Japanska Godzilla föddes bland radioaktivt avfall under 50-talet och i hemlandet har nästan 30 filmer producerats sen dess. I väst har resultatet inte varit lika lyckat. Roland Emmerichs försök från 1998 höjde säkerligen några ögonbryn med sina storslagna effekter, tyvärr var filmen i sig katastrofal (nej, det är inte en ordvits). Däremot verkar Gareth Edwards version, som har premiär imorgon, fått till allting rätt och kritikerna hyllar just nu filmen. Årets bästa blockbuster? Många spekulerar i det. Därför tänkte jag leka med tanken: vilka andra populärkulturella monster förtjänar en värdig filmatisering eller reboot? Låt oss sätta liv i några reliker med dagens lista.

Bigfoot

Att populärkulturens mest älskade mytologiska monster endast har en rad B-filmer bakom sig är skandalöst. Dagens found footage trend skulle göra sig perfekt för denna mystiska gestalt. Men vem skulle isåfall hålla i kameran? Frågar du mig så är detta uppenbarligen ett jobb för norska André Øvredal. Mannen bakom den fantastiska filmen Trolljägaren skulle kunna göra en storslagen tolkning av Bigfoot, tro mig.

Cthulhu

När det kommer till författaren HP Lovecraft är denna kosmiska entitet kanske hans kronjuvel. Men att filmatisera en skapelse av denna författare är sällan enkelt och få har lyckats. Men efter succén med True Detective, som lånade hejvilt från The Yellow King, är Hollywood kanske redo för att ta sig an detta universum av verk. Huruvida de vill gå Cloverfield-vägen eller verkligen sätta tänderna i Cthulhus mytologi lämnar jag till dem (dock föredrar jag sistnämnda).

Creature from the Black Lagoon

1954 var ett stort år för klassiska filmmonster. I Japan lämnade Godzilla förödelse efter sig medan detta ambifiska monster spred skräck i staterna. Filmen fick några uppföljare och sen tidigt 90-tal har Hollywood försökt få till en remake, men verkar inte ha hittat rätt person för jobbet. Guillermo Del Toro tog tillbaka Kaijus (den samling monster Godzilla härstammar ifrån) på ett storslaget sätt med Pacific Rim. Varför inte låta honom ta sig an ett monster i mindre skala denna gång? Han har en känsla för atmosfäriska verk, något denna skapelse kräver.

Kraken

Detta legendariska monster har sitt ursprung i historier av norska sjömän under 1400-talet. Sen dess har den blivit en del av grekisk mytologi och även setts till i Karibien. Men än så länge står ovanstående klipp högst på min lista. Charmen ligger dock i de förfärliga effekterna och inte skräckfaktorn. Vi behöver en version så pass skrämmande att Gotlandsbåten får ställa in sina turer för hela sommaren (förlåt, stockholmare). En modern Jaws möter Godzilla? Jag skulle säga att detta är ett jobb för JJ Abrams men han är lite upptagen just nu.

Rancor

Jag måste ställa frågan när vi ändå är inne på Abrams: vem vill se en Rancor i nya Star Wars? I de gamla filmerna hade han en otrolig känsla för att skapa klassiska filmmonster, något som gick förlorat i den senaste trilogin. Men JJ har nämnt att han vill återfinna originalens charm och varför inte göra det med en rematch mellan Luke och detta fasansfulla monster? De skulle även kunna inkludera Häxorna från Dathomir, kvinnor begåvade med kraften och förmågan att kunna rida på en Rancor. Dock är väl det uteslutet då hela Expanded Universe skrotades nyligen.

Pumpkinhead 

Här snackar vi bortglömd relik. Detta filmmonster gjorde sin debut på biografer 1988, tyvärr med få besökare i publiken. Nuförtiden har den nått ett kultfölje men förtjänar en äkta succé i form av en värdig remake. Se om inget annat originalet för legendaren Stan Winstons fantastiska design.

Leprechaun (in the hood)

Du skulle inte vilja se detta monster ta en bong rip tillsammans med dagens rapförmågor? Någon filmproducent där ute borde kontakta TDE (Top Dawg Entertainment) genast, för Leprechaun vill återvända till Compton.

Anser du att något monster saknas? Lämna en kommentar!

