Halvvägs igenom den sjätte säsongen och det är dags för bokläsarna att lära sig gråta när Game Of Thrones kommer med avslöjanden böckerna ännu inte har nått. Från Järnöarnas kamp mellan könen till Hodor – det är dags att ranka veckans livsöden i Westeros.

Power Ranking:

1. Sansa Stark

Det var verkligen syskonen Starks vecka, och bland dem växer fortfarande Sansa mest. Efter att åter funnit hopp i Jon Snows famn är hon nu redo att slå tillbaka mot männen som har gjort henne illa, och först på listan stod Littlefingers ego. Nog för att Westeros mest briljanta manipulatör kändes någorlunda genuin i sin ånger, men hur sjyst var det inte att se Sansa använda all den där smärtan för att knäcka honom? Tyvärr lyckades Littlefinger så ett frö av misstro genom att påminna Sansa om att Jon faktiskt är hennes halvbror, vilket skulle kunna öppna upp för en framtida maktkamp inom familjen Stark. Snälla, efter allt vi har gått igenom, låt i alla fall en familj vara fri från interna intriger.

2. Nights King

Sen säsongens begynnelse har jag bönat och bett för ett avsnitt utan allas vårt hatobjekt Ramsay Bolton. Men såhär i efterhand är jag redo att ta tillbaka allt jag har sagt, för skitungen i norr ersattes av skitkungen ännu längre norrut. Det är bara att erkänna att det går bra för nattens konungs bärsärkagång mot Westeros, vars revansch mot skogens barn var en han har väntat på sen sin egen begynnelse. Av någon anledning var han även tvungen att radera Max von Sydow från Weirdwood-trädets hårddisk – medan Sydow tankade Bran full med info som om grabben var ett usb-minne – vilket lämnar oss med ett mycket viktigt beslut, vem gjorde det bäst: Nights King eller Kylo Ren? Stackars Max, att han alltid ska hamna i mitten av rebelliska ungars tvister med sina föräldrar.

3. Arya Stark

Förutom lektioner i kampsport och lönnmord lärde Arya sig även om vikten av källkritik i detta avsnitt, genom att uppleva sin fars avrättning ännu en gång, fast nu i regi av Braavos egna Stefan och Krister. Kan buskishumor vara nyckeln till den yngsta Starkdotterns själ? För hon verkar ändå lite tveksam inför sitt uppdrag och, om vi ska vara helt ärliga, hur gärna vill vi ens se henne bli en av alla ansiktslösa? Nej, jag vill ha henne på en båt mot Westeros, gärna nu, innan producenterna bestämmer sig för att döda även hennes varg Nymeria.

4. Jorah Mormont

Efter sex säsonger erkände mannen det vi alla visste, och jag antar att det inte kan bli bättre än såhär? Stannis letade trots allt längs världens alla kanter efter ett botemedel och fick inte tillbaka mer än en bromsmedicin. Vad har Jorah för resurser utöver sin hopplösa passion för romantik? Är detta måhända ett perfekt tillfälle för Jorah att finna Gud – fördelaktigt om denna Gud kan lura döden, känner vi till någon sådan?

5. Theon Greyjoy

Här hade måhända Järnöarnas nya kung Euron en given placering, samtidigt förlorade han nästan hela sin flotta i samma svep som han vann sin krona på de snubbigaste av vis – kompetent kung, jo, tjena. Istället visade Theon på stake där det annars inte finns någon – och med det menar jag inte bara som ett av alla skämt på faktumet att han saknar ett visst könsorgan. Nej, när de andra tvekade steg Theon fram i rampljuset och vann nästan tronen åt sin syster, som den feminist han är. Men innan skumpan kunde poppas förstörde deras farbror festen – typiskt farbröder – med en plan om giftermål med drakdrottningen i öst. Yara och Theon beslutade därefter att kapa Eurons flotta, och med den kanske även hans plan? För att vara en HBO-serie är Game Of Thrones ändå väldigt fattig på lesbiska förhållanden så, ja, varför inte.

