I ett kallt fantasiland förvandlas ensamhet till dansant eufori.

Bland alla tidlösa klassiker vår svenska stolthet Astrid Lindgren har författat är Mio min Mio en av de mer underskattade, men tycks med det nya året vara redo för upprättelse när den blivande svenska popsensationen Ungdom presenterar sin tolkning av att fly till landet i fjärran – ackompanjerad av fantasiklingande synthar i popregi och sång filtrerad genom dimensioner av svävande effekter.

På förra årets slumrande soundcloudhit Mio förvandlade sångaren känslan av utanförskap i Stockholm till en ode för unga bärandes på psykisk ohälsa. Musikens drabbande tema illustreras nu genom hisnande vinterlandskap och bitande kyla i debutvideon, regisserad av Daniel Wårdh, där vår ensamma protagonist låter känslorna flöda i hopp om att någon ska höra längs de oändliga snötäckena och bland trädens folkloristiska labyrinter.

Passionen är påtaglig likt musiken är medryckande. Medan andra mer eller mindre kyliga popprojekt här i Sverige tycks famla bland redan etablerade klyschor ljuder Ungdoms musik av personlighet, självutlämnande och okonstlad, där vemod och eskapism går hand i hand med en produktion andra borde studera. Tillsammans med musikvideon blir det till en perfekt symbios och helt plötsligt tar den solitära kylan formen av melankolisk men ack så dansant eufori.

Ta del av videon till Mio och håll utkik efter Ungdom i framtiden – hen är någon de äldre generationerna snart lär blicka mot med avund – och vet att allt hen gör är för konsten, de alla vann trots allt en varsin bot på 1000 kr för olaga intrång när de spelade in den känslofyllda odyssé vi nu är inbjudna till att ta del av.

Följ Ungdom på Facebook och Soundcloud.

På debutalbumet American Boyfriend berättar Kevin Abstract historien om att vara svarta och gay på en road trip genom ett ständigt förändrande USA.

Likheterna mellan den unga talangen Kevin Abstract och den nu nästan mytomspunna Frank Ocean är fler än faktumet att de båda är två svarta hbtq-personer. Så före vi fortsätter är det kanske lika bra att vi får dessa likheter överstökade:

• De båda startade sin karriär i ett rapkollektiv, Ocean en tidigare medlem i Odd Future och Abstract är fortfarande en del av Brockhampton så vitt jag vet.
• Paret Christian och Kelly Clancy var en gångs Oceans managers och tycks nu ha funnit en ny talang i Abstract.
• Musiken är konventionellt okonventionell, vilket kan ha och göra med att producenten Michael Uzowuru har lagt ner en hel del tid på både Blond och American Boyfriend.
• Precis som Ocean gillar Abstract att posera med en motorcykelhjälm på sitt huvud, det lär dock nämnas att den sistnämnde debuterade stilgreppet i musikvideon till Echo.

Listan kan förmodligen göras längre men slutsatsen är fortfarande densamma: Kevin Abstract är en produkt av Odd Future, vilket han själv knappast sticker under stolen med. Texas-rapparen påstår bland annat att Tyler, the Creator räddade hans liv under en turbulent tonår med albumet Bastard, samt att Frank Oceans musik hjälpte honom att komma ut som gay.

Kampen för att få vara sitt sanna jag är en av många vi får ta del av på ett debutalbum skildrande flykten från den tragiskt sömniga och gråa förorten, med drömmar om de stora scenerna. Flykten från en oförstående familj av homofober där han själv konsumeras av den nästan klaustrofobiska känslan av att vara instängd i sig själv. Flykten från rasistiska vänner han bara vill skrika ”håll käften” åt men har inte mod nog att göra.

American Boyfriend är allt detta samt förlösningen flykten i slutändan leder till, en road trip-doftande kärlekshistoria – som Sam Mendes eller Cameron Crowe skulle kunna filmatisera – där destinationen är frihet, kärlek och rockstjärneliv, med allt vad det innebär.

På ett album bubblande av tonårens tvångsmässiga lust efter oförglömliga eskapader bevisar Kevin Abstract att även om han i grunden är en rappare med fallenhet för rnb har mer än 808s & Heartbreak format hans musik. Likt en röd linje löpande genom 90-talets indiefilmer till popmusik från samma årtal och det som följde ljuder här Coldplay, MGMT och självaste Goo Goo Dolls som de största influenserna.

Den tvångsmässiga lust efter frihet en 20 år gammal grabb – fortfarande på jakt efter den han är – kan känna absorberar under denna odyssé allt Kevin Abstract älskar och resultatet blir kanske det bästa alternativa rap rock-albumet 90-talet aldrig gav oss. Ett album där bilden av Abstract glidandes på en motorcykel genom ett American Beauty-glimrande kvarter illustrativt målas upp. 16 spår där motorn fortfarande surrar nervöst utanför hemmet till svärföräldrarna medan huvudkaraktären staplar mot dörren för att introducera sig själv som Amerikas nya pojkvän.