Partiledardebatter, EU-valet och the big one i september. Det är mycket nu kan vilken partiledare som helst uttrycka. SIFO-mätningarna är mer oklara än någonsin samtidigt som Gudrun Schyman och feministerna börjar närma sig riksdagen. Tanken på ett jämställt Sverige ger kanske en del av snubbarna, tillika partiledarna, panikångest. Vilken oerhörd tur då att jag har den bästa boten för ohälsosamma hjärtklappningar – en rad tv-serier på streamingtjänsten Netflix. Stäng ut omvärlden ett litet tag, dags att glömma 4%-strecket – Göran och Stefan, deppa inte ihop inför nästa debatt. Här har ni Netflix-serierna att ta med er under de kommande månadernas tågresor! För vad passar bättre än Freaks & Geeks efter att ha invigt ännu ett trist köpcentrum?

Jonas Sjöstedt – Arrested Development

Vänsterpartiets ledare sa i mars att en röst på Feministiskt Initiativ var lika med en bortkastad röst. Sjöstedt verkar ha missat det riktiga värdet i att rösta på F!. Även tittarna av Arrested Development tycktes se serien som bortkastad när den gick på tv under 2000-talet. Fox la ner serien 2006 men sen dess har många fler upptäckt den. Förra året fick den en ny säsong på Netflix och med det borde kanske Sjöstedt (vars parti likt familjen Bluth lider av en del motgångar i nuläget) ta till sig denna historia under valturnén. Kanske kan han lära sig att en del saker inte borde slängas bort. Han kan även introducera Lars Ohly till ”never nude”-livsstilen, skulle kunna förhindra framtida missöden på Instagram.

Stefan Löfvén – House of Cards

Den gamla svetsaren blir statsminister vid en rödgrön seger i höst, men har han den erfarenheten som krävs för att styra och ställa på Rosenbad? Det hela kan debatteras, men det bästa Löfven kan göra i sin position är ett maraton av House of Cards två första säsonger. För finns det egentligen någon bättre mentor än den maktgalna Francis Underwood? Herren har gjort en del imponerande drag politiskt och vår norrländska sosse borde kanske redan börja anteckna inför valturnén. Huruvida Stefan Löfvén kommer ha blod på sina händer när det hela är över håller jag tyst om.

Gustav Fridolin – 30 Rock

Det manliga språkröret får här representera Miljöpartiet, det var nämligen inte tillräckligt stor brist på kvinnor. Fallet är dock att Fridolin har sjunkit oerhört i förtroendemätningarna, hela 7 procent i slutet av april. En del spekulerar i att den unge och stilige politikern helt enkelt var för kass när han medverkade i programmet Partaj. Enda lösningen är att han återvänder och gör rätt för sig, och varför inte då se serien 30 Rock som tar dig till bakom kulisserna på ett sketchprogram? Tina Fey visar med hjälp av sin erfarenhet som Saturday Night Live-författare på hur det ska göras och Gustav gör bäst i att ta efter.

Fredrik Reinfeldt – It’s Always Sunny In Philadelphia

Vår hånleende statsminister har i ett flertal partiledardebatter visat tecken på att vara en riktig jävel. När han anklagas för sociopatiska tendenser kan det vara bra att falla tillbaka på en serie som är fylld med just det. Gänget i Always Sunny gör några av de vidrigaste sakerna mot sig själva och sina medmänniskor. Serien innehåller allt från homofobi, rasism och dödsfall, här finns inga gränser och när man är landets ledare så kan det kanske vara skönt att slippa just gränser emellanåt? Kanske kan Reinfeldt relatera till Charlies kärlek till lim? Åtta säsonger har du på dig att lista ut detta, Freddan.

Annie Lööf – Twin Peaks

Centern går likt en berg- och dalbana längs med 4%-strecket. Har det gamla bondepartiet förlorat kontakten med landsbygden? En del skulle vilja säga det och jag ser endast en logisk lösning. Partiledaren Annie Lööf måste förälska sig i landsbygden igen, så varför inte börja med den amerikanska. De dimmiga bergen kring Twin Peaks är inte helt olikt en höstdag i de norra delarna av Sverige (inte lika många bestialiska mord kanske). Förutom alla de underbara karaktärer kanske Annie kan lära sig att tänka utanför ramarna inför hösten med den surrealistiska kultserie. Vi får dock hoppas att hon inte förlorar vettet på kuppen, likt Dale Cooper: ”How’s Annie?”

Jan Björklund – Breaking Bad

Den svenska skolan har sett bättre dagar och kanske måste vår utbildningsminister lära sig relatera mer till läraryrket? Då finns det knappast en bättre serien än Breaking Bad. I denna hyllade serie tvingas en cancersjuke kemiläraren börja laga meth för att kunna försörja sin familj. Desperate times call for desperate measures var något Walter White fick efterleva, och nu är det dags för Björklund att göra detsamma. I nästa riksdagsdebatt lär de andra ledamöterna allt få höra om hur detta är den bästa serien sen The Wire, tro mig.

