Som om inte Nirvana-fans — tolv år efter sista albumet — fortfarande kan få sitt känslomässiga inre omtumlat av grungepionjärernas musik så har vi nu en ny dokumentär på ingång. Ja Generation X lär göra sig redo för att torka tårarna i flannelen för med Montage of Heck berättas historien om Kurt Cobains liv på ett sätt den aldrig har gjorts tidigare.

Vi känner alla till denna framgångssaga och dess förfall, vi har hört den förut. Men detta är första gången vi ges en unik inblick i Cobains liv med godkännande från hans familj. Därför kan den Oscarsnominerade regissören Brett Morgan nu presentera aldrig tidigare sedda inspelningar från den legendariska rockfrontmannens barndom, hans personliga konstverk och obscena kladdteckningar samt intervjuer med en rad viktiga personer som tidigare inte har väljat tala om Kurt framför en kamera. Den som tror sig veta allt hade förmodligen fel med denna dokumentär vars trailer avslöjar att tårar, ja det kommer det bli många av efter denna monumentala popkultur-händelse.

Den största rädslan hos många rapfans inför helgens Grammys var inte att Kanye West skulle storma scenen, något flera välkomnade, utan erövringar av Iggy Azalea i de fåtal kategorier tillhörande genren. Efter Macklemores vinst och förlåtande sms till Kendrick Lamar förra året var detta en repris många inte ville uthärda. Turligt nog gick priset till Eminem istället för Twitters mest älskade australiensiska igloo. Sedan hur en vinst för en manlig vit rappare framför en kvinnlig vit rappare — som han nyligen hotade med våldtäkt i en låt — skulle vara mer givande för världens rapsamfund är diskutabelt. 

Genom den amerikanska musikhistorien kan vi se afroamerikaner skapa banbrytande musik för att sedan approprieras av vita musiker — producenter likt Diplo har till och med gjort detta till något av en internationell sport. Kanske var det detta som vilade under Kanyes kommentarer om artisteri? Att rasifierade har börjat marginaliserats i musikutövande? Det vore knappast något nytt och om vi ska tro dessa undersökningar som Pigs and Planes har grävt fram så kan detta bli ett ämne värt att debattera under 2015. Grammy-galans nomineringar har nämligen inte varit så här vita sen 1981 — närmare 35 år sen Phil Collins solodebuterade med andra ord. 

Det är en växande kurva och likaså i den över Billboards hundra hetaste artister, där även 80-talet tycks vara tillbaka. Nog för att Berlinmuren föll och The Cure släppte mer musik än någonsin under det decenniet, men detta var även en tid då pudelrock var relevant, vilket på något sätt nollställer David Hasselhoffs guldår rent musikmässigt. 

Handlar det om musik eller rasism? Undertoner av det sistnämnda är något amerikanska galor överlag har dragits med sen begynnelsen och kanske är tiden kommen för en direkt motaktion. Är Yeezus fanbäraren i så fall? Kanske inte, men orden Kanye uttryckte i Beckyoncés efterskalv är väldigt träffande och lär säkerligen ljuda utöver 2015.

Det är nästan outhärdligt att se någon med ett så pass smalt sound som DJ Mustard kämpa för relevans. Hans minst sagt Bay Area-influerad synthmönster och basgångar dominerade måhända det gångna året men än så länge har 2015 varit ett produktivt år i alla dess sämsta bemärkelser. När ditt hat för beats med mer än ett ljud leder till att du inte kan skapa en hit utan assistans från Kanye West så blir desperationen total. Detta yttrar sig genom housepads i beatmakarprogrammet Fruity Loops och chansen att förpesta Soundcloud-flöden med remixer av Beyoncé, Ty Dolla Sign och nu senast Rihanna.

Med sin omtolkning av FourFiveSeconds har DJ Mustard övergett originalets countrytoner för en generisk popmelodi. Den absoluta banaliteten kittlar nästan ens kräkreflex och gjorde mig sugen på att överge kontemporär musik totalt för klassiska 1800-tals symfonier. Låten har även ett houseparti vars uppbyggnad får Avicii att likna Aphex Twin och kan i skämselfaktor endast toppas av faktumet att två andra producenter även har varit delaktiga i travestin.

Vem gråter högst just nu egentligen — den dedikerade dansgolvsbesökaren som kan få utsättas för detta praktfulla klubbförakt, eller det gedigna Beatles-fanet som måste leva med att Paul McCartney har remixats av DJ Mustard?

Makten att tolka rap är kanske inte en alla borde åtnjuta. Skaparna bakom Genius — tidigare Rapgenius — såg dock ett koncept i detta och beslutade sig för att ge varenda fanatiskt fan med ett tangentbord chansen att överanalysera Kendrick Lamar och J Coles låtar. Hemsidan har sedan sin start varit en växande succé och ett epicenter för genanta tolkningar av raptexter. En duglig kompensation för detta är dock de artister som med Genius verktyg har gett omvärlden en inblick i deras skapelseprocess.

