Har du någonsin funderat över hur HBO-serien Entourage skulle te sig som en mara till syratripp istället för dess glorifierade knarkfadäser? Den legendariske regissören Terrence Malick verkar ha tänkt tanken då han i nya filmen Knight of Cups tacklar Hollywoods inre krets tillsammans med en ravestint Christian Bale.

En värld spritt språngande galen. En värld täckt av öken, styrd av olja och vars ideologi är total anarki. En värld där Tom Hardy ska ta ännu ett steg mot Benedict Cumberbatch brittiska rekord i kategorin skådespelare i flesta franschisés.

Vandringssägen Mad Max fortsätter, vad mer kan sägas? Tydligen har filmen inget manus utan är endast baserad på en storyboard, vilket i de flesta fall skulle vara förödande. Men inte här, tror jag. Fury Road kan nämligen vara den absolut längsta biljakten som någonsin har filmat. Om detta ändå inte är den praktiska actionfest nostalgiska 70-talister har drömt om efter en Transformers för mycket med kidsen?

Se den nya trailern nedan, välj fullscreen med högsta upplösning och kom ihåg — att regissören tillika det självutnämnda geniet George Millers senaste film var Happy Feet 2.

Internet må vara katternas hemvist men det hindrar inte — i efterskalvet av veckornas återuppstående franchises — varenda hundälskares framtida favoritfilm White God från att ha den mest spännande trailern där ute. För vad slår egentligen inte bättre än en klassiska historia om kärleken mellan en hund och dess ägare? Att den sedan tycks vara invirad i politiska undertoner och fantasyelement gör knappast saken värre. Vilket för mig är helt otroligt med tanke på att jag en gång led av grav hundfobi.

Historien om hur jag kom att frukta människans bästa vän går att koppla ihop med en traktors magnetfönster och min morfars frenetiska kamp mot en vild tjur. Det har dock inget med min kärlek för White God att göra så låt oss skippa det förflutna och istället fokusera på ungerska Kornel Mundruczós nya film. Även efter hyllningar vid Cannes och Sundance har snacket kring denna hundarnas Planet of the Apes gått förbi mig, var dock säker på att den har min uppmärksamhet nu. För nog är även jag svag för romantisering av ett husdjurs odödliga kärlek? Ni minns den där scenen från I am Legend? Tårar varje gång.

Det verkar även finnas en rad hintar om en ambitiös alegori här när staten börjar skatta blandraser, vilket tycks leda till en revolt Andy Serkis bara måste se.

Älskade inte ni 70-talet, med all dess sci-fi och fantasy galor i form av det intergalaktiska undret som är Star Wars? Och gillade ni inte 90-talet, när dinosaurier gick från en nördig hobby till ett världsomvälvande fenomen med Jurassic Park? Ja även fast jag inte levde under det förstnämnda decenniet så har jag i alla fall fått uppleva dinosaurierns efterskalv och Jar Jar Binks resa till att bli filmvärldens mest hatad rollfigur. Men än är det inte över för båda dessa klassiska franchises återvänder till våra medvetanden denna vecka i form av trailers och först ut är Jurassic World.

Ja tänk om nöjesparken fylld av blodtörstiga bestar häpnadsväckande nog blev en realitet, med all CGI och Chris Pratt i skinnväst inkluderat. Tro eller ej men detta är premissen för denna allt annat än efterfrågade uppföljare och med första smakprovet tycks allas farhågor besannas. Att en ny dinousariehybrid har lyckats bryta sig fri verkar här vara det minsta problemet. Minns ni till exempel doften av barndomsnostalgi i originalets arkitektur? Okej kul för er men era barn kan glömma de gröngula jeeparna för allt som vi föredettingar älskade i originalet har bytts ut mot en modern klassiker — glänsande och vitt. 

Det blir värre, så pass att gråhåren börjar falla då jag går mot surgubbe med kraftiga steg för varje stel replik som yttras. En trailer ska liksom bygga upp någon form av förväntning inför en film — men efter sista klippet känner jag mest att bara inte Chris Pratt börja lajva Dino Riders med en T-Rex så är jag nöjd. För ärligt talat vad pågår i den sista scenen? Var det där sales pitchen? Jag börjar nästan misstänka att Spielberg planerade och återuppliva Jaws före Sharknado stal idéen.

Här trodde jag naivt att de inte kunde göra velociraptorn löjligare.

Den kalla men ack så varma värld som är den amerikanska västern är en bädd landets fiktion har vältrat i sen urminnes tider. Den självklara urfadern för denna filmgenre är dock en av italiensk börd — den legendariska regissören Sergio Leone. Han tog en annars välpolerad romantisering och drog den genom smutsen, en finslipad diamant fick sylvassa kanter när lättillgänglig söndagsmatinée blev till härdad realism. Med sin klassiska Dollars-trilogi gjorde han Clint Eastwood till en ikon och sin europeiska filmkonst till en del av den amerikanska identiten. 

Men när Michael Mirasol från Movie Mezzanie tar sig an filmskaparens arbete ligger en annan film som grund — Once Upon a Time in the West. I en uppsats utformad som en uppladdning på Vimeo synar Mirasol detta västernepos från 1968 längs med sömmarna. Från betydelsen av Henry Fondas skäggstubb till skiftet för genrens kvinnor med Claudia Cardinales rollfigur — i ett cinematiskt universum där varje sandkorn är en detalj går ingen sten oberörd. För även om Leones filmer hade gestalter klyschigt onda, goda och fula så blev de verkligare än någonsin tidigare ridandes genom öknen till Ennio Morricones klassiska musik.