Komiker, skådespelare, rappare – den något excentriska Donald Glover besitter många talanger och som Childish Gambino har han vuxit till en av rapscenens mest intressanta namn. Efter år av kamp för att bli tagen på allvar och inte bara vara snubben från Community verkar han nu mer självsäker än någonsin tidigare. För några dagar sen gav han oss första delen i sitt Hawaii-influerade projekt med mixtapet STN MTN bestående av egna produktioner och baxade beats från bland annat Outkast. Nu fortsätter berättelsen med andra och sista delen Kauai EP.

Likt förra årets album Because The Internet är Gambinos ambitioner inte begränsade till ett klassiskt ihopplock av ett gäng bra raplåtar. Här är varje sång en del av en historia han försöker berätta där ingen annan än sociala mediers mest prominänta filosof Jaden Smith spelar huvudrollen. Den ackompanjerande musiken tycks sträva efter en ljudbilden liknande en psykadelisk resa längsmed Kauais stränder. Gambino låter inte heller en specifik genre hålla honom tillbaka när han pendlar mellan rap och sång – en utmaning riktad mot Drake för titeln bäst sjungande rappare kanske? Resultatet är förförande som årets första sommarvindar och säkerligen det mesta botemedlet för söndagsångesten.

Hur många klädmärken kan någon dissa för att åter bli relevant? Det verkar endast krävas två när A$AP Rocky lämnar årets mediaskugga med låten Multiply – en hatfull ode till ”tumblr n****s”. 

Det är något med denna kortfilm som bara skulle kunna vara premissen för ett avsnitt av Arkiv-X. Men det ska icke misstas för ett Monster of the week-avsnitt när designern Aitor Throup förvandlar Noomi Rapaces kropp till en goth-fäktare.

Även ifall det svartvita porträttet av vår svenska stolthet lockar många så finns det även något för musikälskare här – i alla fall de som gillar rapbeats med en gnutta syra. Albumaktuella producenten Flying Lotus har nämligen lånat ut några irrande verk för att ackompanjera Throup i skapelseprocessen. Jazz-samplingar med smattrande trummor glider över väggarna och blir till en perfekt del av alla ytor kameran fångar.

Huruvida Noomi planerar att besök något ex iklädd den svarta utstyrseln med ett svärd vilandes över axeln återstår att se.

Himlen har blivit mörkare, vinden biter mot kinden och i hemmets avskildhet slår regnet mot fönstret. Hösten är utan tvekan här för att stanna denna gång. Jag har svårt och tänka mig att en entusiast av denna årstid inte ens kan finna denna abrupta ändring i klimat något bitterljuv. Men misströsta ej för när jag idag haltade hem efter en olycka född under flykten från detta väder fann jag räddningen i en plats av värme och musik – Soundcloud.

Därför blir det ett annorlunda inslag av BeatGenerationen denna vecka. Istället för tre nya låtar från okända producenter ger jag er nu elva stycken i form av en spellista. Traprytmer eller bakåtlutade trummor? Ensliga stråkar eller shoegaze-ackord? Varför inte en Grimes-sampling? Listan nedan har allt som krävs för att du ska omfamna och förlora dig i hösten – jag lovar, sommaren kommer vara glömd snart.

Om vi ser tillbaka på det amerikanska sketchprogrammet Saturday Night Lives långa historia finns det just en sketch som många skulle kalla dess bästa. Året var 2000, men händelsen de skildrade utspelade sig långt tidigare – när bandet Blue Öyster Cult spelade in sin klassiska låt (Don’t Fear) The Reaper. Sketchen är nästintill outhärdligt briljant och skildrar en bisarr scen där den legendariska skivproducenten The Bruce Dickinson – spelad av Christopher Walken – begär more cowbell från bjällmajorinetten Will Ferrell. Händelseförloppet är uppenbarligen fiktionellt och alldeles för otroligt för att ha ägt rum. Det var i alla fall min övertygelse fram tills idag.

Efter albumet Section 80 och skivpampsdebuten Good Kid m.A.A.d city är Kendrick Lamar utan tvekan en av rappens mest hyllade namn i nuläget. Att han sedan skulle ta sig an resten av branschen med den ökända – och tämligen överskattade – Control-versen hejdade knappaste mytbildningen kring genrens nya frälsare. Hysterin var outhärdlig när rykten om en ny singel började spridas som ett evangelium i sociala medier och nu tisdag den 23 september år 2014 har i – första låten från GKMC-uppföljaren – släppts. Men är det en för historieböckerna?

Musikhistorien har haft sina milstolpar.

1954: När Elvis Presley gjorde dåtidens första Miley Cyrus genom att ta en afroamerikansk musikyttring och göra den acceptabel för hela världen.

1964: The Beatles möter Bob Dylan på ett hotell och sällskapet avnjuter lite jazztobak tillsammans. Om de bara visste vilka Indienresor detta skulle leda till.

1974: Kraftwerk släpper Autobahn och öppnar upp dörren för en framtid fylld av naiva ungdomars drömmar om ett liv på syra i Berghain.

1984: Ronald Reagan använder sig av Born In The USA under sin valkampanj vilket gör demokraten Bruce Springsteen spyfärdig. Vi är ändå något tacksamma.

Sedan var 90-talet allt det vi minns, grunge och Hansons. Ända sedan Nas släppte illmatic 1994 har vi väntat och nu 20 år senare verkar historien var redo att bli golvad av ett budskap så storslaget att det lär ljuda världen över. Pharrell har kallat honom för vår tids Dylan och ja, nu är Kendrick Lamar åter på allas läppar med sin nya låt med budskapet att älska dig själv.

Det dröjer inte många sekunder förrän Kendrick har introducerats som något mer än en rappare, han är nämligen enligt introrösten en författare. Att han sedan presenterar den mest intetsägande poprap jag har hört detta år – över en fruktansvärd sampling av The Isley Brothers – är uppseendeväckande. Nog för att jag det senaste året har fruktat att han skulle börja snegla mot post-Relapse–Eminem med det decibelpressande flowet efter att ha hört några gästverser – vad vi fick var dock mycket värre.

Men låt mig återgå till där jag började – Saturday Night Live-sketchen. För under inspelningen av denna låt måste något ha gått fel, så fruktansvärt fel. Jag kan nästan se det framför mig, hur Dr Dre stormar in i studion – täckt av iPhones, iWatches och allt möjligt – för att avbryta Kendrick. Efter ett piskrapp från Jimmy Iovine som begär en radiohit ljuder några ord från den legendariske producenten Dres mun: Guess what Kendrick!? I’ve got a fever and the only prescription is more sound effects!

Och mer ljudeffekter blev det, ack för många. Det hela resulterade i ett naivt nostalgiskt beat med epilepsi, en Kendrick utan verklighetsförankring och de utomjordiska ljudeffekterna, så många att lyssningen i slutändan blir outhärdlig. En del skulle kanske vilja säga emot ovanstående teori, kanske skulle de till och med säga att ljudeffekter inte läggs på förrän efter att låten är inspelad. Men vet ni vad? Jag struntar i vad ni tror, så länge ni kan medge att detta är en av årets största besvikelser. För ärligt talat – det är det.

Tacka vet jag OG Maco med årets hittills bästa raplåt.