Nu såg jag precis klart The Jinx. Slutet var… Herregud!
Fick nyss höra från min roomie att jag har dålig smak eftersom jag hade skrivit här i bloggy att jag tycker The Jinx är något av en långrandig snoozefest, det tycker jag iofs fortfarande, men undrar om inte slutet var värt det? Riktigt himla starkt! Speciellt om resten av serien hade varit hälften så lång!
Aja, har ni sex timmar att döda och en mobil alternativt nagellack brevid att pilla med när det blir segt (för det blir det) så se The Jinx!
Min Stora Sorg i Go’kväll igår. Alltså, jag har – tro det eller ej – har gillat Go’kväll tidigare, och jag vet inte om det var just det här avsnittet eller om det generellt blivit ett.. plattare program? Men när Anso ställer sig i allas face och dansar som att ingen ser – det var det ägigaste jag har sett på länge. Vsg för dröm-tv:
Sak som var under förväntan:
Jinx (en serie på HBO som handlar om en skitrik man som verkar ha kommit undan med mord, antagligen pga att han har så mycket makt och pengar). Förlåt, jag vet att den är så megahypead och alla älskar osv, men Zzz… Ungefär som jag kände för Serial-podden. Det tillförs inte tillräckligt mycket ny och relevant info i varje avsnitt för att det ska vara värt ytterligare ett helt avsnitt. Det ger inte en fördjupning som känns värd tiden. Alls. Det bara pågåååååår….
Snälla serieskapare, lär er sortera och rensa i råmaterial. Tack mvh.
Har sett det delas alldeles för lite på *social meedia* idag.
Kerry Washington fick ett hederspris på GLAAD awards och bestämde sig för att hålla ett gött tal. Älskar goa tal. Herregud, vill alltid Döda Poeter-ställa mig på närmsta bord så fort någon tar i lite. I alla fall, som hon själv säger i början av klippet: I’m gonna say some stuff. And I might be preaching to the choir, but I’m gonna say it. Not just for us, but because on Monday morning, people are going to click a link to hear what that woman from Scandal said at that award show, so I think some stuff needs to be said.
Sen pratar hon om representation i populärkultur och media och hur skevt det är att det per automatik ses som ett otroligt stort politiskt statement att inte tillhöra normen när man spelar en karaktär (eller om ens karaktär inte tillhör normen), när det bara egentligen handlar om att människor är människor. Att vi behöver komma till en plats där fler berättelser och röster får verkligt utrymme så att varje berättelse kan få vara sin egen. Asså, klart jag fattar hur LIVSVIKTIGT det är att se en enda himla person som påminner om den man själv är – det är ju det jag jobbar med varenda himla dag på Rättis, men att man bara vill spränga förbi allt det och komma fram till målet. Som hon pratar om, att komma till en punkt där människor inte längre behöver stå i sin roll som ”den första”, ”undantaget”, ”den ovanliga” eller ”unika” – för så ser inte samhället ut. Samhället är fullt av normbrytare, bara att de inte får synas och höras på samma villkor som de som syns och hörs exakt heeeeeela tiden.
To be represented is to be humanized <<— Det är ju precis det det handlar om!
Asså ni fattar inte hur mycket jag har längtat efter att köra igång GUBBHEN igen! Att starta den här klubben tillsammans med Julia är något av det bästa jag har gjort och det är bland de roligaste, svettigaste, stökigaste och mest kärleksfulla kvällarna jag har upplevt i mitt 31-åriga liv. För er som inte var med förra vändan, GUBBHEN är en separatistisk klubb för självidentifierade kvinnor. Vi är bara kvinnor bakom skivspelarna, vi spelar bara musik som rappas eller sjungs av kvinnor och bara kvinnor får komma in och klubba. Det betyder alltså en hel klubbnatt fri från störiga blickar, ovälkomna händer och hetsig stämning. Bara bara bara världens bästa känsla i kroppen, tokdans och extreeeem pepp! In och likea vår facebooksida så får du all info du behöver!
Efter ett par år som som programledare i P3 och en oundviklig livskris tog hon ett gäng flyttlådor och drog till Stockholm och nu… … ja, det är bland annat det den här bloggen handlar om.
