Säg vad du vill men Sons of Anarchy har varit en minst sagt tumultartad färd. Efter sex säsonger är serien numera FX:s flaggskepp som slog nya rekord för kanalen med premiären av sjunde och sista säsongen. Den råa skildringen av de laglösa motorcyklisternas värld har gått på en något dåligt asfalterad väg med ett antal gropar. Om det var med resan till Irland som de jumped the shark kan diskuteras men ja det lär ha tagit en hel del på dig ifall du fortfarande hänger med. För om det är något som är tärt på mig igenom åren så är det historien om Jax och hans vänner.

Därför har vi med lättnad snart nått det efterlängtade slutet, det finns dock en del du lär ha i åtanke före du låter dig fångas in av denna tungsinta men ack så lättsmälta värld där våldsfantasierna aldrig har ett slut.

De fördömda musikmontagen lever än

Du trodde att de var över? Tänk så naivt av dig. Dessa fördömda musikmontage har varit med oss sen början och vad som började med en klipprullning till en folk rock cover på tre minuter har nu vuxit sig till ett okontrollerbart monster. Vi känner av dess förödelse redan i senaste säsongspremiären med en sju minuter lång avrättning i rockabillyns tecken på Queens klassiska Bohemian Rhapsody – och ja det är värre än du kan ana. Att serieskaparen Kurt Sutter inte har låtit sina inre luster tagit över och regisserat ett helt musikaliskt avsnitt är helt bortom mej.  

Serien är mer overklig än någonsin

Denna MC-romantisering var kanske aldrig något högklassigt drama men är numera det närmaste du kan komma välproducerad kiosklitteratur. Sci-fi och Game of Thrones i all ära men för mig är Sons of Anarchy det mest overkliga du kan finna inom tv. Okej kanske en överdrift – det är jag medveten om – men det krävs fortfarande att du ger upp allt hopp om realism inom vår verklighets ramar då ännu ingen tycks kunna åka fast för någonting i den där stan. Visst Unser var en usel polis om något men att ingen annan sheriff har lyckats låsa in någon av MC-medlemmarna på heltid efter sex säsonger är smått otroligt. Lägg där även till att actionscenerna är mer bisarra i år än någonsin tidigare och kan närmast liknas med en sinnesförvirrad berserkgång i GTA.

Gemma har förlorat alla sympatier

Missuppfatta mig inte nu: Katey Sagal har länge varit en av serien största behållningar, men karaktären Gemma har börjat förlora sitt värde efter sex säsonger av intriger. Det har varit underhållande att följa hennes ondskefulla men samtidigt älskvärda planer genom dessa år. Hon har även gått igenom en rad personliga trauman och väckt sympatier när det var som mest oväntat. Men efter att förra säsongen ha dödat sin sons fru på det mest fruktansvärda sätt möjligt tycks hon nu vara bortom all räddning. Familjens matriark har alltid gått den extra milen för sin älskade son och barnbarn men nu är klackarna allt slitna. När säsongen får sin början är Gemma i en befängd kamp med samvetet. Att hon inte redan har exploderat men nej, hon lever vidare med lögnen likt alltid och det känns minst lika logiskt som när polisen utreder en skottlossning i Charming.

Juice lever tydligen än?

Det är måhända svårt att minnas nu men under Sons of Anarchys början var Juice endast gruppens comic relief tillika datornörd. Men oj vad det har gått utför de senaste åren – i en oändligt mörk spiral av drogöverdoser och självmordsförsök. Att försöka finna någon rimlighet i denna karaktärs val i sjunde säsongens början är en av seriens hittills svåraste prövningar. Förhoppningsvis möter han sitt öde inom sinom tid och låt det vara ett värdigt avslut för alla oss som en gång kände med gängets lägst rankade medlemmen.

Kurt Sutter är ett galet geni – eller ja mestadels galen

Ja i slutändan är skaparen Kurt Sutter – även känd som seriens tortyrobjektet Otto – sönernas största hot. När han författade för serien The Shield stod han för de överdrivet flippade idéerna vilket han med sin egna serie skulle få fullt spelrum för. Kärleken för orimliga blodmängder, dramatik i porrmiljöer och narrativa helomvändningar värda en såpopera blev hans livsverk. Det vill inte säga att Sons of Anarchy alltid var en serie som slog på stort utan mycket innebörd, men under de senare åren har balansen skiftat och närmat sig ett bottenlöst mörkrer fyllt av intetsägande handlingar mixat med explosioner. Än kan han dock skina från och till, låt oss hoppas att han har sparat på det bästa till sist – det vill säga att serien slutscen är Tig och Venus Van Dam glidandes på en motorcykel mot solnedgången. Men faktumet att Sutter numera skryter om de olösta handlingar han har lämnat dinglande sen seriens början är oroväckande, samtidigt så kan det kanske betyda att Opie återvänder för seriens avslut?                 

