Första december är här och med mindre än en månad till julafton kan vi konstatera att första luckan i kalendern är öppnad. Vad väntar där? Inget annat än en ny musikvideo från fenomenala 1987.

Den svenska producenten och sångaren Victor Holmberg — numera bosatt i London — har sakta byggt upp ett momentum som når sitt klimax nästa år med ett debutalbum. Tills dess har vi sedvanlig PR att ta del av, och vi borde alla skatta oss lyckligare då ingen annan än fantastiska JJ– och Postiljonen-kollaboratören Ty Olson står för denna tolkning av senaste singeln Bomb, likt alltid med en känsla för svepande vyer och atmosfärenlig eskapism.

Det blir till skrämmande surrealism — inte helt olik något från Twin Peaks metafysiska mardrömsdimension — när vi bjuds med på en drömliknande resa bland nattens gatuljus. Med andra ord en perfekt oas för 1987:s synthiga vemod att spegla sig i.

Okej jag tänker inte blunda för faktumet att flera av er säkerligen är påverkade av den rådande Beyuforin och kräver eran fix av 7/11 — men när det väl är överstökat så har jag här något jävligt intressant för er.

Tänk er regnet porlande nerför brittiska gator i ett post punkens 80-tal, för att sedan mynna ut i Sydafrikas heta sol. Någonstans i processen av det kontinentala hoppet kom förmodligen artisten Petite Noir till. Avgrundsdjupet i hans sångröst är en från en annan generation men kraften densamma. Petite har helt uppenbart en historia värd att berätta med all dess bristande franska grammatik och musiken — en sorters post punk filtrerad med  sydafrikansk rytm — blir till den perfekta plattformen. 

Det är svårt att inte dra paralleller till andra artister som Blood Orange, de båda har den där medryckande musiken gjord för en soldränkt sommardag i ständig rörelse. Med det sagt borde ni besöka Dazed för premiären av musikvideon till Petites nya singel Chess där den visuella aspekten är minst lika ljuvlig som den dina öron tar upp. Nedan finner ni videon till Noirse från förra året.

Vem saknar inte 90-talet? Den exploderande gangsterrappens guldår, RnBs världsdominans och pojkbandens drömliknande mittbenor. Nog är det allt lätt att bli lite nostalgiskt, speciellt på en fredag när helgen väntar runt hörnet. En som tycks hålla med mig är ingen annan än Azealia Banks. Världen fick nyligen ta del av hennes utmärkta album Broke With Expensive Taste — ett verk så bra att skivbolagen inte verkade veta hur de skulle kunna marknadsföra den — och har nu tagit en paus från att hota Eminem för att ge oss musikvideon till låten Chasing Time.

Jag är som sagt inte den enda som vurmar för det gångna århundradet när Azealia passar på och hylla alla sina idoler med den nya videon. I det klassiska Banks-signalementet svart och vitt fångar hon in flera kvinnliga RnB-stjärnors innersta essens samt dess yttersta strålglans i form av tidsenlig danskoreografi. Med estetik vunnen ur allt från TLC till Janet Jackson är det uppenbart att det handlar om några av rapparens största influenser och hommagen är perfekt i sitt utförande.    

Hela Stockholms gamla indieelit håller idag andan medan Morrissey tar sig igenom de svenska skogarna i jakt på minkar att befria — allt i förberedelse för morgondagens föreställning på Hovet. Det är med andra ord en påfrestande tid för rocklegendens blint dedikerade följe, vetandes att han befinner sig någonstans i stadens utkanter måste vara en kittlande tanke. Men ta det lugnt, för en temporär frälsare finns här i form av en annan artist med en kärleksrelation till sin egna hybris — James Franco.

Skådespelaren har nämligen släppt första singeln från ett kommande musikprojekt tillsammans med sin gamla konstpolare Tim O’Keffe. Duon går under namnet Daddy och vi kan nu ta del av första smakprovet från deras The Smiths-inspirerade film/album Let Me Get What I Want. Första låten bär på det familjära namnet This Charming Man och är likt resten av spåren på albumet baserad på dikter ur Francos senaste bok som i sin tur är baserade på The Smiths fullpackade portfolio. Vad vi har här är helt enkelt ett virrvarr av influenser med sin hemvist i Pineapple Express-skådespelarens något stenade hjärna. Gissningsvis var han hög under hela skrivprocessen — gissningsvis.

Med varje låt följer även en musikvideo regisserad av filmelever från Francos hemstad Palo Alto. Varje visuell tolkning är en del av ett övergripande narrativ och kommer kunnas ses som en hel film när albumet finns ute under 2015. Franco har även målat en tavla för varje låt men skitsamma, det intressanta här för alla The Smiths-fans är faktumet att bandets gamla basist Andy Rourke har deltagit i inspelningsprocessen av samtliga låtar.

För det är väl alltid något? Lite av en fredsgåva efter denna korta samt drastiska krigsförklaring mot indiehusguden. Jag är egentligen väl medveten om att Morrissey inte letar minkar, dock lär han ha satt eld på ett flertal snabbmatskedjor vid den här tidpunkten. Med det sagt gör varenda finlandsfärja bäst i att kasta allt kött överbord, då britten beger sig ut på Östersjön under helgen.  

Jag var minst sagt tveksam när Kendrick Lamars senaste singel i blev ett med världen. Detta försök till upplyftande och högmodig prosa var en snöboll i helvetet för många fans av den mörka tonen vi fann på rapparens debutalbum Good Kid m.A.A.d. City. Alla som såg en Nas förfärades nu av chansen att ”vår tids Bob Dylan” — som är ett äkta citat från Pharrell, tro det eller ej — verkligen tog åt sig efter Grammy-förlusten mot Macklemore. För vi vet alla vad ljudet av en galen Isley Brothers-sampling och utomjordiska rösteffekter betyder — hen är en del av illuminati nu.

Okej, en del där ute känner kanske att det börjar bli lite väl mycket Zeitgeist över det här inlägget, turligen nog har jag en överraskning — i har nämligen fått en musikvideo. Även ifall jag inte finner låten medryckande kan jag ändå medge att resultatet är väsentligt bättre i detta fall. Det blir till en visuell tidresa genom Kendricks gamla kvarter kantad av bråk, dans och en färstark ljussättning som fångar funk-eran. Såg vi förresten Ron Isley gör en cameo? Passande.

Någonstans är mitt hat för låten glömd, kanske är det just en dansant sommarkväll som kan göra mig till ett fan av otyget?