Game of Thrones bjöd på storskalig action i senaste avsnittet, kanske så pass att det hela föll lite platt i slutändan. Serien har gjort sig känd för sin användning av ett flertal miljöer och karaktärer så när all fokus läggs på endast en plats kan det bli långrandigt. Tur nog stod fantastiska Neil Marshall för regin och gav oss några fantastiska scener. Den allra mest imponerande var ett tracking shot där kameran gav oss en översyn av hela slagfältet vid Castle Black utan att klippa till någon annan kameravinkel.

Scenen bleknar så klart i jämförelse med den vi fick se tidigare i år med True Detective. Dock är de två helt olika konstverk som kanske inte borde jämföras. Men en ny trend verkar vara på gång inom tv-världen, speciellt efter Fargos bidrag från några veckor sen. En trend med en historia som sträcker sig från Hollywood till Thailand. Låt oss därför kolla närmare på några av de mest effektiva och hisnande tracking shots med dagens lista.

Goodfellas

Längd: 3:03 min

Första scenen jag ville inkludera var den i The Player där vi erbjuds ett åtta minuter långt tracking shot genom Hollywoods kullisser. Dessvärre kunde jag inte finna den men fann istället denna scen från klassikern Goodfellas och med lite eftertanke känns den lika passande. Här får vi följa Henry Hill genom klubben Copacabana som ett sant testamente på hur mycket respekt gangstern har vunnit. Från köket till första parkett; det är förvånande att Hill inte hinner sniffa lite kokain under färden, för du kan lita på att Scorsese hade hunnit fånga det.

Tom Yung Goong

Längd: 3:45 min

Detta är förmodligen den mest actionpackade av alla valen på listan. I denna thailändska kampsportsrulle får vi följa Tony Jaas karaktär på en bärsärkargång uppför ett gäng trappor där fiender väntar runt varje hörn. Att arbeta tillsammans med Jaa och regissören Prachya Pinkaew lär ha varit en dröm för varenda stuntman involverad. För vem vill inte prova på ett fritt fall på flera meter i denna adrenalinpumpande scen? Hurvida någon skadade sig allvarligt under inspelningen känner jag inte till, jag tänker endast anta det.

Children of Men

Längd: 4:08 min

Inför denna scen i det dystopiska dramat Children of Men skapade regissören Alfonso Curón (ja ni vet Gravity) en rullande dolly inuti bilen vi får följa. De tog sedan bort taket för att kunna låta kameran löpa varv kring fordonets insida under en helvetisk attack. Kameran kunde spinna hela 360 grader vilket tvingade samtliga skådespelare att ducka ett flertal gånger medan de filmade. Resultatet är en imponerande nagelbitar. Jag ber även om ursäkt för spoilern om du nu – mot förmodan – inte är familjär med Curóns portfolio.

Boogie Nights

Längd: 2:46 min

Här är en spoiler jag inte tänker ursäkta mig för, Paul Thomas Anderssons storslagna skildring av porrindustrin är helt enkelt för bra. Regissören har i alla fall en fäbless för tracking shots och denna film är inget undantag. Den absolut bästa är utan tvekan de sista minuterna i Little Bills liv där han tar sig till en fest endast för att finna att hans fru återigen är otrogen mot honom. Han dödar sedan henne, älskaren och till sist sig själv inför hela festen. Vad som börjar i tragisk komik sluter upp i ett skrämmande leende, all respekt till den fantastiska William H Macy.

Ta även del av andra tracking shots från filmen likt denna genom en nattklubb i San Fernando eller Burt Reynolds egna Playboy mansion.