Göran Hägglund – The Stand

Ett postapokalyptiskt drama författat av Stephen King ser kanske inte ut som något för Kristdemokraternas partiledare, i alla fall inte vid första ögonkastet. Men denna miniserie från tidigt 90-tal är laddad med bibliska referenser och symbolik. För ett parti som balanserar på 4%-sträcket kan detta kanske vara den perfekta överlevnadsguiden ifall de åker ut i höst. Göran känns även som en äkta CSI-farsa, så att Gary Sinise (från New York-upplagan) har huvudrollen är knappast något illa.

Jimmie Åkesson – Freaks & Geeks

Först tänkte jag att Jimmie skulle kunna relatera till Vernon Schillingers äventyr i Oz bäst, men tyvärr finns inga HBO-serier på Netflix. Jag fick tänka om och fann ett ännu bättre alternativ. Åkesson måste ofta känna sig utanför under partiledardebatterna därför har jag valt en serie åt honom som skildrar just utanförskap. Den första och enda säsongen av Freaks and Geeks lär beröra Sverigedemokraternas topp på ett sätt ingen trodde var möjligt. Bara inte Björn Söder börjar snoka omkring på Judd Apatows wikisida, då kan trubbel uppstå.            

Du har kanske sett honom förr, mannen med den skotskrutigt mönstrade golfhatten och en kärlek för låten Rockin in the Free World. Från Vancouver, Kanada härstammar en av landets största ikoner inom rockjournalistik: Nardwuar the Human Serviette (det är hans riktiga namn numera). Han har blivit känd genom en rad intervjuer med kända musiker och lämnar oftast sina intervjuobjekt mållösa. Det som gör denna underliga karaktärer så fantastisk är hur han verkar ha tillgång till ett bibliotek med fakta om de han intervjuar, oftast har han även med en rad objekt från sin stora skivsamling som den mittemot honom kanske kan få ta med hem.

Under de senaste åren har startat ett samarbete med Pharrells produktionsbolag i am Other och blivit hett eftertraktad under SXSW-festivalen i Austin. Många musiker i startgropparna för en fantastisk karriär har fångats på video med det kanadensiska engimat. Det är inte endast musiker han intervjuar dock, bland hans videosamling på Youtube finns nästan 400 intervjuer med allt från rappare till politiker. 

Vilka är de absoluta bästa (eller snarare mest bisarra)? Svår fråga men jag har gjort mitt bästa i att sammanställa sex stycken klassiska tillfällen när Nardwuar mötte …

En hänförd Waka Flocka Flame

”You just fuck me up!” skriker en Waka Flocka Flame i eld och lågor över all information Nardwuar har letat upp. Intervjun är gjord i Vancouver för två år sen och är helt klart en av de mest underhållande i Nards portfolio. Den tio minuter långa intervjun når sitt klimax vid slutet när Bricksquad-rapparens genuint bryter ihop av skratt, en del rökbart kan ha varit inkluderat dock.

En förälskad Michael Moore

Som sagt, det är inte alltid musiker framför kameran med Nardwuar. Under ett besök i Vancouver för att marknadsföra sin bok Stupid White Men stöter Michael Moore (återigen) på sin kanadensiska förälskelse. Intervjun blir lite av ett improviserat verk när Nardwuar slår följe med den omtalade filmskaparen till en annan intervju. Själva avslutet är dock fantastiskt och vi får även återse den gången då Moore uttryckte de vackra orden ”you’re on crack” om sin kärlek från Kanada. De är som gjorde för varandra, eller hur?

Ett obalanserat Nirvana

Efter att ha förföljt bandet i två dagar lyckades Nardwuar äntligen få en intervju med bandet tack vare Courtney Love som lurade i säkerhetsvakterna att han var hennes kusin. Vad som sedan följer är väl kanske inte journalistisk historia i tre delar men säkerligen rockhistoria. Detta var en av de sista intervjuerna (en smått förvirrad) Kurt Cobain gjorde, några månader senare tog han sitt liv. Se även andra och tredje delen av intervjun för mer av bassisten Krist Novoselics urspårningar.

En förvirrad president

När Filip och Fredrik ”gapade och skrek” åt svenska fotbollslandslaget hade de då Nardwuars möte med Sovjets sista ledare Mikhail Gorbahev i bakhuvudet? Förmodligen inte. Detta är i alla fall mer av ett klipp än en intervju men inte mindre underhållande för det. Kanadensaren får under denna presskonferens en av de sista frågorna och hanterar vikten av detta oerhört skickligt genom att säga ”keep on rocking in the free world” på ryska. Han följer sedan upp det med att fråga vem, av alla politiker Gorbahev har mött, som har störst byxor. Historia är därmed gjord.

