Superhjältar och bortgångna föräldrar går lite hand i hand men ingen har definierats så pass av sina föräldrars bortgång som Batman. De flesta känner förmodligen till den ikoniska scenen där Martha och Thomas Wayne – efter en föreställning – väljer att vandra närför en suspekt gränd med sin son mitt i natten, hur kommer detta sluta tänkte ingen? Jag menar gränden har till och med namnet Crime Alley i serierna och varför har inte Gotham Citys rikaste par någonsin en livvakt med sig? Nu har väl serietidningars logik aldrig varit felfri så vad kan man förvänta sig. Givetvis dyker en bov upp i stort behov av pengar, det hela slutar i ett blodbad och unge Bruce blir ett föräldralöst barn dömd till en framtid där hans egna butler lär ut om blommor och bin – inte undra på att han valde fladdermöss före det sistnämnda.

I USA kunde tv-tittare ta del av ännu en tolkning i måndags när nya serien Gotham – den om Batman fast utan just Batman – hade premiär. Med anledning av detta har Vulture klippt ihop en hypnotiserande supercut med några av mordets mest välutförda skildringar. Frågan vi nu kan ställa oss är exakt hur många gånger paret Wayne behöver dö? Inte tillräckligt antar jag då Zac Snyder säkerligen lär erbjuda sitt filter – och slowmotion-injicierade bidrag med Superman v Batman. Tills dess kan vi se tillbaka på denna tragedi om och om igen, samt minnas att även hur ond världen kan tyckas se ut så finns det inget lite dans löser.

Ta nu en tyst minut och visualisera hur den gamla Batman-serien skulle skildra det hela, med all dess BANG!-galor.

Himlen har blivit mörkare, vinden biter mot kinden och i hemmets avskildhet slår regnet mot fönstret. Hösten är utan tvekan här för att stanna denna gång. Jag har svårt och tänka mig att en entusiast av denna årstid inte ens kan finna denna abrupta ändring i klimat något bitterljuv. Men misströsta ej för när jag idag haltade hem efter en olycka född under flykten från detta väder fann jag räddningen i en plats av värme och musik – Soundcloud.

Därför blir det ett annorlunda inslag av BeatGenerationen denna vecka. Istället för tre nya låtar från okända producenter ger jag er nu elva stycken i form av en spellista. Traprytmer eller bakåtlutade trummor? Ensliga stråkar eller shoegaze-ackord? Varför inte en Grimes-sampling? Listan nedan har allt som krävs för att du ska omfamna och förlora dig i hösten – jag lovar, sommaren kommer vara glömd snart.

True Detective nådde sitt slut i mars. Nu, efter ett halvår av rykten, spekulationer och #TrueDetectiveSeason2-hashtagen, har HBO till slut lagt ner sekretessen för en stund med namnen på två av den andra säsongens huvudrollsinnehavare. Det fanns många åsikter kring första säsongen av Nic Pizzolattos serie, men få kan säga emot faktumet att Matthew McConaughey och Woody Harrelsson var fantastiska som radarparet Cohle/Hart. Tyvärr verkar inte HBO ha ansett att strippor och roller dominerade av män var grabbigt nog då bakissöndagarnas hjälte Vince Vaughn nu är klar för rollen som gangsterbossen Frank Seymon, vars plan att bli hederlig når ett abrupt slut med mordet på en affärskollega.

Förståeligt nog antar ni alla att Wedding Crashers-skådespelarens inte riktigt lika stora douche till kompanjon Owen Wilson kommer göra hashtagen komplett. Dock verkar fallet än inte vara, så då vi får nöja oss med Colin Farrell som en korrupt polis i trubbel med maffian – lägg på ett kokainberoende där och din amerikanska antihjälte är funnen. De flesta svär minst lika mycket över detta rollval men jag väljer att vara någorlunda likgiltig. För även ifall majoriteten av Farrells roller är en travesti så kan han skådespela skiten ur en passande karaktär om han så vill – In Bruges är ett exempel. Väljer han dock att överge den irländska accenten för sitt amerikanska dravel så kan vi ha ett problem.

Och fler problem finns vid horisonten för den andra säsongen av True Detective. Den briljanta och Emmy-belönade Cary Fukunaga – som regisserade samtliga avsnitt av seriens första omgång – har lämnat registolen för Fast & The Furious Jeremy Lin, som kommer att regissera den nya säsongens två första avsnitt. Hans resumé av glänsande biljakter kan inte bli mycket mer än en total kontrast i jämförelse med det becksvarta mörkret i Carcosas inre. Huruvida Vin Diesel eller The Rock kommer svetta fram stela rollprestationer i serien återstår att se men om ryktena stämmer kommer Hollywood i alla fall fortsätta försöket att göra något av Taylor Kitsch – här som Farrells partner. 

Även en mer betydande kvinnlig roll har efterfrågats inför andra säsongen och vi verkar få det i form av ännu en polis. Tyvärr har ryktena gått från Jessica Chastain till en lista bestående av Robb Starks fru Oona Chaplin och Malin Åkerman. Men faktumet att Pizzolatto verkar ha tagit till sig en del av kritiken från tidigare i år är i alla fall seger – om en liten sådan.

Om tiden är en platt cirkel så borde detta gå vägen, tyvärr verkar de mesta peka på att True Detectives andra säsong endast kommer falla platt.

Ja, vi känner alla detsamma Vince.

