Nästa års mest vågade serietidningsadaption är en ungdomsserie långt ifrån Skam och allt annat.

Den ungdomsgestaltande tv-kanalen CW har nått stora framgångar med DC Comics-superhjältar. Till skillnad från filmernas dystra och nästintill sinistra tolkningar har CW istället satsat på en mer lättsam ton, nära till ursprungsmaterialet, vilket har lyckats fånga in fans i alla åldrar. Kanske har kanalen nu tröttnat på tryggheten The Flash och Arrow inbringar, för nästa år gör de en helomvändning med en serieadaption mer vågad än alla andra.

Likt en tidskapsel har Archie Comics, en av världens äldsta serietidningar och utgivare, vilat kvar i en bubbla av 40- och 50-talsnostalgi. Huvudkaraktären Archie Andrews – eller Acke Svensson som är namnet ett fåtal svenska läsare kanske känner honom vid – kom till liv genom skaparen Bob Montanas sketchbok under 30-talets gymnasieår. Efter andra världskrigets slut utvecklades sketcher till serietidningar där Montana skildrade sin ungdom i den fiktiva staden Riverdale, en plats där tillvaron alltid vilar i en trygg och älskvärd balans.

Det utopiska småstadslivet är dock ett CW verkar vara redo att vända upp och ner på för att sedan spräcka den där bubblan av bedårande nostalgi. Från skaparen av Dawson’s Creek och CW:s alla superhjälteserier kommer nämligen nästa år ett tonårsdrama mer uppfostrat på Twin Peaks än serietidningen den är baserad på. I Riverdale har numera den ljusblåa himmeln gått förlorad bland dimma och när den väl lättar uppenbarar ett mord sig.

På endast 30 sekunder illustrerar tv-seriens första trailer att detta är en helt annan värld än vad den amerikanska tidningsklenoden har skildrat. Okej visst ser vi chromade bilar, snygga cheerleaders och fler klyschartade visioner av ett romantiserat high school-liv blixtra förbi, men när de krockar med bilder av blodiga händer, uppgivna ögon och nattliga äventyr bland flimrande ficklampor ser vi glimten sig något annat.

Mixen av ”typisk ungdomsserie” från Gossip Girls gamla hemvist och ett fängslande mysterium känns med det korta smakprovet både kontrastfullt och spännande, ett vågat försök att ta ett välkänt populärkulturellt verk och fylla den med en atmosfär helt främmande för föregångaren.

Tonårsdramat lär säkerligen vara ett stort fokus, då det trots allt är CW, men om man ska tro de tidiga recensionerna besitter tv-serien såpoperaesquea ambitioner inte helt främmande för en värld där allt mer tycks inspireras av Twin Peaks – vilket borde glädja oss alla. Ser vi sedan till själva mordmysteriet, där skolans populäraste grabbar har mött sitt öde en sen natt till sjöss, blir influenserna ännu mer uppenbara. Att både Luke Perry från Beverly Hills, 90210 och Mädchen Amick från Twin Peaks kommer medverka talar ännu mer för hedrande och fängslande genreöverskridning.

Nästa år återvänder den redan nämnda kultserien för en tredje säsong efter att först ha lämnat tv-rutorna för över 20 år sen och väntan är något outhärdlig. Kanske har vi det perfekta botemedlet för den utdragna tristessen med Riverdale och om inget annat kan vi behöva lite omskakande amerikansk teen noir efter att ha förlorat oss i den norska trygghet vi känner vid namnet SKAM.

Vintern är här och de Oscarstippade filmernas säsong har dragit igång, men regissörer gör bäst i att be när Scorsese återvänder till rampljuset, redo att ta hem sin första guldgubbe på tio år.

Det historiska eposet Silence är ett projekt Martin Scorsese har velat tagit till den vita duken sen länge. Manuset baserat på boken vid samma namn har legat på hyllan i hela 20 år sägs det, då den legendariske filmskaparen behövde sälja in sig med ett dussintals gangsterfilmer före han fick förtroendet att filmatisera denna berättelse om två jesuiter i ett fientligt Japan.

Trailern bygger upp filmen som en thriller där Spider-Man och Kylo Ren försöker lokalisera sin gamla mentor Liam Neeson – likt alltid är Liam Neeson just Liam Neeson – i hjärtat av det fruktade landet, men det är knappast vad vi borde förvänta oss. Boken skriven av Shūsaku Endō är antitesen till mer storslagen och populariserad japansk folklore då Silence snarare skildrar en mer lågmäld historia om troskris, skriven i brevform. Hur kommer detta yttra sig när Scorseses tolkning går upp på bio?

Vackert utan tvekan, och ett litet annat tempo för den rutinerade regissören vore ändå uppfriskande. Efter att ha regisserat klassiska verk i nästan 50 år krävs nya utmaningar och förhoppningsvis är detta en Scorsese klarar av, om man får gissa fick han trots allt köpslå med The Irishman – en De Niro-ledd gangsterrulle där till och med Joe Pesci har en roll – för att få denna tystlåtna film gjord, så nog lär han ge den sitt allt.