X-Files

Längd: 11 min

De som trodde att True Detective var först med tracking shots inom tv hade fel.  När konspiratören Fox Mulder inte letar efter utomjordingar så är han ute på djupt vatten, eller ja det är han egentligen hela tiden. Men just här finner vi honom letandes efter Bermuda-triangeln i avsnittet The Triangle från 1998. Jakten efter sanningen resulterar i en tidsresa till en båt kapad av nazister under andra världskriget.  Hela avsnittet är filmat i realtid och är uppdelad i fyra 11 minuter långa tracking shots. Ett arbete som lär ha tagit en hel del på kameranmannen Dave Luckenbach och David Duchovny som skämtsamt skall ha sagt att han kunde ha vunnit en Emmy för flest blåmärken.

Du kan hitta hela avsnittet hos Netflix.                        

Senaste avsnittet av Game of Thrones lämnade en hel värld i chock. Snabba klippningar, skicklig koreografi och en växande suspens med ett groteskt slut (vem behöver sömn eller hur?). Det var komponenterna involverade när The Mountain och The Viper möttes i en duell som lär gå ner i tv-historien.

Dueller har en lång historia inom film, tv och populärkulturen överhuvudtaget; tidskapslar likt Christopher Lee kan skriva under på det. Från sylvassa klingor till glimrande pistoler, låt oss se tillbaka på vilka som la grunden för helgens oförglömliga kamp.

Rob Roy vs Cunningham (Rob Roy)

Elio och Linda – de briljanta fansen bakom hemsidan westeros.org – tipsade om denna duell inför Oberyns balansgång mellan liv och död. Vilken perfekt rekommendation och även en av mina absoluta favoriter. Här talar vi om suspens när skotten Rob Roy tar sats mot den vidrige britten i vad som är baserat på en verklig historia (med utrymme för en del ändringar). Användningen av musik är nästintill minimal under denna fem minuter långa strid, men när den väl kickar in oj oj.

Inigo Montoya vs Count Rugen (Princess Bride)

Vill du bli av med mardrömmarna? Endast några ord krävs: ”Hello, my name is Inigo Montoya. You killed my father. Prepare to die”. Försök att inte tänka på denna komedi till fantasyfilm nästa gång någon från Game of Thrones förlorar sitt huvud.

Lucuis Vorenus och Titus Pollo mot ett dussin gladiatorer (Rome)

Detta är måhända inte din klassiska duell med endast två deltagare men det är ändå bland det blodigaste HBO har producerat före Game of Thrones. Titus Pollo var kanske aldrig en tänkare men han hade alltid en begåvning när det kom till att svinga ett svärd, tillsammans med Lucuis ställer de gamla krigarna till med ett blodbad av rang. Frågan lyder ändå: Vem är mest skräckinjagande? The Mountain eller gladiatorn inoljad i grisfett?

Nada vs Frank (They Live)

För att i en värld styrd av utomjordingar är ändå ett slagsmål på fem minuter den största underhållningen. Alla dessa blåmärken, över ett par glasögon. John Carpenter kunde väl helt enkelt inte hålla sig när den gamle wrestling-stjärnan Rowdy Piper fanns till hans befogenhet.

Connor MacLeod vs Kurgan (Highlander)

Detta är kanske inte det mest uppenbara valet för listan. Men jag kan endast älska en duell mellan två odödliga män där seger endast kan nås genom att avlägsna motståndarens huvud från hans axlar. Kurgan är även en obehagligt trevlig kliché till skurk, fast i slutändan är kanske Sean Connerys outfit det mest minnesvärda med denna 80-tals rulle?

Blondie vs Angel Eyes vs Tuco (Den gode, den onde, den fule)

Låt oss för ett tag lämna världen där alla strider bekämpas med svärd. Denna spaghetti västern av Sergio Leone får sitt slut med ett dödläge av storslagen dramatik. Spänningen är mästerligt regisserad när de tre huvudkaraktärerna samtidigt når en mytomspunnen skatt. Från darrande läppar till svettdrypande fingrar smygandes längs revolvernas handtag, Leone fångar allt. Det är dock den legendariska kompositören Ennio Morricone som i slutändan knyter ihop säcken av gyllene filmhistoria. För scenens klimax skall han ha försökt fånga känslan av ”att liken hånskrattar i sin kistor”. Jag vågar påstå att han lyckades.

