Du minns kanske filmen Drive? Danska regissören Nicolas Winding Refns glänsande noir där Ryan Gosling trollband hjärtan genom lustande ögon och blodig brutalitet. Ja visst minns du, det har ju endast gått tre år sen filmen gick upp på bio. Filmen blev en kritikersuccé och en bidragande faktor var — utan tvekan — det stämningsfulla soundtracket med namn som Kavinsky och rötter i 80-talets italienska discoscen.

Att döma en film efter 90 sekunders material är inget jag kan rekommendera men nu känner jag mig dessvärre tvungen. Ni är kanske medvetna om att svensk film har upptäckt det lukrativa i Hollywoods ändlösa rutin av att reboota diverse franschises. Men vilken av alla pengaslukande filmsagor skulle de välja? Valet var i slutändan en självklarhet — i januari nästa år återvänder Jönssonligan till modern tid och nu har vi vårat första riktiga smakprov i form av en fullängdstrailer. Själv skulle jag dock vilja likna denna trailer med sista siffran i låskombinationen på den Frans Jaeger där den lilla strimma hopp inför nytolkningen finns förseglad.’

På en minut och trettio sekunder blir all naivitet inför denna films kvalité som bortblåst när vi introduceras till gamla karaktärer med nya ansikten och får en vag bild av en plan med bland annat en herrgårdsfest som tagen ur Casino Royale — men likt sexismen i Bond-filmerna så kan inte Jönssonligan skaka av sig slapsticken. Hur någon så pass briljant som Charles-Ingvar Jönsson använder äggklockor under sina stötar år 2015 är bortom mig och så verkar även karaktärens känsloregister vara. Som sagt det är kanske lite tidigt att döma men helvete vilka stela intryck dessa skådespelare ger — förutom Dynamit-Harry då som får ståfräs av explosioner, så grabbigt!

Kanske har Charles-Ingvar blivit lobotomerad medan Vanheden har spenderat några 500-lappar för mycket på White Room? Det är hur som helst dags för mig att sluta spekulera och istället konstatera att samtidens fallenhet för råare ton med dåtidens importerade komik inte är en lätt balansakt. Den Perfekta Stöten verkar helt enkelt vara en plan allt annat än genomtänkt. 

Filmen har även fått en officiell låt, dock är faktumet att den är byggd kring en över 30 år gammal catchphrase rätt talande.

Nästa månad återvänder Stockholm Film Festival för 25:e gången – nu starkare än någonsin.

Förutom hederpriser till skådespelerskan Uma Thurman och regissörren Mike Leigh har vi även en rad intressant filmer på schemat. Här finner vi uppstickare blandade med Oscarsberyktade verk, gripande dokumentärer och träffsäkra satirer. Den femte november går festivalen av stapeln och jag försökte – och misslyckades – samla de tio filmer du måste se. Nedan följer därmed de elva filmer du inte får gå miste om när huvudstaden förvandlas till en filmmetropol, 5-16 november.

1. Girlhood

Girlhood eller Bande De Filles är regissören Celine Sciammas råa och ärliga skildring av livet i en förort utanför Paris. Under Torontos Film Festival blev den bland annat omtalad för sin ensemble, bestående endast av svarta tjejer i huvudrollerna. Att rollistan ska bli kritikernas fokus är ännu en anledning till varför fler filmer som denna krävs. En resa bland ungdomlig ambivalens, klasstillhörighet och uppror utlovas inför den svenska premiären.

2. Birdman

Michael Keaton, som en gång spelade Batman, spelar här en skådespelare som en gång spelade en superhjälte och försöker nu göra comeback med en Broadway-föreställning. Ni kanske förtstår att detta är lite meta — men även en av årets mest efterlängtade filmer. Keaton i huvudrollen är säkerligen en av faktorerna bakoml den unisona kören av hyllningar, men även faktumet att regissören Alejandro González Iñárritu har tagit till sin visuella briljans ännu en gång och fångat hela filmen i en pseudo-tagning.

3. Unforgiven

Känslor av skuld florerar tillsammans med hopp i denna dokumentär från tyska filmskaparen Lukas Augustin. Här ställs överlevarna från inbördeskriget i Rwanda mot förövarna i hutu-milisen, ett möte redo att skaka ett lands fundamentala kärna.

4. The Tribe

En film utan tal eller undertext verkar kanske inte ha så mycket att säga, men om vi ska tro premissen så finns det i The Tribe en historia värd att skandera. Skådeplatsen är en internatskola för döva, där en ny elev blir delaktig i övriga skolaktiviteter som våld, pengar och prostitution. Här sägs inga ord men agerande talar desto högre när vi bjuds in till de ungas värld i det moderna Ukraina.

