I säsongens näst sista Game of Thrones ges vi allt vi har längtat efter och lite till med ett actionpackat avsnitt fylld av drakar och inbördeskrig.

Power Ranking:

1. Jon Snow

Saker och ting har inte varit lätt för Jon Snow sen han dog och återuppstod, vilket vi nog alla kan förstå, ångesten smyger sig lätt på efter att du återvänder från efterlivet med vetskapen att allt bara är ett enda mörker. Men kanske krävdes det ett chicken race med hundratals galopperande hästar och att nästan bli levande begravd under ett gäng vildingars fötter i en moshpit – en klaustrofobisk upplevelse, minst sagt – för att Jon skulle kunna släppa deppandet och finna den gamla överlevnadsinstinkten. Det verkar i alla fall så, för efter att ha överlevt Westeros egna Braveheart har han återtagit sitt barndomshem Winterfell och levererat alla de slag till Ramsay Boltons fejs som vi längtat efter. Vi kan säkert alla komma överens om att vi gillar Jon mest när han tar allt det där emoesquea självhatet och riktar det mot någon annan istället.

2. Daenerys Targaryen

Ibland ska det vara enkelt att vara drottning, och för Daenerys blir jobbet endast enklare när hennes tre drakbarn assisterar. Efter en behövlig semester bland dothrakislättarna är hon tillbaka på Mereens tron med en elduppvisning som heter duga och nu, för en gångs skull, borde väl slavhandlarna fatta att det inte går att jävlas med henne. Den nya alliansen med Yara Greyjoy gör det ännu mer uppenbart att Westeros borde förbereda sig för en ny feministisk våg, för snart hissar Dany segel – frågan är om det kommer visa sig värt väntan?

3. Sansa Stark

Vinsten vid Winterfell tillhörde inte bara Jon Snow och hade förmodligen inte ens varit en seger utan halvsyrran Sansas hjälp, den första kvinnan i serien att ha påverkan på ett slag, bortsett från Daenerys – stor bedrift vid det här laget. Dock undrar jag varför hon inte bara kunde berätta för Jon att en småsnuskig gubbe, uppbackad av en egen armé, var redo att hjälpa till – förmodligen helt utan någon egen vinning. För många liv hade nog kunnat räddats ifall riddarna från Vale fick ansluta innan festens början, men bättre sent än aldrig. På tal om liv som inte gick att rädda, Ramsay Bolton mötte äntligen sitt öde i form av middag åt sina hungriga hundar. Men stämde det han sa, är han för alltid en del av Sansa? Hennes nyfunna kärlek för hämndfylld tortyr hintar om det.

4. Davos Seaworth

Faktumet att Davos överlevde själva slaget är nog anledning till att fira. Okej, Wun Wuns uppoffring berörde mig, men ifall Westeros tyngsta – och kortaste – högra hand hade stupat skulle tårarna förmodligen inte varit långt borta. För att vara en man som avskyr våld skötte Davos sig rätt bra bland alla högar av lik, och utöver det fann han även bevis på att Melisandres pyromani låg bakom Shireens död – men ärligt talat, vad förväntade han sig? Nu återstår en uppgörelse serien har byggt upp förväntningarna inför under fem säsonger och något säger mig att när Davos blir arg, ja, då är den annars lugna lökriddaren redo att pressa andra till tårar.

5. Tormund Giantsbane

Det andra namnet på listan över potentiella offer för Ramsays sista uppvisning i sadistisk grymhet var Tormund, men även han lyckades ta sig ur slaget mellan oäktingarna med livet i behåll – men vad skulle producenterna egentligen göra, introducera en ny vildingledare till seriens sista säsonger när de redan har det säkraste kortet av alla? Var det kärleken till Brienne och det glimrande valyriska stålet som gav Tormund den extra styrkan att gå Mike Tyson på Lille Jon Umbers hals? Eller var det måhända hans nyblivna bromance med Davos? En sak är säker, Tormund har väldigt många bros att hålla reda på nuförtiden.

Bubblare:

Lyanna Mormont

Inga repliker krävs med det där ansiktsuttrycket.