King Arthur vs The Black Knight (Monthy Python & The Holy Grail)

Det finns dueller sen finns det denna storslagna tvekamp. Stackars Black Knight, den ökända riddaren vägrade och acceptera denna förlust vilket skulle resultera i klassiska citat likt ”it’s just a fleshwound”. Jag vill tro att han är kvar där ute än idag – gormandes om fläskläppar och skavsår – även fast det är en omöjlighet.  

Luke Skywalker vs Darth Vader (Return of the Jedi)

13-åringen inom mig (som en gång ägde en Star Wars-hemsida) begär att ljussablar intar denna lista. Många höjer säkerligen ett ögonbryn över faktumet att den femte filmen inte blev inkluderad. Det är just vetskapen att monstret Luke ska bekämpa även är hans fader som gör detta till en fängslande duell. John Williams ackompanjerar denna strid med ett fantastiskt soundtrack, svårt att hålla tillbaka gåshuden.                      

The Bride vs O-Ren Ishii (Kill Bill: Vol. 1)

Quentin Tarantino har alltid haft en passion för samurajfilmer, vilket tog sin form med Kill Bill-sagan på två delar. Den första av dessa avslutades med en häpnandsväckande duell mellan en gulklädd Uma Thurman och drottningen av Tokyos kriminella värld. Vinterlandskapet bäddar för fantastisk filmkonst och – med ett svärd från Hattorio Hanzon involverat – även ett slut Game of Thrones showrunners lär ha njutit av.         

David Mann vs en trucker (Duel)

Titeln säger väl egentligen allt, med sin första spelfilm lyckades den unge (och smått hybrisgalne) Steven Spielberg göra filmmagi av detta maraton till biljakt. Inte ens The Mountain skulle vilja släpa på denna lastbil i nästa Worlds Strongest Man-tävling.

Saknar du någon duell? Lämna en kommentar!

Ens kredibilitet när det kommer till rapskrivande känns smått hotade under tider då nya hiphopbloggar dyker upp titt som tätt. Men det är ändå få rappare vars låtar har präglat min ungdom likt Christopher ”Notorious BIG” Wallace. Rapelitisten inom mig frodades under gymnasiet när Ready To Die och Life After Death ekade från min sunkiga källarvåning enda till smutsiga campingplatser. 

Om det inte vore för hans tragiska bortgång år 1997 så hade han fyllt 42 år igår. Utöver det blir även debutalbumet gammal nog att gå på Systembolaget efter sommarens slut. Därför såg jag ett perfekt tillfälle att låta nostalgin flöda och skriva en lista för alla med ståndpunkten att ”if Tupac and Biggie was alive Lil Wayne would be working at McDonalds”. Det är med andra ord dags att lägga undan illuminati-teorierna och se tillbaka på några av hiphops mest tongivande låtar, tillsammans med en rad ad-libs från Puff Daddy. 

10. Craig Mack – Flava In Ya Ear Remix

Stackars Craig Mack. Puffy sköt verkligen sig själv och Bad Boy-rapparen i foten genom att låta Biggie starta på denna remix. Än idag är låten synonymt med Notorious BIG medan Mack snabbt föll ur alla rapfans medvetande. Men har han någon anledning till att vara bitter över det? Som BIG själv sa: ”Don’t be mad, UPS is hiring”.

9. Sky’s The Limit feat. 112

Kanske en av de allra mest hoppingivande låtarna i rapparens katalog. De flesta känner till Biggies framgångssaga mer eller mindre men den har aldrig berättats med en sådan passion som här. Från att ha varit kvarterets mobbade grabb gick han till att bli den alla såg upp till; och så klart fyllde han sin mammas plånbok med pengar. Han skall ha uttryck att detta är en av de bästa låtarna han har gjort och det går endast att hålla med. Videon som filmades efter hans död är även fantastisk.