En förbannad Nas

Det är inte alltid lyckat när Nardwuar träffar rappare som tar sig själva på alldeles för stort allvar. Denna intervju med Nas introduceras av energiska Supernatural för att sedan förlora sig själv i ett hav av bita i kudden-tillfällen och blickar från Nas så bittra att hans solglasögon nästan tycks fallera. Han förstår helt enkelt inte grejen och avslutar intervjun med ”you are fucking nuts, you are fucking psycho, but it’s all love, it’s all music”. Tuff kärlek för vår vän Nardwuar med andra ord.

En ständigt stenad Snoop Dogg

En rappare som inte tar sig själv på för stort allvar är Snoop Dogg vilket gör honom och Nardwuar till en perfekt kombination. De två har sen början av 2000-talet träffat varandra sex gånger och alltid händer något extra, oftast försöker även Snoop sno med något av Nardwuars värdesaker (nej han ger inte bort alla skivor). Min favorit är den ovan där rapparen visar hur en typisk blunt tillreds bäst: genom att slänga in den i mikron. 

Har du fått blodad tand och vill se flera av Nardwuar the Human Serviettes intervjuer med Snoop. Kanske när han träffar Henry Rollins för tredje gången? Eller när Pharrell fixar ihop honom med Jay-Z? Besök hans oändliga Youtube-kanal för det och mycket mycket mer.

Vare sig du tänker vara nykter eller ej imorgon. Förtära ljummen öl eller bag-in-box vin. Kolla på brasa eller försöka planka in på varenda nation i Uppsala så krävs denna kommande lista. För tro mig, du vill inte vara på samma fest som Jack Nicholson, då är det något som inte stämmer.

Blir det Open Air, togafest eller dogma? Svaret finner du nedan.

Och kom ihåg, drick med måtta eller något liknande.

Var du vill vara:

Open Air vid Water Tower (Dazed And Confused)

Denna 70-talsfest (inspelad 1993) är urfadern till varenda Open Air vid Kaknästornet. För tro mig, Water Tower var först. En stor mängd öl, rökbar narkotika och även en del slagsmål kan förekomma (ta det lugnt, det finns någon good guy fotbollspelare där som reder ut det). Lyssna efter tonerna av Led Zeppelin imorgon eller spana efter en oförskämt ung (och sexig) Matthew McConaughey så kan det bli en jäkligt bra kväll.

Soundtrack: Led Zeppelin – Dazed and Confused

CLU 2:35:1 (Tron Legacy)

Fastna inne i ett datorprogram låter väl kanske inte som en lovande kväll, dock så har du tur ifall det är Tron du sugs in i. Här hostas nämligen fest med inga mindre än Daft Punk i dj-båset. Hur du förtränger att allt detta är en konstjord verklighet vet jag inte riktigt, förhoppningsvis serverar de någon form av datasörja till drink. Hellre det än att fightas med en GCI-Jeff Bridges i alla fall.

Soundtrack: Daft Punk – Derezzed

Bröllopsfest hos Corleone (Gudfadern)

Okej detta är kanske inte på pappret ett självklart val men skulle du få en inbjuden från Don Vito Corleone lär endast en dödsönskan få dig att tacka nej. Föredrar du dock att sova på din egen säng och inte bland fiskarna så tackar du ja och passar på att ha jävligt roligt. Dra några shots med Sonny och vad som helst kan hända.

Soundtrack: Geto Boys – G-Code

Togafest hos valfri, urspårad, nation (Animal House)

Om du tänker ta dig till en studentstad håll då ögonen öppna efter togas. För inte många fester i filmhistorien är så pass klassiska som den John Belushi ställde till med i Animal House. Project X hade inte existerat om det inte vore för den mannen och John Landis, tro mig.

Soundtrack: Otis Day & The Knights – Shout

Temafest 90-tal (Can’t Hardly Wait)

Ni må kanske skratta åt deras outfits men ha klart för er att 90-tals nostalgiker kan festa. Filmskaparna bakom Can’t Hardly Wait insåg att festscenerna alltid var de bästa i ungdomsfilmer så de gjorde en hel film dedikerad till en fest. Håll ögonen öppna efter rappare med Eminem-komplex och du kan kanske finner en grym fest. Bakfyllan lär dock inte vara nådig.