I min eviga kampanj att försök få folk att börja kolla på It’s Always Sunny In Philadelphia så är detta kanske mitt sämsta drag hittills. Jag tänkte nämligen introducera den absolut vidrigaste och obehagligaste av karaktärer – Dennis Reynolds. 

Samtidigt är kanske montaget nedan just vad du behöver ta del av – speciellt om du dejtar män för Dennis, ja han är den vidrigaste av sorten. Att älska Boys-II-Men, vara vit cis-man och skrika ut ”inte alla män” på Twitter räcker inte riktigt för denna sociopat vars kalla hjärta är fullt av erotiska – nästintill olagliga – fantasier. En ”Golden God” har han även kallat sig själv till ett flertal gånger och ja Dennis är kanske lite mer en Gud av misogyni. 

Var detta vettvilliga beteende härstammar ifrån vet jag inte. Kan det ha varit att hans pappa aldrig gav honom några julklappar? Eller att han förtärde sin bror Donny i livmodern? Pskyloger har försökt finna svaret för att sedan försvinna i en ändlös labyrint av becksvart mörker så mörk att den skulle kunna ge Barney Stinson-bros mardrömmar för livet.

Är videon nedan mer än en uppmaning att ta del av lite mörk – ack så mörk – humor? Kan det även vara en pricksäker manual över de signalementen du borde undvika på nästa dejt? Jag skullevågar nästan tro det. Men hur som haver här har ni Dennis!

Å andra sidan borde alla borde ha en Charlie Kelly i sitt liv, Charlie är fantastisk.

Fantastisk.

Rapmusik har stått för en del rejäla utsvängningar under de senaste åren, från den dagen att Lil B var based tycks inget ha varit detsamma. Nu ser vi rappare som svenska Yung Lean turnéra igenom USA och hänga med Justin Bieber medan han sprider sitt nedstämda gospel. Gemensamt för Based God och Sad Boys de facto är att de båda har stått på ett minst sagt stabilt fundament byggt av producenter. Bakom några av Lil Bs mest omtalade låtar stod till exempel Clams Casino som även skulle ge A$AP Rocky ett enormt lyft med sina molnbaserade beats. Kring Yung Lean finns ett helt gäng av beatmakare från Stockholm men även utanför vårat lands gränser har han funnit talanger, en av dem är Suicideyear som nu släpper debutalbumet Remembrance.

Baton Rouge-producenten har de senaste åren cirkulerat kring vad som kan liknas med en underground-scen uppbyggd på internet. Genom samarbeten med rappare som postpunk-konnässören Antwon och evangeliska hymner till remixer på större namn som Future har hans momentum vuxit för varje uppladdning på Soundcloud. Det har varit en resa på några förföriska år då Suicideyear verkar ha förberett sina lyssnare för något större och nu med sitt nya album verkar vi äntligen ha nått destinationen.

Ljudbilden tycks vara klarare än någonsin medan jag tar mig igenom bilderna i Pitchforks mediaspelare. Vyer från Louisana till Florida, gifs skildrande sömniga kvarter, nedsläckta rum och kalla nätter – allt detta känns som en resa genom den unge James Prudhommes tankar under skapelseprocessen av dessa låtar. Även ifall han inte är den mest tekniskt slipade av denna nya generation producenter så verkar Prudhomme ha ytterst nära till ett känslomässigt gap redo att förtära omvärlden. Resultatet är hopp och förtvivlan kompat av igenkännbara trummor med medryckande nostalgiska synthmönster från ett 16 pixlat universum. Remembrance tycks härstämma i en plats där ungdomlig melankoli möter eufori – en samlevnad värd att förälska sig i.