8. Machine Gun Funk

Majoriteten av debutalbumet Ready To Die producerade av Easy Mo Bee och denna låt är en perfekt sammanfattning av hans sound. Kraften från automatvapnet fanns i de klassiska boom-bap-trummorna men det var de funkiga bassgångarna där det riktiga trycket – bakom alla Biggies beats – satt. Ett stycke ur Chief Rocka var sedan det sista genidraget som krävdes för att alla skulle knäböja redan vid ”so you wanna be hardcore?”.

7. Kick In The Door

Biggie hade en fallenhet för filmdoftande historieberättande. Att han brukade kalla sig för Frank White, som även var namnet på Christopher Walkens gangster i King of New York, kom därför som ingen överraskning. Detta var något inte alla NY-rappare var villiga att ta till sig och svarade med att kasta skit på BIG. Att det hela skulle resultera i denna låt hade de aldrig kunnat ana; raden av subtila dissar fick varenda rapparehatare i staden att kolla över axeln när de vandrade nerför gatorna.

6. The What feat. Method Man

Från bråkt med Wu-Tang medlemmarna Raekwon och Ghostface Killah tar vi oss an den enda låten på Ready To Die där en annan rappare gästade; och han är en del av Wu-Tang! Det är smått ironiskt att Method Man avslutade sin första vers med ”kick in your door”, några ord hans vänner från Shaolin skulle komma att frukta i framtiden. Flowet här är likt det porlande vattnet från en brandpost i Brooklyn under stigande sommartemperaturer. Ett långfinger mot världen ack så befriande.

5. Ten Crack Commandments

Det ska krävs en hel del kontrovers för att Public Enemys frontman Chuck D ska ta till advokater efter att hans röst har samplats. Denna DJ Premier producerade instruktionsbok till crackförsäljning bar på just det. Ingen skulle aldrig kunna tveka på Biggies kredibilitet efter att han fångade langandets verklighet på 3 minuter. Det var inte polerat, det var inte överdrivet utan endast trovärdighets innersta essens.

4. Playa Hater

”And for my last hit, I’d like to take you back to the classic, B.I.G. style of course”. Detta Delfonices hommage är kanske en av de mer oväntade valen på denna lista. Biggie och Puff Daddys egna tolkning av soulgruppens låt Hey Love tar kärlekshyllningen till rapparens klassiska gatusceneri på ett storslaget sätt. Även att få höra BIG sjunga en hel låt är i sig något alldeles extra och förtjänar en placering på denna lista.

3. Juicy

En av de kanske mest kända låtarna från rapparens portfolio kom till under slutet av Ready To Die-inspelningarna. De råa verklighetsskildringarna av Brooklyns hårda natur var han redan känd för vid det här laget, men i Puffs ögon saknades något: en radiohit. Samplingen av MTume förvandlades till en historia om att växa upp bland trånga lägenhetsutrymmen med urklipp från Word Up! Magazine på väggarna; för att sedan leva bland

limousiner och lyxherrgårdar. Redan vid de första raderna cementeras låtens status som en rapklassiker få har överträffat.

2. Hypnotize

Detta stycke kommer förevigt vara känd för att ha startat ett upplopp av eufori när den gick igång på en boombox medan BIGs kista gled igenom Brooklyn. Detta är en skål till lycka och framgång som kom till under en mörk tid i hans liv. En skål till legender över hela USA, från Detroit till Miami. Den sanna kraften i Biggies förmåga att hypnotisera lyser igenom på detta triumfartade spår.