Den senaste att göra detta är den legendariska producenten Rick Rubin. Förutom hans magnifika och uråldriga skägg — som kan få varenda skeptiker av kroppsbehåring att kontemplera en söderfiering — så ligger Def Jam-grundaren bakom klassiska album inom alla dess genres och renässanser för artister som Johnny Cash. Efter studiotid med alla möjliga — från Slayer till Kanye West — så öppnar nu Rubin upp sin låtskatt.

51-åringen är med andra ord i nostalgisk toppform och har hittills kommenterat över 60 av sina produktioner, ta del av några smakprov nedan.

Dixie Chicks – Not Ready to Make Nice:

Taking the Long Way was really fun. I like albums where there’s something controversial going on. They basically were the biggest female group in history, most successful female group in history, and then Natalie Maines made a comment about George Bush during a 2003 show in London.

”Just so you know, we’re ashamed the president of the United States is from Texas.”

And almost every country station in America stopped playing them. They went from being the most-played artists to being turned off. And have still never really been turned back on, by the way. They’ve completely been eliminated from their main market.

We made a new album after that happened, and a lot of it talks about that, and it ended up winning Grammy Album of the Year, and it’s a spectacular album. It really is a good album. “Lullaby” is great. There are some really good songs.

Kanye West – Bound 2 med Charlie Wilson:

Something we talked about with Kanye was doing an alternate version of Yeezus,because there are so many versions of songs, great versions. There are versions just as good as what’s on the album, just different. I know as a fan of the album, I’d like to hear that. Maybe some day, whenever he wants. But it exists! That shit exists.

Johnny Cash – Hurt:

For all the records we made together, he would play me songs and I would play him songs until we got to the point where we both liked the songs. There were always hundreds of songs in play, not necessarily recorded but discussed.

You can usually tell which ones I brought to the table. “Rusty Cage” was mine, “Hurt” was mine. He wouldn’t have heard those. Something like an old Jimmmie Rodgers song, chances are he brought it.

There are some exceptions. He brought in a Sting song, a modern Sting song, “I Hung my Head” which is really good. He brought in a Springsteen song, although I don’t know if we ever put it out. He brought in some modern stuff.

There were a lot of songs that he needed to be convincing about. Eventually, he trusted me enough that if I felt strongly about something, he’d do it. I would send him compilations of CDs of songs to listen to, and I remember that on several compilations in a row, “Hurt” was the first song. There’s just something about it. I imagined him saying those words being very powerful.

What I came to realize about that whole Johnny Cash experience was that he was a great storyteller. The song didn’t matter — all that mattered were the words. All that mattered was if the character of Johnny Cash — the mythical Johnny Cash, the man in black — would say those words. If that’s what you would want to hear him talking about, then that would be a good song to do.

So it was never about like melody, it was just about if the lyrics were right.

Geto Boys – Mind of a Lunatic:

Geffen refused to put out the Geto Boys because of “Mind of a Lunatic.” 

I dimmiga Olympia, Washington bildades 1994 ett band vid namnet Sleater-Kinney. Bandet bestående av tre kvinnliga medlemmar blev under elva år kända för sju punkkraftiga album vars budskap fann inspiration inom vänsterpolitik och feminism.

Från New York härstammar en duo kanske inte helt olika redan nämnda band. Abbi Jacobson och Ilana Glazer startade 2009 en webbserie tillsammans vid namnet Broad City. De skulle dock komma att byta format till tv med lite assistans från Amy Poehler och är nu inne på sin andra säsong. Om det går bra för dem? Minst sagt. Tv-serien har sen sin premiär bemötts av enstämmiga hyllningar och prisats för sin progressivitet med offensiv humor inte helt främmande för feministiska tankegångar — och måhända lite weed.

Nu finner vi hursomhelst det återförenade punkbandet — ledda av Carrie Brownstein från fenomenalt absurda Portlandia — och tjejerna från Broad City i samma bar för över en timmes snack dedikerat till allt samt lite av ingenting. Den som trånar efter anekdoter kring Hannibal Buress eller Fred Armisens eskapader bakom kameran lär dock bli besviken. Här ligger nämligen fokuset på ett djupgående samtal kring feminism och hur alla de närvarande på scenen har brutit ner samhällets förväntningar på hur de — som kvinnor — borde agera. Utöver det utforskas Sleater-Kinneys ikoniska förflutna inom riot grrrl-rörelsen och framtiden med det numera nysläppta albumet No Cities to Love.

Sedan finns även en del smicker att vänta då bandet och tv-stjärnorna är fanatiska fans av varandra. Med all rätt då det blir uppenbart att detta är två generationer formade av samma ideal vars budskap ljuder ur två olika medium. Försvinn borta bland den intima atmosfären i lilla Ace Hotel nedan.