Om vi ser tillbaka på det amerikanska sketchprogrammet Saturday Night Lives långa historia finns det just en sketch som många skulle kalla dess bästa. Året var 2000, men händelsen de skildrade utspelade sig långt tidigare – när bandet Blue Öyster Cult spelade in sin klassiska låt (Don’t Fear) The Reaper. Sketchen är nästintill outhärdligt briljant och skildrar en bisarr scen där den legendariska skivproducenten The Bruce Dickinson – spelad av Christopher Walken – begär more cowbell från bjällmajorinetten Will Ferrell. Händelseförloppet är uppenbarligen fiktionellt och alldeles för otroligt för att ha ägt rum. Det var i alla fall min övertygelse fram tills idag.

Efter albumet Section 80 och skivpampsdebuten Good Kid m.A.A.d city är Kendrick Lamar utan tvekan en av rappens mest hyllade namn i nuläget. Att han sedan skulle ta sig an resten av branschen med den ökända – och tämligen överskattade – Control-versen hejdade knappaste mytbildningen kring genrens nya frälsare. Hysterin var outhärdlig när rykten om en ny singel började spridas som ett evangelium i sociala medier och nu tisdag den 23 september år 2014 har i – första låten från GKMC-uppföljaren – släppts. Men är det en för historieböckerna?

Musikhistorien har haft sina milstolpar.

1954: När Elvis Presley gjorde dåtidens första Miley Cyrus genom att ta en afroamerikansk musikyttring och göra den acceptabel för hela världen.

1964: The Beatles möter Bob Dylan på ett hotell och sällskapet avnjuter lite jazztobak tillsammans. Om de bara visste vilka Indienresor detta skulle leda till.

1974: Kraftwerk släpper Autobahn och öppnar upp dörren för en framtid fylld av naiva ungdomars drömmar om ett liv på syra i Berghain.

1984: Ronald Reagan använder sig av Born In The USA under sin valkampanj vilket gör demokraten Bruce Springsteen spyfärdig. Vi är ändå något tacksamma.

Sedan var 90-talet allt det vi minns, grunge och Hansons. Ända sedan Nas släppte illmatic 1994 har vi väntat och nu 20 år senare verkar historien var redo att bli golvad av ett budskap så storslaget att det lär ljuda världen över. Pharrell har kallat honom för vår tids Dylan och ja, nu är Kendrick Lamar åter på allas läppar med sin nya låt med budskapet att älska dig själv.

Det dröjer inte många sekunder förrän Kendrick har introducerats som något mer än en rappare, han är nämligen enligt introrösten en författare. Att han sedan presenterar den mest intetsägande poprap jag har hört detta år – över en fruktansvärd sampling av The Isley Brothers – är uppseendeväckande. Nog för att jag det senaste året har fruktat att han skulle börja snegla mot post-Relapse–Eminem med det decibelpressande flowet efter att ha hört några gästverser – vad vi fick var dock mycket värre.

Men låt mig återgå till där jag började – Saturday Night Live-sketchen. För under inspelningen av denna låt måste något ha gått fel, så fruktansvärt fel. Jag kan nästan se det framför mig, hur Dr Dre stormar in i studion – täckt av iPhones, iWatches och allt möjligt – för att avbryta Kendrick. Efter ett piskrapp från Jimmy Iovine som begär en radiohit ljuder några ord från den legendariske producenten Dres mun: Guess what Kendrick!? I’ve got a fever and the only prescription is more sound effects!

Och mer ljudeffekter blev det, ack för många. Det hela resulterade i ett naivt nostalgiskt beat med epilepsi, en Kendrick utan verklighetsförankring och de utomjordiska ljudeffekterna, så många att lyssningen i slutändan blir outhärdlig. En del skulle kanske vilja säga emot ovanstående teori, kanske skulle de till och med säga att ljudeffekter inte läggs på förrän efter att låten är inspelad. Men vet ni vad? Jag struntar i vad ni tror, så länge ni kan medge att detta är en av årets största besvikelser. För ärligt talat – det är det.

Tacka vet jag OG Maco med årets hittills bästa raplåt.

Popstjärnor, ibland verkar de inte veta vad som är bäst för dem – speciellt när talanger från musikvärldens mer otillgängliga landskap serverar dem perfekta låtar. Ofta finns det många uppstickare sugna på att samarbete med världens största namn, dock tycks alltid producenter som Diplo locka mer – hörde jag ett suck? Det har hänt förut, Tyler, the Creators låt Bimmer med Frank Ocean var egentligen gjorde för Justin Bieber och Grimes – numera hatade – singel Go skrevs med Rihanna i tankarna. Nu verkar även Britney Spears ha gått i samma fotspår med dessa läckta demos signerade Dev Hynes, mer känd under pseudonymen Blood Orange.

Britney Spears Demo 1 och 2 skall ha flytit runt på internet ett tag nu och tack vare ett fans twitterkonversation med Dev Hynes kan nu allmänheten ta del av dem. Det cirkulerade rykten kring detta samarbete under inspelningen av Spears senaste album Britney Jean och låtspårens titlar verkar antyda att vi nu har funnit det överblivna resultatet. Vilken förlust för Britney som säkerligen hade behövt de doser av progressiv poprelevans multitalangen Hynes kunde erbjuda men jag antar att Diplos kulturella blodsugande var mer lockande.

I slutändan så är ändå dessa något lågkvalitativa inspelningar inget annat än fantastiska, speciellt nummer ett där Hynes tycks ha tagit en tidsmaskin till Roms mörkaste kvarter under italo disco-eran. Att låtens refräng sedan bärs av synthackord något nedtonade men närbesläktade med till exempel Kavinskys Nightcall – känd från det hyllade soundtracket till filmen Drive – skadar knappast. Ni kan höra de två låtarna nedan samt demon som skulle bli Sky Ferreiras Everything Is Embarrassing.