Hugh Jackman verkar redo att rädda superhjältegenren från sig själv när han visar klorna för sista gången i en film mer indie än blockbuster.

Superhjältefilmer, har vi inte börjat tröttna på dem något smått? Fenomenet hjältar i tights på den vita duken är trots allt knappast ett fenomen längre, utan snarare de axlar filmindustrin vilar på idag, och en annalkande inflation är något vi bara får acceptera. Medan Marvel och Disney gemensamt konspirerar i en komplott att förvandla varenda seriefigur – vars rättigheter de i alla fall äger – till ännu en kassako i deras växande universum, önskar DC Comics att de kunde göra detsamma i ett haltande försök efter det andra. Biopubliken har vid det här laget antingen tröttnat eller blir mer till sig än någonsin över faktumet att Benedict Cumberbatch ska trolla tillsammans med gentrifierade munkar i Tibet.

En sak är dock säker, historierna har börjat upprepa sig – och så länge du inte klämmer finnar i ett nördestetiskt affischtäckt pojkrum borde detta störa dig. Marvels berättelser om hur deras superhjältar först fick på sig trikåerna börjar bli barnsligt enfaldiga och när skurkarna gång på gång är galna affärsmän kan en nästan förstå att hjältarna tillslut ger sig på varandra. Samtidigt kan inte DC bestämma sig för om deras filmer ska vara av den hårdare sorten med ett så pass mörkt färgfilter att du behöver en ficklampa i biosalong, som en kontrast gentemot konkurrenten Marvel – eller så slutar det med att de bara kopierar dem rakt av.

I slutändan vet vi vad vi får, oftast handlar det om en nervös filmstudio i bråk med regissören, vilket leder till att producenterna klipper om slutproduktionen och kastar alltid – ja nästan alltid – in en gigantisk laser som penetrerar himlen under filmens tredje akt. Men kanske har vi en normbrytare på ingång. För efter att Fox Studios – som äger rättigheterna till X-Men, typ de enda Marvel-superhjältarna Disney inte kontrollerar – drog in kopiösa mängder pengar på den vandrande barnförbjudna Youtube-kommentatorn Deadpool tycks de ha lossat på de kreativa tyglarna, vilket har resulterat i den mest spännande superhjältefilmen på flera år: Logan.

För en sista gång har vi Hugh Jackman i sin paradroll som den dödliga, samt odödliga, X-mannen Wolverine, eller ja Logan som han egentligen kallar sig. Inspirerad av den dystopiska serietidningen Old Man Logan ser vi i den nyligen släppta trailern att den hårdnackade hjälten är mer sliten än någonsin tidigare – för tydligen läker varken tiden eller mutantkrafter alla sår – i en värld där mutanter bara blir färre. Jag antar att Trump vann valet i denna verklighet?

Så Logan håller sig undangömd ute på ökenvischan, där han ser över sin snart dementa tankeläsare till mentor Xavier. Men tillvaron på det fabriksartade ålderdomshemmet skakas om när en ung flicka med samma krafter som vår protagonist hamnar under hans beskydd medan automatvapen börjar laddas för en äkta västernesque uppgörelse, tydligen har Boyd Holbrook från Narcos misstagit Logan för en knarkbaron och satt honom i sitt sikte.

Stämningen säger att detta kan vara Wolverines sista strid, kanske hans sista chans till upprättelse? Ja än finns det skurkar att döda, samt tid för far och dotter-relationer att gro.

Visst är en svag för Johnny Cashs cover på Hurt, men det är mer än bara musikvalet som en tapper serietidningsfanatiker kan gå igång på när hen ser första smakprovet från denna film. Regissören James Mangold har getts en 15-årsgräns och chansen att ge liv åt en Wolverine fans länge har längtat efter. Tonen är lågmäld, världen nedskalad och historien intim med en hjälte trött på hjältedåd, vilket känns befriande i en tid då manliga superhjältar verkar ha någon form av kukmätartävling i bäst punchlines. Efter det katastrofala misslyckandet Origins och den lite mer hoppfulla men famlande hyllningen till de äldre seriernas kärlek för Japan i Wolverine verkar de äntligen ha fått till det. Istället för publikfrieri i form av CGI-spektakel har vi framför oss en X-Men-film i oväntad indiekostym – eller tights – som kanske kan utmana biobesökare på ett känslomässigt plan.

