Vintern är här och de Oscarstippade filmernas säsong har dragit igång, men regissörer gör bäst i att be när Scorsese återvänder till rampljuset, redo att ta hem sin första guldgubbe på tio år.
Det historiska eposet Silence är ett projekt Martin Scorsese har velat tagit till den vita duken sen länge. Manuset baserat på boken vid samma namn har legat på hyllan i hela 20 år sägs det, då den legendariske filmskaparen behövde sälja in sig med ett dussintals gangsterfilmer före han fick förtroendet att filmatisera denna berättelse om två jesuiter i ett fientligt Japan.
Trailern bygger upp filmen som en thriller där Spider-Man och Kylo Ren försöker lokalisera sin gamla mentor Liam Neeson– likt alltid är Liam Neeson just Liam Neeson – i hjärtat av det fruktade landet, men det är knappast vad vi borde förvänta oss. Boken skriven av ShūsakuEndō är antitesen till mer storslagen och populariserad japansk folklore då Silence snarare skildrar en mer lågmäld historia om troskris, skriven i brevform. Hur kommer detta yttra sig när Scorseses tolkning går upp på bio?
Vackert utan tvekan, och ett litet annat tempo för den rutinerade regissören vore ändå uppfriskande. Efter att ha regisserat klassiska verk i nästan 50 år krävs nya utmaningar och förhoppningsvis är detta en Scorsese klarar av, om man får gissa fick han trots allt köpslå med The Irishman– en De Niro-ledd gangsterrulle där till och med Joe Pesci har en roll – för att få denna tystlåtna film gjord, så nog lär han ge den sitt allt.
Hugh Jackman verkar redo att rädda superhjältegenren från sig själv när han visar klorna för sista gången i en film mer indie än blockbuster.
Superhjältefilmer, har vi inte börjat tröttna på dem något smått? Fenomenet hjältar i tights på den vita duken är trots allt knappast ett fenomen längre, utan snarare de axlar filmindustrin vilar på idag, och en annalkande inflation är något vi bara får acceptera. Medan Marvel och Disney gemensamt konspirerar i en komplott att förvandla varenda seriefigur – vars rättigheter de i alla fall äger – till ännu en kassako i deras växande universum, önskar DC Comics att de kunde göra detsamma i ett haltande försök efter det andra. Biopubliken har vid det här laget antingen tröttnat eller blir mer till sig än någonsin över faktumet att Benedict Cumberbatch ska trolla tillsammans med gentrifierade munkar i Tibet.
En sak är dock säker, historierna har börjat upprepa sig – och så länge du inte klämmer finnar i ett nördestetiskt affischtäckt pojkrum borde detta störa dig. Marvels berättelser om hur deras superhjältar först fick på sig trikåerna börjar bli barnsligt enfaldiga och när skurkarna gång på gång är galna affärsmän kan en nästan förstå att hjältarna tillslut ger sig på varandra. Samtidigt kan inte DC bestämma sig för om deras filmer ska vara av den hårdare sorten med ett så pass mörkt färgfilter att du behöver en ficklampa i biosalong, som en kontrast gentemot konkurrenten Marvel – eller så slutar det med att de bara kopierar dem rakt av.
I slutändan vet vi vad vi får, oftast handlar det om en nervös filmstudio i bråk med regissören, vilket leder till att producenterna klipper om slutproduktionen och kastar alltid – ja nästan alltid – in en gigantisk laser som penetrerar himlen under filmens tredje akt. Men kanske har vi en normbrytare på ingång. För efter att Fox Studios – som äger rättigheterna till X-Men, typ de enda Marvel-superhjältarna Disney inte kontrollerar – drog in kopiösa mängder pengar på den vandrande barnförbjudna Youtube-kommentatorn Deadpool tycks de ha lossat på de kreativa tyglarna, vilket har resulterat i den mest spännande superhjältefilmen på flera år: Logan.
För en sista gång har vi Hugh Jackman i sin paradroll som den dödliga, samt odödliga, X-mannen Wolverine, eller ja Logan som han egentligen kallar sig. Inspirerad av den dystopiska serietidningen Old Man Logan ser vi i den nyligen släppta trailern att den hårdnackade hjälten är mer sliten än någonsin tidigare – för tydligen läker varken tiden eller mutantkrafter alla sår – i en värld där mutanter bara blir färre. Jag antar att Trump vann valet i denna verklighet?
Så Logan håller sig undangömd ute på ökenvischan, där han ser över sin snart dementa tankeläsare till mentor Xavier. Men tillvaron på det fabriksartade ålderdomshemmet skakas om när en ung flicka med samma krafter som vår protagonist hamnar under hans beskydd medan automatvapen börjar laddas för en äkta västernesque uppgörelse, tydligen har Boyd Holbrook från Narcos misstagit Logan för en knarkbaron och satt honom i sitt sikte.