Post Mortem:

Ramsay Bolton

Ack, detta inte så älskvärda svin, även inför en säker död är Ramsay fortfarande drygt arrogant. Ögonblicket där hans hund fäste sitt gap kring hans käke har vi, hur makabert det än må vara, längtat efter länge. Visst, Game Of Thrones andra avskyvärda oäkting Joffrey hade kanske en mindre förutsägbar sorti, men i slutändan är vi alla bara glada över att Ramsay inte är med oss längre – ifall du inte har en romantisk Tumblr dedikerad till mannen, men ta det lugnt, Iwan Rheon ska trots allt snart spela Hitler i en film, vilket borde passa dina preferenser.

Valar Morghulis:

• Vi har kommit att förvänta oss att varje säsongs nionde avsnitt ska leverera något storslaget och i år gjorde de det två gånger om. Det är svårt att toppa den andra säsongens Blackwater som för några år sen var häpnadsväckande att bevittna, eller förra säsongens Hardhome där Game of Thrones introducerade de dödas armé på riktigt. Trots det är kanske bastardernas batalj en av de hemskaste, men mest levande medeltida slagen vi har sett inom både tv och film, där vi verkligen sugs in i krigets panikartade hetluft – till en början helt utan några klippningar. Koreografin är storslaget pulshöjande och även dataanimeringarna, trots att de stundtals påminner oss om att det är just en tv-produktion. Men vilken produktion, jag skulle bli förvånad ifall det inte regnar Emmys över regissören Miguel Sapochnik och hans team vid nästa gala.
• Även Daenerys återkomst till Mereen var en klar förbättring från förra årets avresa, även ifall resten av händelserna kändes alldeles för koncentrerade och bristfälliga. Varför stod till exempel harpysönerna utanför stadens port och mördade ett gäng civilinvånare, Dany och hennes soldater har väl alltid varit deras främsta fiende, inte folket? Men att vara perfekt i exakt alla utanföranden är svårt – speciellt i en tv-serie med iszombies och drakar – så de små bristfälligheter finner sig ändå alltid i skuggan av de effektmässiga triumferna.
• Att Yara i serien är bi/lesbisk är ett äkta ickeproblem, men man undrar ju varför Benioff och Weiss gör den ändringen men utelämnar till exempel Cerseis romantiska relationer med kvinnor? Yaras sexualitet blir istället till ett grabbigt föremål för humor och känns mer som en – för skaparna – osmickrande lek med fördomar om tomboys. ”Hon är en av rikets bästa krigare som tillbringar sin tid ombord på en båt med ett gäng svettiga män, klart hon är lesbisk!”
• Rickon Stark, det var kul så länge det varade? Och en sak till: SPRING SICKSACK!
• Battle of the Bastards kanske största bedrift var att jag stundtals fruktade för Jon Snows liv. Handling har gett honom något av en ogenomtränglig sköld, men när hundratals hästar galopperade mot honom, alltså, jag var ärligt talat nära ett sammanbrott.
• Låt oss inte heller glömma att Kit Harington körde chicken race med ett flertal riktiga hästar, ingen CGI där inte. Har nästan fått lite nyfunnen respekt för honom, dock har jag svårt att glömma hans komiska utspel kring omvänd sexism i Hollywood.
• Tyrion påminde Daenerys om hur galen i wildfire hennes pappa var, vilket mer eller mindre bekräftar att vi inte har sett det sista av den gröna dynamiten.
• Det är alltid underhållande att vara ett fan av både Game of Thrones och It’s Always Sunny in Philadelphia.
• Wun Wun alltså, RIP. Ingen jätte kan göra rätt i den här serien, vare sig de håller en dörr eller sparkar upp den.
• Stampandes hästklovar, huvudlösa ryttare och stridstaktiker tagna från romarriket. Återigen, vilket avsnitt, och en välbehövlig påminnelse om hur fantastiskt Game of Thrones kan vara när serien spelar i sin helt egna division.
• Nästa vecka väntar säsongsavslutningen, har du några frågor eller funderingar inför dess? Lämna en kommentar så snackar vi.