Bland årets mest spännande filmer finns David Finchers nya Gone Girl. Baserad på boken vid samma namn – detta är en enigmatisk historia om paret Nick och Amy Dunnes trasliga förhållande som tar en vändning för det värre när Amy försvinner. Den kalla och pragmatiska Nick blir därefter något av en celebritet, samt polisens huvudmisstänkte.

Likt många andra filmer från Fincher verkar en tung atmosfär hänga över hans senaste addering till alstret och såklart är Nine Inch Nails-frontmannen Trent Reznor en av anledningarna. Sedan hyllade The Social Network har Reznor och den engelska musikern Atticus Rose komponerat suggestivt ambienta verk för Finchers filmer vilket har lett till vinster i några av de mest prestigfyllda filmgalorna. Nu återvänder de för Gone Girl med 24 spår av industriella ångestskildringar som kan vara deras bästa verk hittills. Obehaget vilar likt alltid under ytan, denna gång med en addering av en dimtät stämning som skulle göra Angelo Badalamenti nöjd. Stycken som Just Like You skulle utan tvekan passa perfekt för ett Twin Peaks med Killer Bob i huvudrollen. Med det vill jag inte påstå att Ben Affleck dansar hysteriskt – med tårar rinnandes – till jazz varenda natt, men det är fullt möjligt.

Du kan höra ett smakprov av årets kanske bästa filmsoundtrack nedan för att sedan streama hela låtsamlingen hos NPR.                           

Om vi ser tillbaka på det amerikanska sketchprogrammet Saturday Night Lives långa historia finns det just en sketch som många skulle kalla dess bästa. Året var 2000, men händelsen de skildrade utspelade sig långt tidigare – när bandet Blue Öyster Cult spelade in sin klassiska låt (Don’t Fear) The Reaper. Sketchen är nästintill outhärdligt briljant och skildrar en bisarr scen där den legendariska skivproducenten The Bruce Dickinson – spelad av Christopher Walken – begär more cowbell från bjällmajorinetten Will Ferrell. Händelseförloppet är uppenbarligen fiktionellt och alldeles för otroligt för att ha ägt rum. Det var i alla fall min övertygelse fram tills idag.

Efter albumet Section 80 och skivpampsdebuten Good Kid m.A.A.d city är Kendrick Lamar utan tvekan en av rappens mest hyllade namn i nuläget. Att han sedan skulle ta sig an resten av branschen med den ökända – och tämligen överskattade – Control-versen hejdade knappaste mytbildningen kring genrens nya frälsare. Hysterin var outhärdlig när rykten om en ny singel började spridas som ett evangelium i sociala medier och nu tisdag den 23 september år 2014 har i – första låten från GKMC-uppföljaren – släppts. Men är det en för historieböckerna?

Musikhistorien har haft sina milstolpar.

1954: När Elvis Presley gjorde dåtidens första Miley Cyrus genom att ta en afroamerikansk musikyttring och göra den acceptabel för hela världen.

1964: The Beatles möter Bob Dylan på ett hotell och sällskapet avnjuter lite jazztobak tillsammans. Om de bara visste vilka Indienresor detta skulle leda till.

1974: Kraftwerk släpper Autobahn och öppnar upp dörren för en framtid fylld av naiva ungdomars drömmar om ett liv på syra i Berghain.

1984: Ronald Reagan använder sig av Born In The USA under sin valkampanj vilket gör demokraten Bruce Springsteen spyfärdig. Vi är ändå något tacksamma.

Sedan var 90-talet allt det vi minns, grunge och Hansons. Ända sedan Nas släppte illmatic 1994 har vi väntat och nu 20 år senare verkar historien var redo att bli golvad av ett budskap så storslaget att det lär ljuda världen över. Pharrell har kallat honom för vår tids Dylan och ja, nu är Kendrick Lamar åter på allas läppar med sin nya låt med budskapet att älska dig själv.