Stämningen säger att detta kan vara Wolverines sista strid, kanske hans sista chans till upprättelse? Ja än finns det skurkar att döda, samt tid för far och dotter-relationer att gro.
Visst är en svag för Johnny Cashs cover på Hurt, men det är mer än bara musikvalet som en tapper serietidningsfanatiker kan gå igång på när hen ser första smakprovet från denna film. Regissören James Mangold har getts en 15-årsgräns och chansen att ge liv åt en Wolverine fans länge har längtat efter. Tonen är lågmäld, världen nedskalad och historien intim med en hjälte trött på hjältedåd, vilket känns befriande i en tid då manliga superhjältar verkar ha någon form av kukmätartävling i bäst punchlines. Efter det katastrofala misslyckandet Origins och den lite mer hoppfulla men famlande hyllningen till de äldre seriernas kärlek för Japan i Wolverine verkar de äntligen ha fått till det. Istället för publikfrieri i form av CGI-spektakel har vi framför oss en X-Men-film i oväntad indiekostym – eller tights – som kanske kan utmana biobesökare på ett känslomässigt plan.
Ett stort problem inom denna genre har nämligen länge varit rädslan för uppoffringar, att låta någon av alla dessa hjältar gå i graven, vilket gör de dramatiska insatserna tama. Fansen omfamnas istället av en nästan orealistisk trygghet, för sanningen är att i serietidningarnas värld dör karaktärer hela tiden, det är ändå rimligt när de försöker avstyra jordens undergång på daglig basis. Något säger mig dock att Logan inte är rädd för att spilla blod, vilket jag är helt för. Snälla låt detta vara en superhjältefilm som får mig att känna mer än lycka över att de äntligen lyckades casta en perfekt Spider-Man, och Peter Parker, eller ilska över att Zack Snyder har det kreativa sista ordet över allt DC Comics ska pumpa ut under hans livstid. Serietidningar har alltid handlat om hur superkrafter och ansvaret de kommer med påverkar människoöden, men någonstans hamnade detta i skymundan för filmatiseringarnas påkostade effekter.
Min förhoppning är därför att Logan ska påminna filmstudios om att genren är mer än bara action och att den faktiskt kan berätta historier som berör, samt vara en lite bitter allegori över hur världen börjar tröttna på superhjältar och hur det är upp till en av de mest åldrade veteraner att kasta sig in i hetluften igen för allas våran skull.
En av de första kvinnliga superhjältarna blir snart den första med en egen biofilm, och under natten släpptes det första smakprovet.
Superhjältar är en del av vår tid och bionorm. I år går fler filmer om heroiska individer i läder upp på vita duken än någonsin tidigare. En av dessa är Zack Snyders förmodat gudsmetaforiska floskel Batman v Superman. Men även ifall två av världens mest populära superhjältar pryder titeln så saknas en tredje: Wonder Woman, som kommer göra sin debut i filmen.
Tagen ur den grekiska mytologin är denna amazonkrigare en legendarisk sådan och har varit en del av serietidningsvärlden sen fyrtiotalet. Nu, i ett försök att faktiskt slå Marvel på något plan, skall DC Comics ge världen den första filmen med en kvinnlig superhjälte i huvudrollen. Detta efter att hon, som sagt, har introducerats i Batman v Superman – tanken att hon skulle få sköta introduktionen på egen hand skrämde väl producenter antar jag.
Nästa år har filmen premiär, vilket helt klart kan klassas som en feministisk framgång värd vår samtid och i linje med karaktärens historia. Detta är ett faktum de medverkande, däribland Gal Gadot och Chris Pine, ville understryka när det första smakprovet från filmen hade premiär på amerikansk tv under natten – huruvida det känns genuint eller mer som en marknadsföringsploj tänker jag låta er spekulera i.
Trots att inspelningen av filmen fortfarande pågår hade regissören Patty Jenkins lyckats klippa ihop några klipp av mörka mytiska skogar och krigande snubbar vars ansikten får en övermänsklig korrigering av den feministiska ikonen. Skådeplatsen för eposet är första världskriget vilket gör detta till en ännu mer unik film i superhjältestallet – även ifall det betyder att Wonder Woman, precis som Captain America, går miste om chansen att spöa skiten ur Hitler – dock öppnar det för en del gråa, leriga och allmänt deppiga scenerier. Dessa hopplöst mörka filmer tycks ha blivit något av DC Comics säregenhet, och jag själv hade kanske önskat att de vågade satsa på något annat än de mörkaste av färgskalor i sina filmer, men antar att de måste differentiera sig på något sätt – även ifall det är på de allra blekaste viset, bokstavligt talat.