För medan musiken med akustiska gitarrer, munspel och orglar färglägger ett vackert sommarsceneri är budskapet betydligt starkare och mer samtida än de nostalgiska ljudbilderna. Kevin Abstract är svart, gay och pojkvännen som väntar vid dörren i ständigt förändrande USA. Precis som honom lär vi tacka Frank Ocean för det, men även hylla Kevin för att ha tagit sina influenser och skapat något helt eget där hans hittills korta historia ges liv på ett storslaget vis – vilket leder till den regniga vinterns mest befriande lyssning.

Viktigaste spåren:

1. Echo.
2. Yellow.
3. Runner.
4. Miserable America.
5. Seventeen.

Älvdans

Det talas ofta om ”det svenska musikundret” – en fras exportchefen Jan Gradvall bör ha patenterat – men få nämner Soundcloud i samma mening.

På musikdelningsforumet finner vi dock en rad talanger härstammande från vårt avlånga land och jag har samlat några av de absolut bästa. Från en ny generations Ted Gärdestad till en av hemsidans okända föregångare, här är sex artister och producenter ni inte får missa.

tcentralen

Sommaren är måhända över men det går fortfarande att hitta tillbaka till känslan av sena kvällsdopp, omtumlande eskapader och den vackraste formen av vemod när du lyssnar på tcentralen. Med toner av ett piano, lite ekande reverb och en nostalgisk stämma framstår han som en Ted Gärdestad för Soundcloud-generationen. Låtarna i hans flöde är kanske korta, men paketerar nog med känslor för att det skall räcka till att bli över och fångar inte sällan det förvirrade tillståndet känt som ung kärlek. Jag vet inte om tcentralens musik är fridfull eller jäktande när andetagen tynger och läpparna darrar, men någonstans där bland allt kaos hör den allt hemma som soundtrack.

Älvdans

Som en trollslända svävandes bland internets träd och mossor är Älvdans kanske det svenskaste vi har på denna lista. Efter en lyssning på den självbetitlade debut-ep:n faller sig artistnamnet nästan självklart då musiken läcker ur ens högtalare likt en tät dimma från Avalon. Med en mångfacetterad ljudbild målar hon upp skogar och dalar med förtrollande rytmer och fängslande melodier, gastkramande sångröster och Twin Peaks-osande atmosfär där ugglor fyller ut tomheten mellan synthljuden. Om Soundcloud vore en genre gör Älvdans något som nästan kan liknas vid en folkmusikalisk avart, där Elsa Beskows sagor har fått liv genom magiska toner. Omslaget till den fantastiska låten Näver hintar även om en viss Björk-inspiration, och visst, kanske borde den isländska ikonen överge Arca och istället anlita Älvdans när hon börjar jobba på sin uppföljare till Vulnicura – det vore om inget annat sjukt passande.

GRXGVR

Inte alla kan liknas vid banbrytare men när det kommer till Grxgvr är han för många producenter just en föregångare. Med ett aktivt flöde tar det inte lång tid före du hittar någon som vill återskapa dalarnas dolda musikskatts egensinniga traptrummor, eller fallenhet för medryckande sampleloops av gamla Memphis-raps. Efter ett tidigt samarbete med en numera rätt känd grönhårig svensk rappare – eller vilken färg det nu är vid det här laget – har Grxgvrs internetbaserade karriär tagit an en lavinartad fart och med sina enastående produktioner har han samlat på sig över 20 000 följare och miljontals lyssningar, vilket innebär en viss mängd inflytande. Men personligen berör det honom knappast, som nästan obryt tycks fylla på sitt alster med tungsint öronbedövande bangers gjorda bland strobeljus i en mörklagd svensk vinterskog – där Grxgvr någonstans på spektrat mellan sorg och ilska slår ner likt en hagelstorm kompad av några hårt slipade snares och kicks.

ungdom

Även om SVT Drama kanske aldrig kommer lyckas producera en värdig tolkning av den svenska tonåren så tonsätter ungdom redan vad som hade kunna varit. Producenten och sångaren gör låtar fyllda av den eskapism en storstad som Stockholm kan både kväva och förlösa. Allt detta filtrerat genom autotune, och medan mer kända svenska artister verkar ha tappat konceptet när det kommer till röstförvrängande effekter låter ungdoms röst betydligt mer inspirerade över svävande och fantasyklingande pop-produktioner – gjorda för förlorade dårar staplandes från dansgolvet hela vägen hem, eller förlorade på Hötorget en fredagskväll.

TO.

Feberdrömmar är inte alltid något betryggande, men när denna sångerska tar ton över sina dunkla produktioner blir det till något upplyftande. Tänk i storslagna och dream pop-liknande banor, växlade med hastiga hi-hats och en mörk tidlös röst så finner du TO. – vars musik pendlar mellan drömliknande landskap och ravedansgolv likt ett Inception-konstruerat rus. Levande klaustrofobiska texter, där öden famlar och faller, ges vingar av svepande basdränkt atmosfär och genomträngande sång. Just detta illustreras dräpande vackert på den nyligen släppta singeln Down, en i jämförelse med tidigare låtar mer tillbakadragen uppvisning i allt som gör TO:s nästan gotiska musik unik. Förhoppningsvis fortsätter den vaket drömmande föreställningen snart, då en efterlängtad debut-ep sägs vara på ingång.

