Minns ni det ljuva 80-talet och hur blodet flödade i en frodandes skräckgenre? Okej, kul för er antar jag. Som 90-talist bestod min tonår av Saw-filmerna samt ett antal förargliga remakes – samtidigt kan jag ha förståelse för Hollywoods tappra naivitet, vem skulle inte vilja återuppleva Freddy eller Jasons glansdagar? 

Därför är det knappast en överraskning att flera än jag kan se med avund på det gångna årtiondet. Bland dem kan vi bland annat finna Emelie DiPrimio – en 14 år gammal tjej som tillsammans med sin skräckentusiast till pappa har skrivit och regisserat filmen Carver. Med hjälp av Kickstarter lyckades Emelie samla ihop 32 000 dollar för att uppfylla denna 80-talsinfluerade slasherdröm. Att döma av trailern nedan verkar godnattsagorna i form av en Elm Street-vhs ha burit frukt i faderns diaboliska försök att forma sitt eget Frankensteins monster – eller bara leva ut regissördrömmen genom dottern, för nog kan vi ana en skräckrenässans med detta potentiella underbarn? 

Det klassiska skomärket Dr. Martens har varit med oss länge nu. Den klassiska Bouncing Soles-känga var en andra världskriget-doktors skapelse som sedan fick ett fäste i den brittiska arbetarklassen under 70-talet vilket skulle öppna porten till en blomstrande musikvärld. Om det fanns något alla de unga subkulturernas musikskapande hade gemensamt så var det den luftdämpade sulan som bar dem på scen när genres som ska, punk och många fler tog form. Därför är det mer än passande att Dr. Martens #StandForSomething-turné tar plats på Debaser Strand imorgonkväll.

Turnén har under veckan tagit sig igenom Europa med brittiska Pulled Apart By Horses som headliner. Även ifall deras konserter inte är riktigt så våldsamma som bandnamnet insinuerar kan nog publiken ändå räkna med att Leeds-rockbandet kommer dåna av riff tills varenda bilalarm i Hornstull ljuder och i detta kommer de även assisteras av ett band ifrån Stockholm.  

Söder om Söders egna Holograms bröt någon gång upp låset till en katakomb fylld av mytomspunnen postpunk, försvann in i det mörka och steg efter tre dagar ut i det ljusa som ett tecken på genrens pånyttfödelse. De har hyllats långt utanför hemlandets egna gränser och många verkar vilja jämföra dem med Joy Division. Liknelsen är inte helt odudlig då de lyckas göra musik som känns lika nostalgisk som den är nyskapande. Med deras två album ABC City och Forever har deras stadsflyktiga bombardermang av synthar bland gitarrer gjort dem till ett av vårt lands mest spännande exporter. Imorgon hör du dem tillsammans med Pulled Apart By Horses och Dinosaur Pile-Up – dörrarna öppnas kl. 19, du finner mer information här.

Norska dalar, regn över Brighton och ett snöbelagt Vancouver har säkert varit signifika källor för inspiration när vi ser på veckans tre producenter. Här talar vi om en känsla för remixer, samplingar och även hits gjorda för Billboard – aldrig är något likt det andra när BeatGenerationen kommer till tal.

Från Kanye West till Van Halen, det regnar samplingar som aldrig förr över den brittiska producenten Huccis senaste produktion. Likt alltid har den energiska beatmakaren plockat fram en rad orkaner till trummor med täta snares och rappa hi-hats ackompanjerat av en bas på ett djup likt havsgravar. Det hela utvecklas till något av en trapdistinkt berg och dalbana, eller en biljakt komprimerad på 4 minuter med utrymme för bensinstopp. Varför vi inte redan har hört ett flertal kända rappare över en instrumental signerad Hucci är förvånandsvärt. Kanske det inte är den mystiske pseudonymens ändamål? För jag menar en kille född 1996 med nästan 200 000 följare på Soundcloud är i alla fall beundransvärt om något.     