5. Trash

Regissören Stephen Daldry har bemästrat coming of age-berättelser förr på ett storslaget sätt – bland annat med Billy Elliot – och återvänder nu med Trash. I denna trovärdigt adrenalinstinna tolkning av Rio blir några unga pojkar i slummen medvetna om stadens djupt rotade korruption efter att ha funnit en plånbok värd mer än vad första ögonkastet gav antydan av.

6. Whiplash

Full Metal Jacket möter prestigefyllda skolkorridorer i denna minst sagt helvetiska jazzfest. JK Simmons spelar här musikern som kontrollerar sin orkester med en hjärnhand och är inte rädd för att slå tillbaka mot misslyckanden. Detta kommer Miles Teller få erfara i en roll som kan bli karriärsdefinierande. Det verkar bli en tur ackompanjerad av jazz längs med det mänskliga psykets alla turer, och kanske festivalens mest spännande film?

7. Stray Dog

I denna dokumentär återvänder regissören Debra Granik till det Missouri hon skildrade med filmen Winter’s Bone. Här får vi följa bikern Ron Hall nerför motorvägen och genom alla de emotionellt belastade lager denna krigsveteran bär på. En ärlig karaktärsstudie som Granik kommer berätta mer om när hon besöker Klarabiografen den sjunde november.

8. Fishing Without Nets

Kanske i ett försök att slå tillbaka mot Paul Greengrass demonisering av de somaliska piraterna i Captain Phillips kommer nu regissören Cutter Hodierne med en egen tolkning av den afrikanska kustens djupa vatten. Ska fiskaren Abdi följa decienner av traditioner eller överge fiskenätet för piraternas löften om rikedom? Tiderna är tuffa och vågorna höga när havet blir skådeplatsen för kampen om Abdis själ.

9. Nightcrawler

I manusförfattaren Dan Gilroys regidebut möter Taxi Driver den moderna paparazzi-kulturen. Jake Gyllenhaal har hyllats för sin insats i rollen som en frilansare vars jakt på den perfekta nyheten tänjer på alla moraliska gränser. Desto närmre du ser desto mörkare blir det när vi tas genom Los Angeles neonskimrande landskap med gasen i botten.

10. Dear White People

Justin Simiens långfilmsdebut har skördat framgångar under året och är kanske en av årets mest omtalade filmer. Till ytan är det kanske en typisk collegefilm, men under gömmer sig en satir redo att ta strypgrepp kring den amerikanska rasismen.

11. Foxcatcher

Att Bennett Miller vann en guldpalm för detta verklighetsbaserade drama verkar vara mer än välförtjänt. Det ryktas även om att Steve Carell gör sitt livsroll som den galne brottningsentusiasten John E. Du Pont och en del vågar spekulera kring en Oscarsnominering. Men det är också en berättelse om två bröder – kantad av triumfer, förluster och våld.                          

Slow motion är ett av de äldsta tricken i boken. Att skruva ner farten har gett oss några av de bästa actionsekvenserna, adderad dramatik till fantastiska scener och en fäbless Zac Snyder bara vägrar ge upp. I videon nedan har Cinefix samlat tio filmscener där den gamla effekten används allra bäst och utöver det en rad teknisk fakta som inte ens är värd att försöka begripa första gång. Om du är ute efter Michael Bays roterande kamerasvepningar måste jag dock göra dig besviken. Detta är en resa utan Shia LaBeouf genom en historia fylld av droger, våld och oväntat nog nazipropaganda — kanske lite oväntat att LaBeouf inte var delaktig trots allt?

Det tog inte lång tid för internets kanske mer frispråkiga kommentarsfält att reagera på den nya trailern till Dear White People. Denna collegerulle laddad med samhällskommentarer verkar ha yxan i högsta hugg redo att slå ner på rasism. Så klart finns de som anser att detta är någon form av omvänd rasism där de stackars vita i denna film framstår som stereotyper som spelar på andra stereotyper. Jag behöver knappast rabbla upp diverse privilegier min hudfärg bär med och jag är även medveten om mina skickligheter på dansgolvet är allt annat än slipade — därmed är jag helt för denna känga redo för att golva vita människor, plus att din hjärnsubstans lär mestadels bestå av ignorans ifall denna film slår an ömma punkter hos dig.

Filmen följer fyra afroamerikanska ungdomar vars tålamod gentemot rasism brister när ett douchedränkt grabbgäng ställer till med en Halloween-fest — där temat är svarta stereotyper. Det är bäddat för en uppgörelse i sann amerikansk collegeanda med samhällsenliga undertoner (något säger mig att Busta Rhymes hade varit stolt) med Tyler Williams från Everybody Hates Chris i fronten. Filmen var en av de stora snackisarna under årets Sundance där den tog hem ett flertal priser. Något säger mig att det lär fortgå när den går upp världen över och vita kränkta män gör bäst i att värma upp sina tangenter redan nu — kanske har Ulf Nilson redan en krönika redo?