1. Everyday Struggle

Nog för att han hade talangen att skapa singlar gjorda för toppen av Billboards listor men BIG var som bäst när han lät mörkret inom sig ta över. Med låtar likt denna och Suicidal Thoughts berättade han om ett liv han inte längre ville leva. ”I don’t wanna live no more. Sometimes I hear death knocking at my front door” var början på en berättelse om en droglangare längst ner i hierakin med drömmar om toppen. Ett stort namn inom den kriminella världen blev han kanske aldrig, men med känslan för fängslande historieberättande och fascinerande rimmstrukturer garanterad rapparen här sin plats bland en av de bästa. 

Att Hollywood älskar sina uppföljare är väl knappast en nyhet. Men det är inte endast synonymt med något dåligt när vi har filmer likt Gudfadern 2, Empire Strikes Back, Terminator 2 m fl. Men med nyheten att Spring Breakers ska få en uppföljare väcktes många smärtsamma minnen till liv. Allt för ofta får fantastiska historier en fortsättningen ingen bad om och den kommande uppföljaren till Harmony Korines hyllade verk är endast en i raden av bedrövliga försök (ja, jag vågar ta ut det i förväg). Jag samlade ihop några av dem, men en varning medföljer: er bild av filmer likt The Blair Witch Project lär kanske aldrig förbli densamma.

Return to Oz

Filmen Trollkarlen från Oz är en klassiker i den amerikanska populärkulturen, men hur många känner till uppföljaren? Nästan 50 år efter den första filmen gick Return to Oz upp på biograferna. Här återvänder flickan Dorothy till landet Oz som har förvandlats till en dystopisk mardöm för en generation av barn. Det är inte en förfärlig tolkning av L. Frank Baums böcker, men den mörka tonen var helt enkelt inte gjord för den yngre publiken. Största delen av skulden kan läggas på The Wheelers, ett gäng människor med psykopatiska tendenser och hjul till händer. Scenen ovan är lördagsgodis för David Lynch men kanske inget ett barn vill se i en nedsläckt biograf.

S. Darko

Det finns kultklassiker, sen finns det Donnie Darko. Den becksvarta skildringen av tonåringen Donnies turbulenta vardag fylld med domedagsprofetior, mänskliga kaniner, Tears of Fears och Patrick Swayze kunde väl knappast föda en uppföljare? Många trodde det, fram tills 2009 – åtta år efter den första filmen – då vi fick S. Darko. Det enda klassiska att finna i detta verk var straight to dvd-kvaliteterna. Spektaklet är helt enkelt en omstuvning av allt det som gjorde den första bra, när Donnies syster Samantha får stifta bekantskap med jordens undergång. De naiva själar som faktiskt hyrde denna film visste inte vad de gav sig in på. 

Book of Shadows: Blair Witch 2

Okej, det är kanske ändå lite förståeligt att filmstudion vill få ut en uppföljare när föregångaren förvandlade en kostnad på 100 000 dollar till 250 miljoner dollar i biointäkter världen över. Men försöket är ett miserabelt misslyckande och är den första filmens exakta kontrast rent stilistiskt. The Blair Witch Project revolutionerade genren av pseudo-dokumentären och var en motreaktion på allt som just denna film är. Inte helt oväntat kammade den hem ett flertal vinster och nomineringar hos prestigfyllda prisgalor likt Stinkers Bad Movie Awards. Mer oväntat är däremot att männen bakom den första filmen även låg bakom denna, antar att hybrisen och pengarna tog över. Tro det eller ej men de producerar inga storslagna skräckfilmsproduktioner nuförtiden.

Speed 2: Cruise Control

Något Sandra Bullock lärde sig under inspelningen av denna film: tackar Keanu Reeves nej borde du göra detsamma. Istället för Reeves ser vi här den då tämligen oprövade Jason Patric som saknad alla innebörder av kemi med Bullock. Filmen floppade totalt; var det på grund av kvaliteten eller konkurrensen från en annan båtfilm den sommaren? I ärlighetens namn spelar det ingen roll, för inte ens Willem Dafoe kunde göra något av denna tama resa. Jag menar, den första hade i alla fall en buss gåendes i olagligt hög fart genom Los Angeles, en båt ute på det öppna havet blir dess totala motsats. Fanns det absolut inget annat färdmedel som hade passat bättre till en uppföljare?