Skivbolaget Flow-Fi är en uppstickare inom BeatGenerationens värld du lär hålla ett öga på. Med ett öra för framtiden och ett tjugotal producenter verkar de kunna utgöra en stor del av de närmaste årens bästa produktioner. En av deras starkaste kort är Vancouver-sonen Ekali som sakta men säkert tar sig upp bland Soundclouds samurajklingande hieraki. Ett av de bästa exemplen på hans färdigheter är samarbetet Another Girl med aywy. Här omvandlar de vokaler från Justin Timberlakes My Love vilket resulterar i en vandring mellan himmel och jord för den gamla disneyklubbaren – ackompanjerad av änglars harpor och basgångar ekandes bland helvetets nio kretsar. Det hela finner dock varandra i vad som nästan kan liknas med ett sensuellt laddat möte mellan två partners.

Klockspel och tunga basgångar i legato? Det är några signum som numera är djupt associerade med norska Cashmere Cat. Detta geni har varit minst sagt framgångsrik under det gångna året med en ep och ett flertal stjärnklara samarbeten. Därför var det något av en besvikelse att få höra – det tidigare förhandsvisade – samarbetet med Ariana Grande i en något polerad version när Bang Bang-sångerskan släppte sitt nya album. Vår kattälskare har dock gjort rätt för sig och tagit denna pophit från arenorna tillbaka till industrilokalerna – förmodligen omringat av ett par brinnande kyrkor spelandes de vackraste av klockspel.

Den explosiva excentrikern Michael Bay är alltid ett hett ämne i Hollywood även ifall ingen vill medge det. Under sommaren har han inte bara dragit in ofantligt med pengar på talande robotar utan har även blivit föremålet för Youtube-användares fantasi när filmskaparens tekniker har applicerats på oväntade genres. Resultaten har varit varierade och först nu verkar någon ha förstått vad vi verkligen behövde – en film från Bay i Christopher Nolans tonart.

Om vi kan bortse från den något obekväma titeln Interstellar-mageddon så är Matthew Hartman tolkning av det patriotiska hommaget Armageddon fullkomligt lyckad. Den lättsmälta popcorn-romantiken är som bortblåsta när Aerosmith ersätts av Interstellars storslagna stråkar, så pass kraftfulla att du nästan kan höra ekot av Matthew McConaugheys djupa stämma. Ett tag var Bad Boys-regissörens historia om ett par oljeborrares rymdäventyr lite mer tolerabel – sen mindes jag Peter Stormare ryska accent och helt plötsligt var allt bara en dröm.

Denna gif är fortfarande sinnesbilden av min hemfärd från biografen i november.

Smrt fašizmu, sloboda narodu!

Dessa ord ljöd ur den jugoslaviska folkhjälten Stejpan Filipovics lungor innan han hängdes år 1942 i staden Valjevo, och än idag är hans kamp mot axelmakterna hemskt nog relevant. Mottot står för död åt fascismen, frihet åt folket – en paroll Lunds egna The Radio Dept har tagit till sig. Medan svensk media luckrar upp rasismen i vårt lands extremhöger har bandet valt att servera fascismen en egen rättvisa med låten Death To Fascism.

Synthdriven pop har nog aldrig låtit så hårt som den gör här i denna uppmaning till kamp, en troingivande hyllning till de som ständigt kämpar. Bland trummaskiner och djupa basgångar fick supervalåret äntligen en värdig vallåt där endast fyra ord krävdes – vi är helt enkelt lycklig över att Lunds stolhet valde att åter golva den svenska musikscenen efter en lång tystnad. Du kan höra detta politiskt kokande utfall i låtform nedan för att sedan läsa några ord signerat bandet.

”The Radio Dept. har gjort ett par försök att störta regeringen och alla ni som har kollat opinionsundersökningarna det senaste halvåret har märkt att fler och fler äntligen börjat lyssna på låtar som The New Improved Hypocrisy och Freddie and the Trojan Horse. Opinionen har svängt och borgarna kommer förlora.

Samtidigt håller stadsministern tal där han ställer välfärd mot invandring, rasistiska SD växer och nazister marscherar på våra gator. Det anses på borgerliga ledarsidor antidemokratiskt att demonstrera mot nazism och rasism, och om du ändå gör detta riskerar du brutal misshandel och mordförsök. Inte bara av de brunhögergrupper du protesterar mot utan av polisen som gärna rider över, ja ovanpå människor, om de inte är nazister, slår dem med batonger och sköldar eller kör på dem med bil.

Därför är budskapet ett annat denna gång: Död åt fascismen, frihet åt folket! / THE RADIO DEPT.”

Vilka borde SD vara mest rädda för i dessa tider – Expressen eller The Radio Dept?