Ett stort problem inom denna genre har nämligen länge varit rädslan för uppoffringar, att låta någon av alla dessa hjältar gå i graven, vilket gör de dramatiska insatserna tama. Fansen omfamnas istället av en nästan orealistisk trygghet, för sanningen är att i serietidningarnas värld dör karaktärer hela tiden, det är ändå rimligt när de försöker avstyra jordens undergång på daglig basis. Något säger mig dock att Logan inte är rädd för att spilla blod, vilket jag är helt för. Snälla låt detta vara en superhjältefilm som får mig att känna mer än lycka över att de äntligen lyckades casta en perfekt Spider-Man, och Peter Parker, eller ilska över att Zack Snyder har det kreativa sista ordet över allt DC Comics ska pumpa ut under hans livstid. Serietidningar har alltid handlat om hur superkrafter och ansvaret de kommer med påverkar människoöden, men någonstans hamnade detta i skymundan för filmatiseringarnas påkostade effekter.

Min förhoppning är därför att Logan ska påminna filmstudios om att genren är mer än bara action och att den faktiskt kan berätta historier som berör, samt vara en lite bitter allegori över hur världen börjar tröttna på superhjältar och hur det är upp till en av de mest åldrade veteraner att kasta sig in i hetluften igen för allas våran skull.

I den konservativa världen av serietidningar är förändring sällan välkommet, något Marvel Comics med Brian Michael Bendis i spetsen försöker ändra på. Sedan ett tag har förändring nämligen varit minst sagt påtagligt hos det legendariska serieförlaget som har tagit ett aktivt steg emot den bristande mångfalden inom serievärlden. Sedan förra året har man introducerat en kvinnlig Thor, en afroamerikansk Captain America och en homosexuell X-Man — i ett försök att kanske göra läsning som inte bara vita smågrabbar kan relatera till — men nu kommer nästa steg som säkerligen är det största.

En av världens mest älskade superhjältar är Spider-Man, vilket bland annat uppenbarade sig förra veckan i form av läckta mail från Sony Pictures — som äger karaktärens filmrättigheter — där en representant la fram några obligatoriska karaktärsdrag. Bland annat måste den kända väggklättraren alltid vara vit och heterosexuell, och får aldrig knarka — vilket dödar alla möjligheter för spännande karaktärsutveckling eller svindlande drogtrippar bland New Yorks skyskrapor på den stora vita duken.

Kanske som ett svar på detta gör nu Bendis sin nästa avancering för progressiv serieläsning. Sen ett tag tillbaka har Miles Morales — en tonåring med både afroamerikanskt och puertoricanskt ursprung — patrullerat gatorna som Spider-Man i det mer samtida spinoff-universumet Ultimate. Men efter sommarföljetongen Secret Wars kommer Miles bli en karaktär i Marvels ”riktiga” universum, då med Peter Parker som hans mentor.

Det är inte första gången Parker har räckt över masken till en annan, han gjorde det sporadiskt under 90-talet när serier överhuvudtaget led av en identitetskris, som i Spider-Mans fall manifesterade sig genom den ökända klonsagan. Men faktumet att en rasifierad karaktär gömmer sig bakom masken lär förmodligen uppröra bland de konservativa led som darrade inför chansen att en afroamerikansk skådespelare skulle ta över rollen i Marvel Studios kommande film. Dock verkar producenter vara lika rädda som läsarna för att överge den klassiska framgångshistorien om en ung nörd som fann kärlek och popularitet med en superhjälteidentitet.

I slutändan är det precis lika dumt att tro att Peter Parker aldrig snuddade vid vardagseskapism i form av något liknande en joint — när brottsbekämpande var hektiskt eller att Rob Liefeld bara tecknade det hela — som att Spider-Man inte kan vara något annat än vit. Vi har hört samma historia i över 50 år nu, det är på tiden att en ny skildring presenteras. Bendis har förstått detta och inom sinom tid är kanske alla ombord för denna spännande serierenässans.

Bild via Marvel.    

En superhjältes tillvaro är oftast inte en enkel sådan och med superkrater kommer ibland även ett utanförskap. Detta är till en stor del ett essens vi finner i X-Men, vars historier om mutanter utstötta från samhället ofta har dragit paralleller mellan rasism och homofobi. Därför ter det sig endast logiskt att en av de första X-männen idag kommer ut som homosexuell. Det har tagit ett tag, vilket kanske bär på en symbolik i sig.