I pray but I am lost. Am I just praying to silence? From #MartinScorsese comes #SilenceMovie, watch the official trailer now. pic.twitter.com/3y4DvzeCs1

— Paramount Pictures (@ParamountPics) November 23, 2016

Silence når amerikanska biografer till julen medan vi i Sverige fortfarande väntar på ett klartecken från SF Bio, som vanligt med andra ord.

Edinburghs ökända dårar är tillbaka och lustar fortfarande efter livet i en efterlängtad trailer.

Efter en lång väntan är äntligen den första trailern till Trainspotting 2 här. 20 år efter Danny Boyles kultrulle återvänder regissören tillsammans med Ewan McGregor och gänget – renare när det kommer till heroin och toalettbesök, men med en vardag fortfarande mer trasslig än somligas.

Likt hur föregångaren var baserad på Irvine Welsh bok vid samma namn är uppföljaren en filmatisering av den inte riktigt lika hyllade fortsättningen Porno. Huruvida det skulle bli en film av romanen har diskuterats länge och i januari nästa år kommer den outhärdliga längtan att förverkligas med rörligt tumultartade bilder där allt och inget tycks ha förändrats. Men kan den omtalade återkomsten leva upp till förväntningarna? Låt oss se vad 2 minuter av filmen kan säga oss.

Edinburgh ser fortfarande ut som sinnesbilden av ekonomisk dekadens, men de har i alla fall pyntat puben med lite häftiga gröna lampor.

Historier upprepar sig själva när snutar jagar pundare och hustlare nerför gatorna, men den här gången är det inte Rent Boy som har ledningen – så vitt vi vet.

Om du hade en crush på Diane – spelad av den fantastiska Kelly Macdonald – för 20 år sen så lär den inte ha släppt än, precis som den inte har gjort det för Rent Boy.

Begbie är fortfarande en urspårad dåre, och varför ser vi inte Robert Carlyle i mer nuförtiden?

Droger kommer konsumeras.

Droger kommer säljas.

Droger kommer fucka upp allt.

Men bland kaoset ser allting ändå jävligt vackert ut från ett avstånd när du väljer livet och än så länge ser Trainspotting 2 väldigt lovande ut, från ett avstånd.

Från britpop och ravemusik till sträck och panik, ”T2” har premiär 27 januari.

Hugh Jackman verkar redo att rädda superhjältegenren från sig själv när han visar klorna för sista gången i en film mer indie än blockbuster.

Superhjältefilmer, har vi inte börjat tröttna på dem något smått? Fenomenet hjältar i tights på den vita duken är trots allt knappast ett fenomen längre, utan snarare de axlar filmindustrin vilar på idag, och en annalkande inflation är något vi bara får acceptera. Medan Marvel och Disney gemensamt konspirerar i en komplott att förvandla varenda seriefigur – vars rättigheter de i alla fall äger – till ännu en kassako i deras växande universum, önskar DC Comics att de kunde göra detsamma i ett haltande försök efter det andra. Biopubliken har vid det här laget antingen tröttnat eller blir mer till sig än någonsin över faktumet att Benedict Cumberbatch ska trolla tillsammans med gentrifierade munkar i Tibet.

En sak är dock säker, historierna har börjat upprepa sig – och så länge du inte klämmer finnar i ett nördestetiskt affischtäckt pojkrum borde detta störa dig. Marvels berättelser om hur deras superhjältar först fick på sig trikåerna börjar bli barnsligt enfaldiga och när skurkarna gång på gång är galna affärsmän kan en nästan förstå att hjältarna tillslut ger sig på varandra. Samtidigt kan inte DC bestämma sig för om deras filmer ska vara av den hårdare sorten med ett så pass mörkt färgfilter att du behöver en ficklampa i biosalong, som en kontrast gentemot konkurrenten Marvel – eller så slutar det med att de bara kopierar dem rakt av.

I slutändan vet vi vad vi får, oftast handlar det om en nervös filmstudio i bråk med regissören, vilket leder till att producenterna klipper om slutproduktionen och kastar alltid – ja nästan alltid – in en gigantisk laser som penetrerar himlen under filmens tredje akt. Men kanske har vi en normbrytare på ingång. För efter att Fox Studios – som äger rättigheterna till X-Men, typ de enda Marvel-superhjältarna Disney inte kontrollerar – drog in kopiösa mängder pengar på den vandrande barnförbjudna Youtube-kommentatorn Deadpool tycks de ha lossat på de kreativa tyglarna, vilket har resulterat i den mest spännande superhjältefilmen på flera år: Logan.

För en sista gång har vi Hugh Jackman i sin paradroll som den dödliga, samt odödliga, X-mannen Wolverine, eller ja Logan som han egentligen kallar sig. Inspirerad av den dystopiska serietidningen Old Man Logan ser vi i den nyligen släppta trailern att den hårdnackade hjälten är mer sliten än någonsin tidigare – för tydligen läker varken tiden eller mutantkrafter alla sår – i en värld där mutanter bara blir färre. Jag antar att Trump vann valet i denna verklighet?

