Oh captain, my captain, jag är förlorad till havs. Det är mitt i natten och jag var precis redo att slå ihop datorn när jag nåddes av en nyhet som sänkte mig totalt. En person oerhört viktig för mig och många andra har gått bort; skådespelaren Robin Williams.

Hur bemöter man ens en nyhet likt denna? Hur formulerar jag ens ord när jag först nu förstår jag – efter en attack av otaliga minnen – vilken oerhörd hjälte han har varit för mig. Peter Pan har gått bort, de orden verkar nästan inte kunna vara sanna. Filmen Hook där Williams spelar den klassiska personifieringen av fantasins under är en av de första filmerna jag kan minnas. Visst, den håller kanske inte lika bra idag som den gjorde när jag var sju år gammal, men kan någon emotsäga den enorma kraften i den legendariska skådespelarens charm och lekfullhet? Filosofin att vara för evigt ung verkade alltid leva med honom. En filosofi vi ofta behöver bli påminda om. 

Som ung orienterare var det inte ovanligt att jag kunde bli ståendes där ute i skogen, ensam, redo att plocka upp en pinne och visualisera ett filmepos likt Parry i The Fisher King. Efter ett tag började jag dock tänka att det kanske fick vara nog. Tur då att filmer likt Hook visades frekvent i min skola, som en påminnelse om att jag kunde plocka upp den där pinnen och göra absolut allt min fantasi tillät. Det var ofta vad Robin Williams rollinsatser handlade om för mig, att inte ge upp om fantasin. Fantasin som skulle väcka min kärlek för att rita, se filmer och skriva.

Ja, vi måste tala om filmerna, vi alla känner säkerligen till att Robin Williams har en del oförglömliga rollprestationer bakom sig. Den talang han bar på kunde förlösa både skratt och tårar vare sig han spelade en ande med drömmen om frihet eller en energisk radiovärd. Jag vill dock snudda vid ett annat ämne först; depression. För den hemska sanningen är att en av de skådespelare jag hade lärt känna som en av de gladaste och snällaste människorna misstänks ha tagit sitt liv efter att ha bekämpat depression ett långt tag. Det är inget ovanligt som förekommer och självmordstankar gäckar många. En del försöker att ignorera det, vända ryggen åt. För när blev det enkelt att medge att du mår dåligt? Att det finns problem som du inte kan lösa på egen hand? Även att tala med någon som känner så är inte det enklaste då givna lösningar kan kännas avlägsna. Men de finns och att tala om det är en början som inte kommer göra dig inte svagare eller sämre än någon annan. 

Det är värt att påminna sig själv om att depression är äkta och att många kan skriva under på det, men fokuset här borde dock inte vara Williams bortgång utan de under han gav oss under sin livstid. Låt oss se tillbaka på några av hans bästa rollprestationer och vad de har betytt. Låt oss minnas skratten, tårarna och skräcken denne mångsidige skådespelare kunde locka fram. Låt oss minnas att även de som bär på dessa kapaciteter att beröra kan må dåligt. Låt oss minnas Robin. Kanske kan du se någon av dessa filmer idag? Gör det, för jag misstänker att han hade uppskattat det.

Dead Poets Society

Detta kan måhända vara en av hans mest ikoniska roller som läraren John Keating – en rebell inom skolverket. Förutom att riva upp skolböcker och lära ut poesi gav han oss här kanske en av de viktigaste läxorna; att fånga dagen. Filmen lär beröra dig på alla de sätt en Hollywood-rulle kan med dess mest klassiska knep och berörande filmmusik. Samtidigt är det just Robin Williams galna balansgång mellan skolbänkarna som gör det hela möjligt.

One Hour Photo

När jag och min pappa hyrde den här filmen förväntade vi oss nog inte vad den senare skulle visa sig vara. Detta var under den perioden jag började upptäcka att film var min passion – något pappa ständigt uppmuntrade – men denna film var inget för en elva år gammal pojke. Williams rollprestation som den obehaglige men ack så ensamme Sy Parish gav mig mardrömmar; dock mardrömmar jag inte ångrar efteråt för här är han fantastisk – även om minnet av den skojfriske skådespelaren från mitt 90-tal var som bortblåst där ett tag.

Mrs. Doubtfire

Förutom ”my captain” så trendar just nu Mrs. Doubtfire allra mest bland sociala medier. Det lär knappast komma som en överraskning för många då detta är en av de roller många associerar med Williams. Här spelar han en röstskådespelare som klär ut sig till en brittisk nanny för att kunna tillbringa mer tid med sina barn. Ett briljant koncept för en familjefilm med en lika briljant Williams i huvudrollen – jag misstänker att det var här han blev den fiktionella fadern för en hel generation.

Good Will Hunting

Rollen som psykologen Sean Maguire gav Williams den Oscars han förtjänade så väl. Hans insatser hade ofta en gnutta av galenskap i sig men här håller han det till ett minimum. Det är istället en lågmäld och rörande insats som har givit oss en rad oförglömliga scener. Orden ”it’s not your fault” känns allt tyngre nu.

The Fisher King

Galenskap var som sagt ofta synonymt med Williams rollprestationer, i denna moderna Kung Arthur-tolkning blev han dock givet ett spelrum utan väggar och fantasin inga gränser – något som även var synonymt med Williams. 

Tills sist lämnar jag er med detta, Robin Williams första medverkan i en talkshow. Vila nu i frid Robin, fader, make och underhållare. Tack för allt.