Med låtarna Michelle och 2013:s Ocean etablerade 1987 sig som en av svensk musiks mest intressanta tillskott förra året. De drömliknande landskapen ackompanjerade av hjärtskärande texter hintade om att sångaren och producenten Victor Holmberg besatt något förankrat i den svenska popsjälen, samtidigt som de melankoliska synthmelodierna yttrade någonting större än så.
Med Michelle musiksatte han sommarnätter doftande av en soluppgång gläntandes mellan träden. På Ocean färdades han på stormande hav, en vacker bild fångad i en blåst av ångest. Nu när han släpper debutalbumet Härskarkonst är frågan uppenbar: var skall han ta oss härnäst?
Här gör 1987 det uppenbart att han inte tänker försumma ett vinnande koncept. Ljudbilden är väldigare än någonsin tidigare, en vid plattform för trummor filtrerade genom reverb och ekande falsetter i periferin. Holmberg låter sedan sin röst blandas ut i detta sceneri, pendlandes mellan pianon, saxofoner och synthlager. Risken finns där att vi någonstans förlorar honom, men med konsten att få igenkännbara historier om förhållanden som gick åt helvete att kännas mer personliga än många andras blir sångarens sårbarhet en vi omfamnar. Musik för tårar och dans, ångestladdad men euforisk, denna ständiga kontrast är i londonsvenskens regi ett samtida soundtrack för En (tidslös) Kärlekshistoria.
1987 är måhända uppe bland molnen med drömmar om att växa upp. Men när han sjunger Hej då står det klart att jag aldrig vill se denna artist försvinna, ärligt, sällan har jag fallit så hårt för ett svenskt album. Låt oss därför åter trycka på play och återgå till den övre stratosfären.
Mashups är kanske den produktionsform som aldrig riktigt kommer finna sitt fäste här på jorden. Oftast krockar ambitionen att göra något experimentalt flippat med faktumet att det ska bli till en värdig lyssning. Därför föredrar jag simpelheten i när Notorious BIGblandas med Thomas och Vännerna, aldrig kan mina förväntningar raseras av en sådan nostalgisk kombination.
Men kanske kommer jag få omvärdera mashups efter Jeff Bhaskers senaste. Denna Good Music-producent är känd för att ha tagit fram Grammy-prisade låtar åt Kanye West och jobbat med namn som Kid Cudi, Lana Del Rey och Beyoncé. På fritiden verkar han dock släppa loss det lekfulla i sina talanger, vilket blir uppenbart när i Bhaskers regi Never Gonna Love Again från Lykke Lis senaste album möter Kanye-remixen på Lil Waynes — enligt mig kontemporära klassiker — Lollipop. En oväntad konstellation men med pitchen uppskruvad på Lykkes röst blir detta till en tolerabel skapelse för varenda fan av dessa artister.
Minns ni 2011? Ja tänk allt som kan hända på bara fyra år. Till exempel kan ett skejtande rapkollektiv från Los Angeles erövrar världen över en natt för att sedan sakta men säkert tyna bort tills de bara är dammet bland fantasyböckerna på biblioteket. Jag talar såklart om Odd Future — minns ni dem? Okej låt mig färska upp erat minne. Kring senaste decennieskiftet bildades gruppen led av Tyler, the Creator och skulle komma att bli kända för provocerande texter, punkliknande konserter, lite mer provocerande texter och faktumet att ingen visste var medlemmen Earl Sweatshirt befann sig — spoiler: en skola för ligister i Samoa.
För att göra en kort historia ännu kortare så hade helt plötsligt hawaiiskjorter blivit en trend igen och alla vita grabbar med behovet hade äntligen en plattform där de kunde slänga ur sig n-ordet. Odd Future var med andra ord en succé. Album, tv-serier, klädmärken — de hade allt, eller ja snarare Tyler vars produktiva hjärna låg bakom det mesta. Men nu fyra år senare verkar det nästan vara dags för VH1 att bli lite nostalgiska med en Rock Doc eller kanske slå på stort med en Searching for Frank Ocean. RnB-sångaren gick förra året skilda vägar med management-paret Christian och Kelly Clancy — som varit en del av Odd Futures karriär i flera år — vilket var det sista vi hörde från Ocean tills tidigare i veckan då det blev officiellt att uppföljaren till hans hyllade debutalbum Channel Orange släpps i juli. Med titeln Boys Don’t Cry kan jag endast anta att albumet är ett enda homage till The Cure producerat av David M. Allen.