Det dröjer inte många sekunder förrän Kendrick har introducerats som något mer än en rappare, han är nämligen enligt introrösten en författare. Att han sedan presenterar den mest intetsägande poprap jag har hört detta år – över en fruktansvärd sampling av The Isley Brothers – är uppseendeväckande. Nog för att jag det senaste året har fruktat att han skulle börja snegla mot post-Relapse–Eminem med det decibelpressande flowet efter att ha hört några gästverser – vad vi fick var dock mycket värre.

Men låt mig återgå till där jag började – Saturday Night Live-sketchen. För under inspelningen av denna låt måste något ha gått fel, så fruktansvärt fel. Jag kan nästan se det framför mig, hur Dr Dre stormar in i studion – täckt av iPhones, iWatches och allt möjligt – för att avbryta Kendrick. Efter ett piskrapp från Jimmy Iovine som begär en radiohit ljuder några ord från den legendariske producenten Dres mun: Guess what Kendrick!? I’ve got a fever and the only prescription is more sound effects!

Och mer ljudeffekter blev det, ack för många. Det hela resulterade i ett naivt nostalgiskt beat med epilepsi, en Kendrick utan verklighetsförankring och de utomjordiska ljudeffekterna, så många att lyssningen i slutändan blir outhärdlig. En del skulle kanske vilja säga emot ovanstående teori, kanske skulle de till och med säga att ljudeffekter inte läggs på förrän efter att låten är inspelad. Men vet ni vad? Jag struntar i vad ni tror, så länge ni kan medge att detta är en av årets största besvikelser. För ärligt talat – det är det.

Tacka vet jag OG Maco med årets hittills bästa raplåt.

Popstjärnor, ibland verkar de inte veta vad som är bäst för dem – speciellt när talanger från musikvärldens mer otillgängliga landskap serverar dem perfekta låtar. Ofta finns det många uppstickare sugna på att samarbete med världens största namn, dock tycks alltid producenter som Diplo locka mer – hörde jag ett suck? Det har hänt förut, Tyler, the Creators låt Bimmer med Frank Ocean var egentligen gjorde för Justin Bieber och Grimes – numera hatade – singel Go skrevs med Rihanna i tankarna. Nu verkar även Britney Spears ha gått i samma fotspår med dessa läckta demos signerade Dev Hynes, mer känd under pseudonymen Blood Orange.

Britney Spears Demo 1 och 2 skall ha flytit runt på internet ett tag nu och tack vare ett fans twitterkonversation med Dev Hynes kan nu allmänheten ta del av dem. Det cirkulerade rykten kring detta samarbete under inspelningen av Spears senaste album Britney Jean och låtspårens titlar verkar antyda att vi nu har funnit det överblivna resultatet. Vilken förlust för Britney som säkerligen hade behövt de doser av progressiv poprelevans multitalangen Hynes kunde erbjuda men jag antar att Diplos kulturella blodsugande var mer lockande.

I slutändan så är ändå dessa något lågkvalitativa inspelningar inget annat än fantastiska, speciellt nummer ett där Hynes tycks ha tagit en tidsmaskin till Roms mörkaste kvarter under italo disco-eran. Att låtens refräng sedan bärs av synthackord något nedtonade men närbesläktade med till exempel Kavinskys Nightcall – känd från det hyllade soundtracket till filmen Drive – skadar knappast. Ni kan höra de två låtarna nedan samt demon som skulle bli Sky Ferreiras Everything Is Embarrassing.    

Veckans spökskrivare

Raps fäste inom sociala medier förlorade rätt nyligen vettet när det kom fram att Torontos Drake har haft spökskrivare på sina album – det är 2014, och vi tror fortfarande att alla artister skriver alla sina låtar själva. Hur som haver var en av de utpekade Shi Wisdom, en RnB-sångare från samma stad som den kanadensiska rapparen. I en intervju med Vice diskuterade hon ryktena kring att problematiken med Drake skulle ha lett till en stämning. Om så var fallet eller ej kan du läsa själv, men passa då även på att ta del av hennes fantastiska EP Stranger Things Have Happened. Att hon är en slipad textförfattare går knappast att hymla om efter att ha hört dessa sju spår av hypnotiserande RnB.

