Något grundläggande för Twin Peaks distinkta atmosfär var alltid musiken. Vare sig Killer Bob strök längs träden i den dunkla skogen, Audrey Horne svävade över RR Diners golv eller det simpla mysteriet hur någon kan förvandlas till ett dörrhandtag — simpelt i den värld som är Twin Peaks det vill säga — så var alltid musiken essentiell. Medan kompositörer oftast erbjuder diegetiska stycken som sjunker in i bakgrunden för att därmed invagga oss i upplevelsen utan att katapultsera någon ur den, tog Angelo Badalamenti musikaliska attribut plats på ett unikt vis. Från ambienta och melankoliska synthtriumfer till frenetisk jazz med absurt yllande trumpeter — istället för att sticka ut och bli till något avskrämmande tillförde musiken perfekta ackord för den surrealistiska sträng David Lynch hamrade på. Musiken var precis som kultserien inte likt något annat inom tv.

Samarbetet mellan Lynch och Badalamenti tog dock sin början före den kulturella milstolpen bland Washingtons dimmiga berg — och skulle fortsätta långt därefter. Denna vänskap och samarbete härstammar från filmskaparens hyllade Blue Velvet, en film signifik för Lynch abstrakta stil. När han behövde någon som kunde ackompanjera den sömniga stadsidyllen där något hemskt vilade under ytan kunde han inte finna någon mer lämpad en Badalamenti. Deras samarbete är verkligen något säreget — vilket bakom scenerna material från Twin Peaks har bevisat — där en låt oftast tar sin börja med en illustrativ monolog från Lynch medan Badalamenti försöker finna noter perfekt för den excentriska regissörens ord på sin gamla Fender Rhodes.   

Med Blue Velvet fann denna duo även sin musa i Julee Cruise, en sångerska vars röst och utstrålning förkroppsligade de utomjordiska idéer Lynch kunde frambringa. Tillsammans skapade de låten Mysteries of Love år 1985, som agerade ledmotiv för filmens romans mellan Kyle MacLachlan och Laura Derns karaktärer. Från början skulle låten inte ens ha varit en del av filmen men när rättigheterna till Song to the Siren av This Mortal Coil visade sig för kostsamma valde Badalamenti att komponera en egen låt, med text av Lynch. Det stod därefter klart att de krävde en sång gastkramande förförisk och Cruise skulle visa sig vara det perfekta alternativet. 

Scen från Blue Velvet där MacLachlan förklarar sin kärlek för en viss Diane.

30 år senare står David Lynch mest erkända verk — Twin Peaks — åter på tapetern. Men som ett tillbakastudsande eko från förr kommer en ny tolkning av Mysteries for Love, likt en påminnelse om någon odödlig kraft hos kärleken eller bara faktumet att Blue Velvet är en fantastisk film och att Pabst Blue Ribbon är världens bäst öl — ”Heineken? Fuck that shit!” Även fast vi åter kan höra Badalamentis vida och fängslande synthar saknar vi denna gång Cruises röst, vilket inte borde chockera någon då de två har haft svårt att samsas igenom åren. Istället finner vi här Los Angeles synthpop-talang Kid Moxie vars närvaro fungerar som ett svindlande substitut med en mer samtida ton inte helt olik Megan James plågade stämma.

Låten släpptes i ny kostym för mer än en sex månader sen men har först nu blivit med musikvideo vars premiär ägde rum på Noisey tidigare idag. Drag synonyma med Lynch är markanta när Kid Moxie famlar genom susande vindar bland en ljusgläntande skog för att sedan upptäcka tryggheten i en biosalong tillsammans med någon typ av pseudo-Dale Cooper. Eftersom Lynch är en uppenbar influens kan ni ta för givet att de två karaktärerna inte sitter fastlimmade till sina stolar direkt, utan blir i slutändan själva en del av skådespelet de till en början endast bevittnad.

Likt en hel del annat i den metafysiska värld skapad av David Lynch, erbjuder videon fler frågor en svar. Gastkramande förföriskt är det hursomhelst och de två huvudrollerna gästas även av en något mänsklig nattfjäril, när en inte trodde att det kunde bli underligare.

Musiken svenska Korallreven står för känns som skapad bland nattliga scenerier, vilket är uppenbart med videon till låten Limitless. Tagen från höstens hyllade Second Comin’ finner denna energiska synthballad ett hem i en visuell tolkning anpassad efter de pasteller duon så väl bemästrar i sitt skapande.