Samtidigt släppte Earl — den mest intressanta bland alla tämligen anonyma rappare från gruppen — årets kanske mest ointressanta rapalbum hittills. Det var en rad dispyter kring huruvida hans skivbolag Sony ruinerade det momentum rapparen hade försökt bygga upp genom att släppa all information om albumet på en gång. Även om det var fallet så ursäktar det inte den tortyr I Don’t Like Shit, I Don’t Go Outside var för öronen, mer illaskärande produktioner får man leta länge efter bland artister signade till världens största skivbolag.
Människans ständiga begär att ha ett relevant tumblrflöde fångade upp dessa artister och de lyckades hålla sig kvar ett tag. Men likt trender måste även artister ge rum för nya, för hur länge kan egentligen en gif underhålla?
Men hur står det till med Tyler, the Creator då? Ledaren för denna kortlivade rapdynasti har hållit sig i det dunkla sedan 2013:s hyllade Wolf, rent musikaliskt det vill säga. Sedan dess har han istället lagt fokus på sitt klädesmärke, tv-serien Loiter Squad och egen festival. Det kultfölje Odd Future byggde upp äger Tyler numera tack vare hans förmåga att inte kunna sitta still en sekund. Dock var det musiken — med all dess satanistiska symbolik och våldtäktsfantasier — som fansen förälskade sig i och under natten till idag besvarade fansens frälsare deras bönrop.
I sitt ständigt pågående korståg för framgång vunnen ur självständighet och kraften att tro på dig själv lanserade raps rebelliska renässansman under natten ett eget nätverk, en plattform vid namnet Golf som Tyler kontrollerar helt själv. Med detta kom även nyheten om ett nytt album vid namnet Cherry Bomb som släpps nästa vecka där bland annat Kanye West och Lil Wayne gästar. Utöver det släpptes även två smakprov från albumet samt en musikvideo.
Låten DEATHCAMP är måhända inte vad jag skulle vilja höra från någon rappare år 2015, dock är det charmigt hur dedikerad Tyler är i sin kärlek till N.E.R.D. med denna uppenbara Rockstar-efterrapning. FUCKING YOUNG som ackompanjeras av outrot PERFECT — där Tylers brasilianska protégé Kali Uchis assisterar med sång — är däremot en annan historia helt logisk i dess kontext. Rapparen har alltid haft ett sinne för humor inspirerat av idoler som Eminem och när musiken blev ett instrument — för en känslomässigt instängd tonåring — där han kunde låta sina känslor ljuda resulterade det i något explicita texter. Uppgivenheten efter raserat förhållande resulterade i fiktionella kidnappningsdraman och våldtäktsfantasier vilket med all rätt upprörde.
Tyler har dock — tillskillnad från en viss svensk rappare i 30-års åldern — mognat någorlunda med åren och gett upp den tröttsamma misogyni en stor del av hans texter speglade. Den något ocensurerade humor lever dock kvar på Fucking Young där en ångestladdad Tyler skildrar sina känslor inför ett förhållande där åldersgapet är för stort — alltså en låt någon borde lägga till i Tygas Spotify-kö. Det hela görs över en anmärkningsvärt förbättrad och nästintill psykadelisk soulproduktion som Brandy säkert hade kunnat sjunga över för tio år sen. Resultatet är en fusion av de influenser den rappande producenten har jobbat med sen första mixtapet Bastard och först nu tycks hans vision ljuda med bravur.
Den medföljande musikvideon är också en del av det lekfulla mantra vi kan förvänta oss från Tyler som även står för regin. Med en känsla för detaljer och färgbalans utvecklas det hela till en Mad Max-fantasi från någon som har nördat alldeles för mycket Wes Andersson. Det är en säker satsning vars ökade produktionsvärdet i jämförelse med äldre videos illustrerar den fortsatt uppåtgående kurvan som är Tyler, the Creators karriär.