Veckans ryktade samarbete

Jay Z:s försök till kompletta albumsamarbeten har inget vidare bra facit. Jag själv skulle vilja kalla Watch The Throne för överskattad rabieshybris, och varför han ens valde att matcha acapellas med Linkin Park en gång i tiden är bortom mig. Men kanske är det tredje gången gillt som gäller, nu när rykten cirkulerar kring ett projekt tillsammans med hans fru och drottning Beyoncé. Hänt Extra-värdiga rykten följer dessa två var de än går, men kanske är Jay redo att bli överkörd på ett helt album av sin livspartner?

Veckans anställning

Rappare gillar att röka gräs, utan tvekan. Waka Flocka Flame erbjöd nyligen 50 000 dollar och ett jobb till det fan som kunde rulla den bästa blunten åt honom. Komikern tillika gräsentusiasten Seth Rogen hörde snabbt av sig på Twitter vilket verkar ha lett till en rekordsnabb anställning. Något säger mig att Pineapple Express 2 är ett steg närmare att hända nu.

Veckans plan för världsherravälde

U2:s plan att ta över världen genom att infektera varenda iPhone med ett nytt album verkade ha gått åt helvete, när Apple lanserade en hemsida för att eliminera de inte så oskyldiga Songs of Innocence. Men skam den som ger sig! Nu är det ondskefulla – gjord för en Bond-film – geniet Bono tillbaka med en ny strategi – han och Apple ska nämligen rädda hela musikindustrin. I en intervju med Time påstår sångaren att de arbetar på en plattform som skall göra det omöjligt för musikfans att motstå lockelsen i att köpa ett album. Läser vi mellan raderna framgår det att Bono tänker gå från dörr till dörr världen över med ett hagelgevär i högsta hugg. Investera därför hellre i ett nytt säkerhetssystem för hemmet än ett albu om du är smart.

Veckans musikvideo

För att vara en låt vid namnet Fuck You All The Time så visualiserar denna video sena samtal och drömmar kring en strippstång tämligen bra. Men om vi bortser från vad alla hormonstinna tonårsgrabbar finner inbjudande så briljerar Jeremih och Shlohmos nya musikvideo på flera plan. Framför Sea Punk-, eller av någon annan internetestetik, inspirerade miljöer poserar RnB-talangen dränkt i mer blåa neoner än Seal i Kiss From A Rose, för att sedan byta band till någon VHS-inspelning från det 90-tal de så gärna tycks vilja fånga. Glöm inte heller att denna sångare-producentduo fortfarande krossar Weeknd och alla andra i deras försök till att göra melankolisk RnB driven av klaustrofobiska synthar. Hör EP:n No More här.

Det är för mig helt okej att Jay Z har en ohälsosam relation till cigarrer, kör på för all del! Men när det går ut över en oskyldig persons hamburgare, har det inte gått för långt då? Det är en av frågorna vi kan ställa oss efter att ha sett första delen av paret Carter/Knowles kortfilmstrilogi Bang Bang. Vad det faktiskt syftet bakom dessa filmer är knappast uppenbart – än mindre varför de romantiserar det gamla Amerika genom en fransk new wave-lins. Tanken är väl kanske att detta ska hjälpa i längtan efter HBO:s konsertdokumentär inspelad under On The Run-turnén. För beundrare är säkert allt nytt från Beyoncé och Jay Z uppskattat – så länge det inte handlar om skilsmässorykten – och tumblr snart några gifs rikare i alla fall.

Jakten på att höja sitt kulturella kapital fortsätter nedan för Blueprint-rapparen med assistans av cigarrök och Ennio Morricone. Något säger mig att hans tjat om Picasso ändå måste vara rätt påfrestande att leva med?