Sen 2012 har den unga originalkonstellationen av gruppen — bestående av Angel, Beast, Cyclops, Iceman och Jean Grey — befunnit sig i vår nutid för att konfrontera sina vuxna avbilder i följetongen All New X-Men. Omständigheterna är alltså även för serietidningsmått något unikt när författaren Brian Michael Bendis med senaste numret släpper en nyhet med potential att bli väldigt omtalad inom nördkretsar: Iceman är gay.

Valet att delge detta var dock varken alter egot Bobby Drakes eller författarens egna egentligen. Medan nyheten läckte under natten till Bendis stora besvikelse var det Jean Grey som i serietidningen nystade fram sanningen på ett något moraliskt ifrågasättbart vis genom att läsa Icemans tankar, och därmed finna svaret på något fans har spekulerat kring sen länge. Teorierna inspirerade till och med en scen i filmen X-Men 2 där hjältens föräldrar undrade ifall han inte kunde vara ”lite mindre mutant.”

En del frågor kvarstår dock, som huruvida Iceman kommer konfrontera den äldre Drake med detta eller ifall konservativa fans kan överleva avslöjandet — de har inget vidare facit när det kommer till för dem kontroversiella ändringar. Men samtidigt är det uppenbart att Marvel som förlag har börjat ta ansvar efter kritiken de har fått genom åren angående hur serierna inte motsvarar samhällets mångfald. Sen länge har vita manliga superhjältar varit normen, som numera utmanats av kvinnliga karaktärer medan Captain America och Spider-Man nyligen lämnade över ansvaret till sina rasifierade jämlikar. För tre år sen kunde vi även läsa hur världens första öppet homosexuella hjälte Northstar gifte sig — förr var han docl förälskad i ingen mindre än just Iceman.

Detta är uppenbarligen en dag dedikerad till fans av tv-serier och nördkultur. Efter att först ha återvänt till älskade och snart döda rollfigur i Game of Thrones med en ny trailer givs vi nu ett äkta smakprov från Marvels kommande Netflix-satsning Daredevil. Med den första fullängdstrailern kommer en inbjudan till Hells Kitchen där den blinda advokaten Matt Murdoch — spelad av Charlie Cox från Boardwalk Empire — upprätthåller lagen om nätterna genom gammal hederlig ninjaakrobatik. Vi får här även stifta bekantskap med en rad andra rollfigur, bland annat Vincent D’Onofrio vars psykopatiska drag i Full Metal Jacket än tycks leva kvar i maffiabossen Kingpin. 

Det är Joss Whedon-alumnen Drew Goddard som har skrivit och tagit fram — vad producenten Steven S. DeKnight har valt att likna vid Marvels egna The Wire — en superhjältehistoria förankrad till marken med all den realism det innebär. Blod lär helt enkelt spillas denna vår och med inspiration från Frank Millers fantastiskt ominösa serieroman The Man Without Fear kan detta bli allt 2003:s inkarnation av superhjälten — och Batman-fans största mardröm — inte var.

Hela första säsongen har sin premiär på Netflix 10 April vilket betyder att jag måste se över mina semesterdagar. Personligen har jag alltid drömt om en råare tolkning av denna superhjälte vilket har lät till att jag än idag fruktar jag att Cox kommer ta av den där masken och avslöja vem den riktiga Daredevil är:

Nytt år betyder nya superhjältar i Marvels fortsatta resa mot total världsdominans. Medan den serietidningsesquea rivalen DC Comics hankrar sig fram med sina två affischnamn — Batman och Superman — så tycks Marvel kunna plocka fram vilken obskyr superhjälte som helst för att sedan göra hen till en stjärna. Nu är det dags igen för ingen mindre — och detta är endast ett omedvetet försök till en kass ordvits — än Ant-Man.

I titelrollen finner vi Paul Rudd, en av alla dessa godhjärtade bankrånare som med Michael Douglas assistans förvandlas till den storleksskiftande protagonisten. Det är ett smått barnsligt upplägg endast värdigt det klassiska tidningsföretaget och säkerligen en framtida kassasuccé även fast ingen jävel känner till denna obskyra superhjälte. För visst finns det ingen risk för flopp, eller? Problematik har flockats kring filmen sen den ursprungliga regissören Edgar Wright lämnade projektet då Marvel envisades med att peta i hans manus. Inte direkt ett förtroendeingivande grepp vilket har lät till att många fans har vänt ryggen till efter att mannen mest känd för mediokra Yes Man tog över. Här talar vi dock om samma publik som gjorde det okända ensemble i Guardians of the Galaxy till en av 2014:s mest inkomstbringande vilket talar gott för Ant-Man.