Odd Future är kanske en del av rap som är död och begraven. På måndag lär vi dock få reda på ifall Tylers dröm om att cementera själv i musikhistorien är en naiv sådan eller om en framtida Grammy kanske finns inom hans räckhåll. Än så länge bådar det tämligen gott.
Återigen så är året 2015 och jag skrev precis denna text om Odd Future. Vardagen och dess överraskningar.
Nog för attGucci Mane släppte The Truth för några år sen men årtiondets största musikbråk är kanske lite mer oväntat. För när det kommer till beefs har det väldokumenterade dramat mellan Taylor Swift och den världsomspännande musiktjänsten Spotify en slagkraft som kan lämna ett långvarigt avtryck på musikindustrin.
Det var i november förra året som sångerskan föll i samma tankebanor som The Beatles kvarlevor och tog bort sin musik från Spotify. I en intervju med Time menade hon på att det var ett val grundat i faktumet att den svenska superexporten inte såg musikens sanna värde — vilket förmodligen var lite som ett knivhugg mot en själ förlorad i ett hav av pengar:
”I think there should be an inherent value placed on art. I didn’t see that happening, perception-wise, when I put my music on Spotify. Everybody’s complaining about how music sales are shrinking, but nobody’s changing the way they’re doing things. They keep running towards streaming, which is, for the most part, what has been shrinking the numbers of paid album sales.
”With Beats Music and Rhapsody you have to pay for a premium package in order to access my albums. And that places a perception of value on what I’ve created. On Spotify, they don’t have any settings, or any kind of qualifications for who gets what music. I think that people should feel that there is a value to what musicians have created, and that’s that.”
I ett något upprört svar från vd:n Daniel Ek verkade det finnas en något bitter känsla av förlust. Detta handlade ändå om en av deras största kassakor och i slutändan hoppades han måhända på att Taylor Swift skulle inse det sanna värdet i de kronor hon har genererat åt sig själv medan Spotify har inbringat miljoner på hennes bekostnad. Dock verkar det — likt ett antal av sångerskans låtar — inte finnas ett lyckligt slut på detta förhållande. Nu har nämligen T-Swift tagit tvisten till klassiska rapnivåer genom att involvera den professionella beefmakaren Jay Z — känd bland annat för den alldeles för utdragna kukmätartävlingen med Nas under 2000-talet. Sen igår finns uppenbarligen samtliga album från sångerskan på rapparen tillika affärsmannens nyköpta musiktjänst Tidal.
De senaste månaderna har helt enkelt inte varit i Daniel Ek och kollegornas favör. Jay Z tycks vara inställd på att överta streamingmarknaden medan skivbolagen begär färre gratiserbjudanden från Spotify — den ena uppmanar till konkurrans medan den andra gör det desto svårare att uppehålla någon — vilket är en olidlig situation för det redan kritiserade företaget. Men i och för sig har de alltid en mängd halvdana covers av Taylor Swifts låtar att erbjuda, ett av musiktjänsten mest underliga attribut som de kanske får omfamna snart.
Streama Taylor Swifts hela katalog hos Tidal nu — jag vet att du har längtat.
Det är återigen dags att debattera huruvida hipster är en numera substanslös term med urpsrung i 40-talet eller en äkta farsot ute efter riktiga musikälskare. För nog är detta vad Jimmy Kimmel försöker klassa SXSW:s besökare som med det återkommande segmentet Lie Witness News. Ni känner säkert igen konceptet där en reporter beger sig ut på en populär musikfestival för att ställa frågor till besökare om påhittade band. Svaren är likt alltid roande även fast intervjuobjekten inte är jazzälskande opiumtorskar från förr. Som vanligt är det fascinerande och se exakt hur långt vissa kan gå för att framstå som hippa eller vad de nu försöker göra. Min personliga favorit är tjejen som blir genuint glad över att ryska funkbandet Vlad & The Putins frontman gjorde entré på en häst under en spelning — hon borde dock ha sett igenom lögnen då det helt uppenbart handlade om en björn.