CVRL

Europa överhuvudtaget är i framkanten när det kommer till uppladdningar på Soundcloud och ett kollektiv som skapar sitt alldeles egna sound just nu är Wavemob. Bestående främst av europeiska medlemmar är ljudbilden ett hopkok av den elektroniska musik dessa 20-någonting gamla producenter har vuxit upp med i Europa, från grime och dubstep till eurodance med en skvätt av amerikansk trap. Ett av de mest spännande namnen bland den stora samling talanger är svenska CVRL vars följe växer stadigt. Genom att kombinera färgstarka tillika eurovibrerande synthar med melodier ljudande av patos och energiska trummor utmärker han sig som en av våggängets mest häpnandsväckande röster, vilket har lönat sig då han besöker London denna vecka för sitt tredje DJ-gig på bara några månader.

CVRL har även remixat låtar av både TO. och tcentralen.

Alla låtar ovan och flera, tillsammans med några från övriga svenska producenter, finns samlade i denna spellista nedan.

Årets sista månad har börjat och föräldrar skriver redan arga kommentarer där de lynchar SVT:s nya julkalender. Personligen har jag lagt all min fokus på den julkalender som är musikflödet de senaste dagarna, där snackar vi en present som bara keeps on giving. Här nedan har jag samlat några av klapparna du bara måste ta del av.

Ljudbilden är lika bitter och vemodig som den är dramatisk och medryckande. Utan trummor men med hårt bultande känslor förmedlar Fifty Grand något skrämmande tilltalande. Det nya albumet Helena’s Skin låter som om gothvärldens svar på Brian Eno skulle komponera soundtracket till ett barockdrama, eller att Angelo Badalamentis musik till tredje A Nightmare on Elm Street-filmen skulle få ett nytt liv i det soundcloudbaserade 2010-talet. Med andra ord, det är en rätt spännande samling låtar producent har skapat.

Med en variation av influenser, från självutnämnda Goo Goo Dools till lite mer uppenbara 808s & Heartbreak-eran av Kanye Wests karriär, ekar låten Echo bokstavlingen av allt som gör Kevin Abstract till en spännande artist. Att musikvideon sedan blandar ut deppiga höstkänslor med neonfärgad klaustrofobi längs trafikljusen känns bara för passande.

Har jag nämnt att detta är min absoluta favorit detta år? Ja jag tror jag har gjort det, ett antal gånger, faktiskt. Så jag ska inte tjata, lyssna bara på detta finstämda kaos.

En duo bestående av Glasgow-producenten Hudson Mohawke och brittiska sångaren Antony Hegarty känns kanske på papper något oväntad, men fungerar utmärkt i praktiken. Under namnet ANOHI släppte de häromdagen en klimatpolitisk anthem till första singeln vid namnet 4 Degress – från det självbetitlade kommande albumet. Som om inte det var nog släppte även Hudmo strax därefter musikvideon till Indian Steps, ett samarbete med sångaren från producentens senaste album Lantern. Julafton kom helt enkelt tidigt för fans av dessa två. Är det nu jag även ska delge för alla att Antony Hegartys farbror är min gamla granne och spanskalärare? Tillfället kändes passande i alla fall.

Musiken Gila Monsta ligger bakom gungar långsamt men hänsynslöst, väldigt metallisk men samtidigt melodisk. Som producentdelen av rapduon Gorgeous Children har han alltid erbjudit beats med ett ändamål långt ifrån andra. Detta faktum kvarstår när han släpper sin nya ep Shed Skin Part 9, där bilden av söderns trapestetik inverteras och låter smutsigare än någonsin tidigare. Genren för sin egensinniga trapmusik har Gila själv valt att kalla trench, och ja om det inte är just 808s och Lex Luger-kits dränkta i lera detta låter som så vet jag inte vad.

Svenska sångaren Erik Hassle fortsätter att imponera med sin fallenhet för utmärkta samarbeten, och nu ges vi kanske den mest spännande hittills när han gästar Groundislavas nya singel.

Producentkollektivet WeDidIt med Shlohmo som dess de facto är en av de starkaste krafterna bland progressiv och genreöverskridande elektronisk musik just nu. Det är ett ensemble av talangfulla karaktärer där Jasper Patterson, mer känd som Groundislava, är en av de främsta. Efter att ha släppt sin cyberpunk-ode Frozen Throne förra året förbereder han nu en ep och det är på första singeln vi finner Hassle.

Med den nebulösa pop-marodören Flatline möter sentimentala melodier, i form av ett ekande piano, storslagna ljudbilder som tillsammans bygger upp till ett drömliknande klimax. Bland denna molntäta atmosfär skär Hassles sång om stulna pengar på rymmen igenom likt det klyschigaste morgonsceneriet du kan tänka dig. Men det är ändå så tilltalande hur låten slår an på ens emotionella strängar med en fascinerande och okonstlad finess, att vi i slutändan gör bäst i att bara kapitulera för den välregisserade verklighetsflykten.