The Crow: Wicked Prayer

The Crow från 1994 fick en rad uppföljare även fast ingen bad om dem. City of Angels må haft Iggy Pop och vi kunde oväntat nog se Kirsten Dunst i Salvation. Det lämnar oss med Wicked Prayer som saknar alla de goda kvalitéer den första filmen bar på. Om du nu vill se Edward Furlong i gothsmink så är detta filmen för dig, om inte borde du hålla dig långt borta från den. Gamla fans av Buffy och vampyrerna lär finna det extra smärtsamt att se David Boreanaz (Angel) ta överspel till nya nivå i vad som sannerligen är en äkta skitfilm.

American Psycho 2: All American Girl

Bortblåst är den första filmens mörka humor, satir och oklara slut. Det hela börjar med att en ung flicka får bevittna hur Patrick Bateman mördar hennes barnvakt. Flickan dödar sedan själv Wall Street-mördaren och tar över manteln i vuxen ålder där hon, tyvärr, spelas av Mila Kunis. Denna film drömmer Bret Easton Ellis säkerligen mardrömmar om än idag.

The Cell 2

Att The Cell med Jennifer Lopez ens fick en uppföljare är helt otroligt. Detta straight-to-dvd-fiasko mottog ett flertal hårda recensioner, en av mina absolut favoriter är den där recensenten menade på att hen hade sett bättre CGI i spanska musikvideos. Jag är inte alltför familjär med sydeuropeisk musik eller dess visuella kompanjoner men jag tolkar det ändå som rätt hård kritik. Varför kan de inte bara ge oss en straight-to-dvd-fortsättning på Gigli? Det är väl vad vi alla suktar efter?

En rad filmer som inte involverade Jim Carrey

Bruce The Almighty, Dum Dummare, Ace Ventura och The Mask är några filmer med Jim Carrey som resulterade i ovälkomna uppföljare. Inte helt oväntat här är att den gemensamma nämnare för alla dessa floppar den älskade komikerns frånvaro. De lyckades nästan säkra honom för vad som skulle komma att bli Evan Almighty, den dyraste komedifilmen någonsin. Steve Carell ska vara glad att hans karriär inte sjönk med arken i vad en skulle kunna tro var föregångaren till Darren Aronofskys Noah. Det absolut värsta exemplet är ändå scenen ovan från Son of the Mask. Jaime Kennedy måste ha blandat ihop sina droger inför detta musikaliska nummer och all den energi Carrey bar på i första filmen är som bortblåst här. 

Nu ska faktiskt Dum Dummare få en officiell uppföljare och vi alla fruktar resultatet av Carrey, Daniels och skämt om diarré 20 år efter första filmen.

Igår var det 16 år sen sista avsnittet av det kulturella fenomenet Seinfeld sändes (och George blev en del av Dipset!). Jerry Seinfeld och Larry Davids pionjär inom sitcoms fick hela nio säsonger och har än idag ett starkt följe av fans. Med tanke på att det är torsdag känns det därför passande att vi ser tillbaka på det bästa från lägenheten vid 129 West 81st Street; med Jerry, George Costanza, Elaine Benes och Cosmo Kramer.

2014 är även ett år då olidligt många filmer och album fyller 20 år så för att undvika ännu en ”20 best of …”-lista ger jag er de 16 bästa Seinfeld-avsnitten (Vi börjar dock vid nummer tio).

10. The Betrayal

Före Memento fanns Seinfeld och detta briljanta avsnitt som utspelar sig baklänges. I ett försök att ge igen tar här Elaine med sig Jerry och George till Indien för Sue Ellens bröllop. Avsnittet är inspirerat av Harold Pinters teaterföreställning The Betrayal och Sue Ellens fästman heter till och med Pinter i förnamn. Om det inte är ett uppenbart hommage så vet jag inte vad.