Mörket har fallit när en tjej — vars vita kläder strålar i kontrast till den dunkla dimman — finner en av Korallrevens medlemmar att lifta med in till stadens centrum. Där förvandlas den lokala spelhallen med sprakande neoner till en tillflyktsort utan gränser för henne och vänner, medan kvällsluften fylls av cigarettrök och tveksamma substanser konsumeras. Musiken är en historia famlandes mellan storslagna triumfer och känslofyllda fall som — i André Jofrés medryckande regi — speglas av droger röda och förföriska likt dunkande hjärtan redo att krossas.

Bild via Variety.    

2015 verkar bli ett stort år för den prisbelönta komikern, skådespelaren och manusförfattaren Amy Schumer. Under natten till idag ledde hon årets MTV Movie Awards, i sommar anländer hennes Judd Apatow-regisserade film Trainwreck och den tredje säsongen av Comedy Central-serien Inside Amy Schumer har premiär nästa tisdag. Allt detta kan måhända vara svårt att smält så Schumer gjorde det enda logiska och bytte fokuset till något helt annat, närmare bestämt hennes rumpa. 

Milk Milk Lemonade kan närmast liknas vid en tolerabel Iggy Azalea-låt om den så kallade ”fudge machine.” Än verkar inte heller Amber Rose oförglömliga musikkarriär vara död och begraven när hon här assisterar Schumer i detta homage. En annan karriär som jag även antog var över är Method Mans, men livet är ändå fullt av överraskningar när en Wu-Tang-medlem gör något relevant år 2015. Att säga mer om en låt vars ämne är platsen din avföring kommer ut ifrån — deras ordval inte mitt — vore överflödigt så ta del av den nedan helt enkelt.

2015 förutspås bli ett bra år för rapmusik och än så länge håller prognosen vad den har lovat. Drake släppte ett album — som från början var ett mixtape — och slog ett flertal rekord medan Kendrick Lamars hyperboliska ego överdoserade än en gång med hyllade To Pimp a Butterfly. Men i längden är detta helt oväsentligt för huruvida detta kommer bli ett bra år för rap eller inte — nej för det som räknas här är ny bra musik från nya bra rappare.

En av dessa är utan tvekan Boogie som härstammar ifrån Long Beach, Kalifornien. Förra året släppte han sitt första mixtape Thirst 48 och med låtar som Bitter Raps är det knappast en underdrift när jag påstår att det var ett av årets mest underskattade projekt. Möjligheterna är dock oändliga för en rappare med ett mångfasetterat flow och förmågan att illustrativt släppa på sina innersta tankar över explosiva produktioner. Just detta är fallet på Oh My producerad av Jahili Beats — främst känd från förra årets hit Hot N***a av Bobby Shmurda — där skildringar av haglande automatvapen blir till en medryckande låt vars hitpotential inte går att bestrida, refrängen i sig är som gjord för att bli en vinetrend. Men låt inte det avskräcka er då Boogie har en substans som håller i längre än sex sekunder.

Med den nya singeln kommer även en musikvideo som gör en fulländad inramning av Boogies energiska drifter, medan han och vänner röjer längs kvarterets gator. Även om låtens innehåll skildrar vardagens skrämmande verklighet så utstrålar den med videon ett mantra helt i linje med en lustfylld och upprorsbådande helg. Kort sagt: detta är det enda jag lär lyssna på de närmaste dagarna, jag rekommenderar att du gör detsamma.

Första singeln Further från kommande The Reach.

Minns ni 2011? Ja tänk allt som kan hända på bara fyra år. Till exempel kan ett skejtande rapkollektiv från Los Angeles erövrar världen över en natt för att sedan sakta men säkert tyna bort tills de bara är dammet bland fantasyböckerna på biblioteket. Jag talar såklart om Odd Future — minns ni dem? Okej låt mig färska upp erat minne. Kring senaste decennieskiftet bildades gruppen led av Tyler, the Creator och skulle komma att bli kända för provocerande texter, punkliknande konserter, lite mer provocerande texter och faktumet att ingen visste var medlemmen Earl Sweatshirt befann sig — spoiler: en skola för ligister i Samoa.

För att göra en kort historia ännu kortare så hade helt plötsligt hawaiiskjorter blivit en trend igen och alla vita grabbar med behovet hade äntligen en plattform där de kunde slänga ur sig n-ordet. Odd Future var med andra ord en succé. Album, tv-serier, klädmärken — de hade allt, eller ja snarare Tyler vars produktiva hjärna låg bakom det mesta. Men nu fyra år senare verkar det nästan vara dags för VH1 att bli lite nostalgiska med en Rock Doc eller kanske slå på stort med en Searching for Frank Ocean. RnB-sångaren gick förra året skilda vägar med management-paret Christian och Kelly Clancy — som varit en del av Odd Futures karriär i flera år — vilket var det sista vi hörde från Ocean tills tidigare i veckan då det blev officiellt att uppföljaren till hans hyllade debutalbum Channel Orange släpps i juli. Med titeln Boys Don’t Cry kan jag endast anta att albumet är ett enda homage till The Cure producerat av David M. Allen.