Så Logan håller sig undangömd ute på ökenvischan, där han ser över sin snart dementa tankeläsare till mentor Xavier. Men tillvaron på det fabriksartade ålderdomshemmet skakas om när en ung flicka med samma krafter som vår protagonist hamnar under hans beskydd medan automatvapen börjar laddas för en äkta västernesque uppgörelse, tydligen har Boyd Holbrook från Narcos misstagit Logan för en knarkbaron och satt honom i sitt sikte.

Stämningen säger att detta kan vara Wolverines sista strid, kanske hans sista chans till upprättelse? Ja än finns det skurkar att döda, samt tid för far och dotter-relationer att gro.

Visst är en svag för Johnny Cashs cover på Hurt, men det är mer än bara musikvalet som en tapper serietidningsfanatiker kan gå igång på när hen ser första smakprovet från denna film. Regissören James Mangold har getts en 15-årsgräns och chansen att ge liv åt en Wolverine fans länge har längtat efter. Tonen är lågmäld, världen nedskalad och historien intim med en hjälte trött på hjältedåd, vilket känns befriande i en tid då manliga superhjältar verkar ha någon form av kukmätartävling i bäst punchlines. Efter det katastrofala misslyckandet Origins och den lite mer hoppfulla men famlande hyllningen till de äldre seriernas kärlek för Japan i Wolverine verkar de äntligen ha fått till det. Istället för publikfrieri i form av CGI-spektakel har vi framför oss en X-Men-film i oväntad indiekostym – eller tights – som kanske kan utmana biobesökare på ett känslomässigt plan.

Ett stort problem inom denna genre har nämligen länge varit rädslan för uppoffringar, att låta någon av alla dessa hjältar gå i graven, vilket gör de dramatiska insatserna tama. Fansen omfamnas istället av en nästan orealistisk trygghet, för sanningen är att i serietidningarnas värld dör karaktärer hela tiden, det är ändå rimligt när de försöker avstyra jordens undergång på daglig basis. Något säger mig dock att Logan inte är rädd för att spilla blod, vilket jag är helt för. Snälla låt detta vara en superhjältefilm som får mig att känna mer än lycka över att de äntligen lyckades casta en perfekt Spider-Man, och Peter Parker, eller ilska över att Zack Snyder har det kreativa sista ordet över allt DC Comics ska pumpa ut under hans livstid. Serietidningar har alltid handlat om hur superkrafter och ansvaret de kommer med påverkar människoöden, men någonstans hamnade detta i skymundan för filmatiseringarnas påkostade effekter.

Min förhoppning är därför att Logan ska påminna filmstudios om att genren är mer än bara action och att den faktiskt kan berätta historier som berör, samt vara en lite bitter allegori över hur världen börjar tröttna på superhjältar och hur det är upp till en av de mest åldrade veteraner att kasta sig in i hetluften igen för allas våran skull.

Med den andra säsongens första spännande trailer bekräftar Mr Robot endast att vi har mer att förbryllas över, därbland en cameo från självaste Barack Obama.

Förra sommarens bästa tv utspelade sig framför en dator, när vi sögs in i den briljanta hackern Elliots värld fylld av konspirationer, existensiell instabilitet och allt däremellan. Skaparen Sam Esmails tv-serie Mr Robot blev för dess tittare snabbt en känslomässig resa när Elliot anslöt sig till den anarkistiska hackergruppen F Society, ledd av Christian Slater – värdig en Slaterenässans – med en världsomfattande ekonomisk nollning som sitt mål.

Serien hyllades av såväl kritiker som tittare för sitt fantastiskt skrivande, förverkligat genom imponerande rollinsatser – därbland den nyblivna tumblrbaben Rami Malek i huvudrollen – och en David Fincher-esque atmosfär. Så när Mr Robot återvänder med sin andra säsong är det med en hel del förväntningar. Kommer Esmail kunna leva upp till all denna hype? Den första kryptiska trailern ger kanske inget svar på frågan, men den bekräftar att livet fortfarande är allt annat än fridfullt för en ensam hacker, när vi matas med mer att förbryllas över.

Vad är verkligt när Elliots sinne sjunker djupare in i den minnesförlust som har triggat en ekonomisk kollaps? Vilken roll kan Craig Robinson, av alla, ha i detta? Är Angela redo att ta över rollen som skurk från Tyrell? Och var är förresten Tyrell? Snälla säg inte att vår svenska stolthet Martin Wallström inte återvänder som den älskvärt skrämmande sociopaten. Dock gör han bäst i att hålla sig själv undan efter att ha blivit outad av självaste Barack Obama – vem hade anat att även USA:s president skulle vara intresserad av en serie om sitt lands katastrofala nedgång, så pass att han har spelat in en liten cameo.

Ja ett godkännande från världens preliminärt bästa president – en titel han automatiskt kommer ges ifall Trump blir vald i november – säger väl egentligen allt. Mr Robot återvänder för en tv-sändning av revolutionen 13 juli, kom dock ihåg att den i slutändan är en illusion.