Passa även på att se den nya trailern tillSuicide Squad, DC:s andra satsning detta år, där ett gäng superskurkar blir tvingade till att lajva de sämsta möjliga superhjältarna någonsin. Bland detta galleri av karaktärer finns också en rad kvinnor redo och utmana uppfattningen att serietidningar bara vore något för tystlåtna grabbar – även ifall Harley Quinn i huvudrollen är något av en manic pixie dream girl ämnad för just deras fantasier, de blir lite skevt ibland.
När det kommer till sci-fi-handlingar upplagda för kaosartad stämning placerar filmen High-Rise sig högt på listan.
Med JG Ballards roman vid samma namn som fundament, tas vi här till ett framtida byggnadskomplex i en isolerad del av London där doktorn Robert Laing är nyinflyttad. Den dystopiska twisten i denna till ytan fridfulla miljö är att byggnaderna är uppdelade i klasser, med de fattiga på botten, medelklassen hankrandes i dess förvirrade mitt och de bortskämda enprocentarna på toppen med den bästa utsikten. Något säger mig att grannsämjan inte lär hålla för evigt, och desto högre upp du bor desto längre fall till den asfaltade botten.
I huvudrollen ser vi tumblrs älskling Tom Hiddleston – ett perfekt val för att representera den vita överklassen – som i den nysläppta trailern agerar guide genom en reklamfilm för detta livets smörgåsbord, där endast glimtar av den sanna handlingen flimrar förbi. Ett kryptiskt sätt att marknadsföra High-Rise på, förmodligen helt i linje med resten av filmen.
För regin står den brittiska indiedarlingen Ben Wheatley vars senaste film, det psykologiska och bittert svartvita historiedramat A Field in England, hyllades för sin storstilade filmkonst – och fotografen Laurie Rose återvänder även denna gång.
Med High-Rise kan Wheatley sitta på enkelbiljetten till en framtida blockbusterkarriär, om han nu vill ha den det vill säga. I slutändan handlar det dock om hur filmen mottas av publiken, för om vi ska tro kritikerkåren verkar denna stilistiska satir till framtida klasskrig redan vara ett objekt gjort för att hyllas. Om det nu är ett klasskrig den skildrar, jag håller mig nämligen någorlunda spoilerfri här. Kanske lever de olika grupperna i perfekt harmoni med varandra genom hela filmen? Det om något vore bra sci-fi.
Det är svårt att tänka sig var Tupac hade befunnit sig idag ifall han inte sköts ihjäl den där septembernatten i Las Vegas 1996 – huruvida han hänger på en undangömd och illuminatiägd ö med Elvis tänker jag inte spekulera i. Hade den legendariska rapparen idag lagt mer tid på skådespelandet eller än en gång bytt hemvist, nu från Los Angeles till Atlanta, och rappat över beats av Metro Boomin?
Makavelis hypotetiska framtid går alltid att spekulera kring men en sak är i slutändan säker, den tid han tillbringade i liv är en fascinerande sådan, så pass att det är ett under att vi ännu inte har en film baserad på rapparens liv. Efter framgångarna med Straight Outta Compton är nog producenter mer benägna än någonsin om att förverkliga detta, men kontraktdispyter och annat dylikt drar ut på processen.
Tur då att vi har Kina, vars ekonomiska dragningskraft har gjort dem essentiella när en blockbusterfilm ämnad för biosuccé skall marknadsföras. Om din film har en scen som utspelar sig i Kina, eller bara en skådespelare härstammande därifrån, kan det inbringa miljoner i intäkter. Detta faktum verkar dock ha gjort dem lite maktgalna – vilket kanske inte är något nytt – när de nu lanserar en film om Tupacs liv, innan Hollywood ens har hunnit spela in en egen.
Visst, fördomarna säger att det borde handla om en film vid namnet Way of the Killuminati där west side och east side gör upp i en blodig kung fu fight. Dock är detta något ännu mer förundrande. Från trailern att döma handlar filmen om en kinesisk student som under ett skolarbete om Tupac får kontakt med en tidigare bekant till rapparen, och därifrån blir det bara otydligare.
Känslan efter att ha sett den 4 minuter långa förhandstitten är måhända lite mer Killa Season med en social thugaktivistisk kontext än 8 Mile när det kommer till produktionsvärde. Samtidigt verkar den laddad med mer dramatik än vad Biggie-filmen Notorious någonsin gjorde, så vem vet, kanske är detta ändå något för alla äkta konspiratoriska hiphophuvuden där ute? Om inget annat verkar Tsalta Baptiste i rollen som Tupac ämnad för en lysande karriär, eller?