Samtidigt släppte Earl — den mest intressanta bland alla tämligen anonyma rappare från gruppen — årets kanske mest ointressanta rapalbum hittills. Det var en rad dispyter kring huruvida hans skivbolag Sony ruinerade det momentum rapparen hade försökt bygga upp genom att släppa all information om albumet på en gång. Även om det var fallet så ursäktar det inte den tortyr I Don’t Like Shit, I Don’t Go Outside var för öronen, mer illaskärande produktioner får man leta länge efter bland artister signade till världens största skivbolag.

Människans ständiga begär att ha ett relevant tumblrflöde fångade upp dessa artister och de lyckades hålla sig kvar ett tag. Men likt trender måste även artister ge rum för nya, för hur länge kan egentligen en gif underhålla?

Men hur står det till med Tyler, the Creator då? Ledaren för denna kortlivade rapdynasti har hållit sig i det dunkla sedan 2013:s hyllade Wolf, rent musikaliskt det vill säga. Sedan dess har han istället lagt fokus på sitt klädesmärke, tv-serien Loiter Squad och egen festival. Det kultfölje Odd Future byggde upp äger Tyler numera tack vare hans förmåga att inte kunna sitta still en sekund. Dock var det musiken — med all dess satanistiska symbolik och våldtäktsfantasier — som fansen förälskade sig i och under natten till idag besvarade fansens frälsare deras bönrop.

I sitt ständigt pågående korståg för framgång vunnen ur självständighet och kraften att tro på dig själv lanserade raps rebelliska renässansman under natten ett eget nätverk, en plattform vid namnet Golf som Tyler kontrollerar helt själv. Med detta kom även nyheten om ett nytt album vid namnet Cherry Bomb som släpps nästa vecka där bland annat Kanye West och Lil Wayne gästar. Utöver det släpptes även två smakprov från albumet samt en musikvideo.

Låten DEATHCAMP är måhända inte vad jag skulle vilja höra från någon rappare år 2015, dock är det charmigt hur dedikerad Tyler är i sin kärlek till N.E.R.D. med denna uppenbara Rockstar-efterrapning. FUCKING YOUNG som ackompanjeras av outrot PERFECT — där Tylers brasilianska protégé Kali Uchis assisterar med sång — är däremot en annan historia helt logisk i dess kontext. Rapparen har alltid haft ett sinne för humor inspirerat av idoler som Eminem och när musiken blev ett instrument — för en känslomässigt instängd tonåring — där han kunde låta sina känslor ljuda resulterade det i något explicita texter. Uppgivenheten efter raserat förhållande resulterade i fiktionella kidnappningsdraman och våldtäktsfantasier vilket med all rätt upprörde.

Tyler har dock — tillskillnad från en viss svensk rappare i 30-års åldern — mognat någorlunda med åren och gett upp den tröttsamma misogyni en stor del av hans texter speglade. Den något ocensurerade humor lever dock kvar på Fucking Young där en ångestladdad Tyler skildrar sina känslor inför ett förhållande där åldersgapet är för stort — alltså en låt någon borde lägga till i Tygas Spotify-kö. Det hela görs över en anmärkningsvärt förbättrad och nästintill psykadelisk soulproduktion som Brandy säkert hade kunnat sjunga över för tio år sen. Resultatet är en fusion av de influenser den rappande producenten har jobbat med sen första mixtapet Bastard och först nu tycks hans vision ljuda med bravur.

Den medföljande musikvideon är också en del av det lekfulla mantra vi kan förvänta oss från Tyler som även står för regin. Med en känsla för detaljer och färgbalans utvecklas det hela till en Mad Max-fantasi från någon som har nördat alldeles för mycket Wes Andersson. Det är en säker satsning vars ökade produktionsvärdet i jämförelse med äldre videos illustrerar den fortsatt uppåtgående kurvan som är Tyler, the Creators karriär.

Odd Future är kanske en del av rap som är död och begraven. På måndag lär vi dock få reda på ifall Tylers dröm om att cementera själv i musikhistorien är en naiv sådan eller om en framtida Grammy kanske finns inom hans räckhåll. Än så länge bådar det tämligen gott.     

Återigen så är året 2015 och jag skrev precis denna text om Odd Future. Vardagen och dess överraskningar.