Var denna fäbless för tunga snares och trippande SNES-esque synthar kommer ifrån är inte svårt att föreställa sig. Jag skulle inte förvånas ifall det var i pojkrummet, med en spelkontroll i handen och den brusande bilden av Zelda framför ögonen medan ljudet av Master P – hemstadens mest kända rappare – ekade utanför fönstret som framgångsreceptet skänktes till Suicideyear likt en gudagåva. Sista komponenten var förmodligen en skiva av Slowdive och nu några år senare har vi den fantastiska låtsamling ni kan ta del av här.

Alla fans av djupt underskattade HBO-serien Boardwalk Empire vet att historien om det amerikanska alkoholförbudet går mot sitt slut i höst. Serier kommer och går titt som tätt likt karaktärer i den redan nämnda serien – om de nu inte baserad på verkliga personer från historien – vars eftermäle ofta blir en ekande tomhet i bröstkorgen. Turligt nog har jag funnit en värdig ersättare när Steve Buscemi har langat sin sista flaska whiskey – BBC:s Peaky Blinders.

Från Steve Knight – mannen som skrev Eastern Promises och regisserade Dag och Natt kopian Locke – kommer detta historiska drama där vi byter ut Atlantic Citys stjärnglans för Birminghams råa och gyttjedränkta gator. Handlingen plockar upp strax efter första världskriget med den fruktade Shellby-familjen som leder den titulera gruppen av gangsters med rakblad fastsydda i sina hattar. Planerna på att göra stadens gator till sina blir dock något mer komplicerade när Winston Churchill sänder en detektiv – spelad av Sam Neill – för att städa upp smutsen.

Utöver våran älskade arkeolog kan vi se Cillian Murphy i huvudrollen och den hyllade teaterpersonligheten Helen McCrory – känd från de sista Harry Potter-filmerna – i en signifik roll. Serien erbjuder även storslagna tidskildringar, söderfrisyrer och potentiella outfits för en södermänniska. Nyligen släpptes även en trailer för höstens andra säsong där vi bland annat kommer få se Tom Hardy. Hårdkokta familjedraman blir knappast bättre än så här och när serien återvänder lär det vara din enda räddning från avtändningen på Boardwalk – vare sig du lever på Södermalm eller ej.

Nämnde jag förresten att det röks en hel del i den här serien?

Cillian Murphy satsar på att ta över Jon Hamms tron som sexigaste ciggrökare inom tv, tro mig.

Hunger Games: Mockingjay Part 1

Propagandamaskinen som är Hunger Games fortsätter både i fiktionell form och allmän Jennifer Lawrence-dyrkan när den tredje delen i filmserien går upp på bio denna november. Mockingjay Part 1 kommer logiskt nog hantera första delen av sista boken i denna älskade trilogi för ja varför inte tjäna lite mer pengar på Twilight-generationen? I den nya trailern kan vi se hjälten Katniss stiga in i rollen som rebelledare med målet att befria en tillsynes hjärntvättad Peeta. Det tidigare stundande kriget är i full gång nu när den ungdomliga blodlusten är borta och vi endast kan drömma oss tillbaka till den tid då franschisén var en Battle Royale-kopia på anabola sci-fi-dystopier. Såklart tar det även emot att se älskade Philip Seymour Hoffman i en av sina sista roller.

John Wick

Ah en ny actionfilm med Keanu Reeves! Så inbjudande inte sant? Okej egentligen finns det inget mer avskräckande än att Neo fortsätter vara Neo men trailer till den fd stuntmannen David Leitchs regidebut verkar inte för illa. Det finns några saker som talar för John Wick. Vi har bland annat ett spännande ensemble skådespelare från Michael Nyqvist – vars Hollywood-karriär som rysk maffiaboss tycks gå strålande – till allas våran älskade Theon Greyjoy. Filmen verkar inte heller ta sig själv på för stort allvar och actionscenerna ser lovande ut med – förhoppningsvis – minimal användning av skakiga kameror. Sen kan vi nog alla relatera till protagonistens smärta, den där hunden ser supergullig ut!

The Imitation Game

Historien om Enigma har berättats tidigare och då talar vi inte om musikgruppen. Här ligger fokuset istället på krypteringsmaskinen tyskarna använde under andra världskriget och det är upp till Benedict – alla på tumblr älskar mig – Cumberbatch att finna nyckeln till dess gåta. Bland rollerna kan vi även se Keira Knightley och Game of Thrones egna Charles Dance men Cumerbatch verkar vara det verklighetsbaserade dramats sanna stjärna. Oscarsnominering på gång? En del vågar påstå det, hoppas bara inte han glömmer spriten vid en eventuell vinst.