Soundtrack: Blink-182 – Dammit

Var du inte vill vara:

Den urspårade husfesten (Project X)

Okej detta kan vara kul till en början, se bara till och ta dig därifrån i tid. En fest håller ändå aldrig till ”the break of dawn yo” och det är väl inte värt att dö på kuppen? (för någon måste ju ha dött?)

Soundtrack: Hopplösa remixer

Temafest 1920-tal (The Shining)

Det finns en chans att 1920-talsfester har fått upprättelse i och med The Great Gatsby. Men ser du Jack Nicholson vid baren tro mig, spring, innan huvuden börjar rulla.

Soundtrack: Johnny Carsons egna melodi

Sex party (Eyes Wide Shut)

Okej om du tänder på orgies kör hårt, tvinga inte med några kompisar bara för alla uppskattar inte den ansträngda ritualstämningen. Tänk även på kondomer och preventivmedel.

Soundtrack: Detsamma som True Detective

Vinprovning (Sideways)

Att endast dricka rödvin hela dagen kan bli lite tröttsamt. Tydligen kan det sätta igång alldeles för många miserabla och tungsinta tankar i skallen. Inte att rekommendera på Valborg.

Soundtrack: Luna – Sleeping Pill

Skandinavisk dogmafest (Festen, Återträffen mfl)

Tycks det ligga en trist och brusigt 90-talsfilter över festen? Är alla oerhört välklädda och springer någon omkring med en skakig filmkamera? Då kan du ha hamnat på en dogmafest och borde vända om genast om det nu inte är misär du letar efter. Speciellt ifall det handlar om en maskerad, du vill nog inte se vad Lars von Trier väljer för utklädnad till den.              

Soundtrack: Kent – Gravitation

Tycker ni någon fest saknas? Lämna en kommentar!

Ta nu med er dessa lärdomar och ha en bra kväll imorgon, kram!

 

Det är bara och medge, jag är farligt svag för varmare årstider. Höst och vinter är endast associerat med kyla, mörker och ett obefintligt välmående. Därför går det knappast och påstå att jag vantrivs med det nuvarande vädret, enda jag kräver nu är ett soundtrack för dessa dagar.

Musik jag har förknippat med våren sen många år tillbaka är genren med det älskvärda epitetet dream pop. Den brittiska alternativ rockens släkting har ett atmosfäriska sound som växte fram under 80- och 90-talet med en struktur mer befäst i melodier och stämning. Samtidigt kom även en mindre tillbakalutad variant av genren att få fäste i den brittiska rockscenen, shoegaze, ett sound med mer post-punk tendenser.

Just dessa två genres lär spinna i mina hörlurar under dagen. Därför tänkte jag dela med mig av fem väsentliga låtar för våren och den annalkande sommaren. Vill du känna dig som Ebba Hultkvist när hon flyr hemifrån i filmen Festival? Lyssna då nedan.

Varning: Detta är måhända inte listan för dig ifall du någonsin har raljerat över indie-folk. Samtidigt var det de enda jag gjorde i gymnasiet så varför ens utfärda denna varning?

Första gången jag hörde The Sundays var i tv-serien Buffy The Vampire Slayer (nej detta är inte Oz jäkla band som lirar på Bronx hela tiden) när Buffy och Angel dansade tryckare till Wild Horses. Gruppen har sitt ursprung i London och låten Love är med sin video den perfekta dream pop-klichén för idag.

Vad The Sundays är för dream pop är Slowdive kanske för shoegaze. De storslagna atmosfärerna faller ändå perfekt med årstiden, något det tungsinta bandet från Reading lär bevisa på Way Out West i sommar. Roligt även att Lil B har samplat gruppen.

Bristol-bandet Secret Shine släppte endast en fullängdare undet 90-talet, men det gör inte Untouched mindre värd för det. En av de bästa låtarna från skivan är Suck Me Down som vandrar en fantastisk balansgång mellan dream pop och shoegaze.

Den absoluta förfronten i den brittiska, alternativa, rockscenen under 80- och 90-talet var skivbolaget 4AD. En av deras största akter och en viktig komponent i dream pop är gruppen Cocteau Twins från Skottland. Att välja en favorit bland deras katalog är svårt men den omåttligt populära Lorelei fångar kanske mystiken i dimman kring de skotska högdalarna allra bäst. Andra nämndvärda låtar är Evangeline och Massive Attacks absolut största hit Teardrop, där sångerskan Elizabeth Frazer gästar.

Dream pop eller ej, den här låten med The Cure är tamefan perfekt idag.