9. The Puffy Shirt

Kramer försöker ge sig in i modebranschen med sin vän Leslie. Det hela resulterar i en minst sagt underlig skjorta och stackars Jerry går med på att bära den under sin medverkan i The Today Show. Det klassiska klädesplaget som fick komikern att likna en narraktig pirat befinner sig nu på ett museum, närmare bestämt The Smithsonians National Museum of American History.

8. The Pez Dispenser

Jag är måhända fortfarande lite svag för Pez och kommer alltid vara vilket resulterar i en självklar placering på denna lista. Men även fast Elaines skrattanfall är underhållande så ligger den riktiga charmen i Kramers försök att sälja en parfym till Calvin Klein.

7. The Jimmy

Som så ofta i serien kan ett litet misstag leda till en katastrof. Här börjar dominos falla när Kramer blir misstagen för att vara mentalt handikappad efter ett besök hos tandläkaren Tim Whatley (spelad av allas våran Bryan Cranston). Mest underhållande är dock Kramers nya fiende Jimmy, en karaktär som föredrar att tala om sig själv i tredje person.

6. The Bubble Boy

Släktträffar och Trivial Pursuit kan sluta i tragedi. Detta är något George får erfara när han och fästmön Susan besöker en pojke levandes i en bubbla. Vad som sedan följer är kanske den mest adrenalinpumpande scenen – tillsammans med Kramers karatelektion – i seriens historia.

5. The Contest

Denna tävling från säsong fyra ligger högt upp på många listor. Efter att ha blivit påkommen av sin mamma med att behaga sig själv gör George beslutet att ge upp masturbation. De andra i gänget vägrar tro att han kan klara av denna livsstil, vilket leder till den kända kampen. Idéen är tagen ur Larry Davids riktiga liv. Den tävlingen pågick i flera månader och i slutändan vann David, till skillnad från George som är halvt baserad på medskaparen.

4. The Pilot   

Christopher Nolan fann kanske även här inspiration till en film. Titeln refererar nämligen till pilotavsnittet Jerry och George ska spela in till en serie om ingenting (bekant, eller hur?). Närmare Inception än så kommer du inte. Här får vi även se hur skådespelaren Larry Hankin får rollen som Kramer, kanske som en klapp på axeln efter att Michael Richards stal den äkta rollen från honom några år tidigare.

3. The Limo

Upplägget för ett av Seinfelds bästa stycken befinner sig runt hörnet när Jerry och George ljuger till sig två platser i en limousin. Det är dock utan vetskapen att destinationen är en nynazistisk demonstration och deras två medpassagerare förväntar sig ett tal ifrån George. Hur någon kan missta honom för arisk perfektion kan jag knappt förstå. Kanske är han är lite SD-esque i slutändan.

2. The Summer of George

Klippet ovan är en tillräckligt duglig förklarning om du har sett avsnittet. Inte? Vad väntar du på!?

1. The Marine Biologist

Det sägs att slutet på detta avsnitt innehåller ett av seriens längsta skratt från studiopubliken. Ett tillräckligt gott betyg för historien om när George blev en marinbiolog. Passande nog är det även Jerry Seinfelds favoritavsnitt.  

Hur var det då med placering 16 – 11? För att bevara er fokus följer en summering nedan. Jag skulle även vilja rekommendera avsnittet Seinfeld, från Larry Davids egna program Curb Your Enthusiasm, där de återupplivade serien efter mer än 10 år. Ett mer lyckat försök till en reunion än den vi såg vid årets Super Bowl. Hursomhelst, åter till listan:

16. The Junior Mint

15. The Hamptons

14. The Parking Garage

13. The Bris

12. The Jacket

11. The Yada Yada              

Håller du inte med? Lämna en kommentar eller bara …