Bubblare:

Kinvara

När den nya röda prästinnans tjänare kallar henne för ljusets herres ”första tjänare”, menar han det då bokstavligen? För vid det här laget känns det rimligt. Det känns även rimligt att Kinvara skulle kunna vara kapabel till att röra om en hel del i Meeren, om vi bara går på Varys ansiktsuttryck, det vill säga. Vänta sen tills hon får höra om Jon Snow, då lär fanatikerna få spel – och om det är några som inte borde få spel så är det fanatikerna.

Post Mortem:

Hodor

I en värld fylld av maktspel och blodsmagi var Hodor förmodligen den mest okomplicerade av människor. Winterfells stalldräng gillade att bära runt på sin lilla polare Bran och säga ”Hodor”, ingen kunde hata honom för det – snarare endast älska. För i slutändan var vår charmiga jätte en god vän, vilket även blev hans död. Någon var tvungen att blockera dörren för zombiearmén och uppdraget föll inte helt oväntat på Hodor, en upplevelse han tack vare Bran – som inte står sig högt i kompisrankingen just nu – fick känna av redan i unga år under ett Lost-esque ögonblick, vilket lämnade honom funktionsnedsatt med endast ett ord på sin tunga: Hodor.

Tack för alla ”Hodors”, Hodor. Jag passar härmed på att, kanske för sista gången, säga ”Hodor”.

Valar Morghulis:

• Veckans tema frångick väl knappast någon när det förflutna gjorde sig påmint. Bland annat ställdes Littlefinger inför sina gångna misstag i form av Sansas trauma, Arya fick på nytt uppleva sin fars död, och Varys fick sin mörka historia återberättad för sig. Allt kulminerade sedan när Bran själv besökte det förflutna och upptäckte sin egen kontroll över historien, vilket lämnar oss alla undrandes exakt hur stor roll det som tidigare har varit har i Westeros framtid. Med andra ord: sluta med teasandet och bege dig tillbaka till det där tornet, Bran.
• Efter Hodors död spillde jag och många fler tårar. Var detta måhända avsnittet som lärde kallhjärtade bokläsare att gråta? Vi hade nämligen ingen aning då Hodors namn och öde var en av alla hemligheter George RR Martin litade på D.B. Weiss och David Benioff med. Och visst, Weiss och Benioff kan kritiseras för mycket, men de har än så länge lyckats bra med serien efter att ha lämnat böckerna bakom sig. Kanske krävdes den fruktansvärda femte säsongen för att vi skulle vänja oss?
• Avslöjandet att skogens barn skapade de vita (kränkta) ismännen var rätt odramatiskt och bar tyvärr inte på några större konsekvenser för historien, eller? Melisandre tycks säker på att de vita ismännen representerar hennes herres motpart, Westeros egna Satan i ett isigt helvete bortom deras värld. Dock skulle Bran kunna sänka denna teori som den förmodade konspirationsnörd han är.
• Och var ska Bran och Meera ta vägen nu med ett gäng oerhört snabba zombies efter sig? Åh, Benjen, det är din chans att skina nu i en äkta deus ex machina.
• Med soundtrack och makeup är Game Of Thrones vid det här laget mer eller mindre en bättre zombieserie än The Walking Dead.
• Euron Greyjoy är ärligt talat en besvikelse än så länge. Inte för att uppfattas som en töntig bokläsare, men hela scenen vid Järnöarnas kungaval var betydligt mäktigare i böckerna. Där hade Euron ett storslaget tal och ett magiskt horn med den mytomspunna makten att kontrollera drakar. Hans närvaro i serien känns däremot tomt teatralisk och kan enkelt summeras med hans imponerande retorik: ”Yara är en kvinna, Theon har ingen snopp och jag dödade er kung, gör nu mig till er nya, höhö”. Kunde de inte ha hållit snubben under vattnet en liten stund till? I övrigt föredrog jag även böckernas enögda piratlook framför Lemmy-polisongerna.
• ”Where are my niece and nephew? Lets go murder them” – från den outhärdliga repliken till den slapstickbådande marchen uppför backen, säsongens hittills roligaste scen?
• Bland alla tårar kan vi i alla fall finna en strimma hopp i att Bromund fortfarande är aktuell för shipping.
• Eller ja, tills Sansa skickade Brienne till Riverrun, och därmed gräver den romansen sin egen grav.
• Låt oss alla nu hålla hand och sjunga Crossroads tillsammans.