Veckans spökskrivare

Raps fäste inom sociala medier förlorade rätt nyligen vettet när det kom fram att Torontos Drake har haft spökskrivare på sina album – det är 2014, och vi tror fortfarande att alla artister skriver alla sina låtar själva. Hur som haver var en av de utpekade Shi Wisdom, en RnB-sångare från samma stad som den kanadensiska rapparen. I en intervju med Vice diskuterade hon ryktena kring att problematiken med Drake skulle ha lett till en stämning. Om så var fallet eller ej kan du läsa själv, men passa då även på att ta del av hennes fantastiska EP Stranger Things Have Happened. Att hon är en slipad textförfattare går knappast att hymla om efter att ha hört dessa sju spår av hypnotiserande RnB.

Veckans ryktade samarbete

Jay Z:s försök till kompletta albumsamarbeten har inget vidare bra facit. Jag själv skulle vilja kalla Watch The Throne för överskattad rabieshybris, och varför han ens valde att matcha acapellas med Linkin Park en gång i tiden är bortom mig. Men kanske är det tredje gången gillt som gäller, nu när rykten cirkulerar kring ett projekt tillsammans med hans fru och drottning Beyoncé. Hänt Extra-värdiga rykten följer dessa två var de än går, men kanske är Jay redo att bli överkörd på ett helt album av sin livspartner?

Veckans anställning

Rappare gillar att röka gräs, utan tvekan. Waka Flocka Flame erbjöd nyligen 50 000 dollar och ett jobb till det fan som kunde rulla den bästa blunten åt honom. Komikern tillika gräsentusiasten Seth Rogen hörde snabbt av sig på Twitter vilket verkar ha lett till en rekordsnabb anställning. Något säger mig att Pineapple Express 2 är ett steg närmare att hända nu.

Veckans plan för världsherravälde

U2:s plan att ta över världen genom att infektera varenda iPhone med ett nytt album verkade ha gått åt helvete, när Apple lanserade en hemsida för att eliminera de inte så oskyldiga Songs of Innocence. Men skam den som ger sig! Nu är det ondskefulla – gjord för en Bond-film – geniet Bono tillbaka med en ny strategi – han och Apple ska nämligen rädda hela musikindustrin. I en intervju med Time påstår sångaren att de arbetar på en plattform som skall göra det omöjligt för musikfans att motstå lockelsen i att köpa ett album. Läser vi mellan raderna framgår det att Bono tänker gå från dörr till dörr världen över med ett hagelgevär i högsta hugg. Investera därför hellre i ett nytt säkerhetssystem för hemmet än ett albu om du är smart.

Veckans musikvideo

För att vara en låt vid namnet Fuck You All The Time så visualiserar denna video sena samtal och drömmar kring en strippstång tämligen bra. Men om vi bortser från vad alla hormonstinna tonårsgrabbar finner inbjudande så briljerar Jeremih och Shlohmos nya musikvideo på flera plan. Framför Sea Punk-, eller av någon annan internetestetik, inspirerade miljöer poserar RnB-talangen dränkt i mer blåa neoner än Seal i Kiss From A Rose, för att sedan byta band till någon VHS-inspelning från det 90-tal de så gärna tycks vilja fånga. Glöm inte heller att denna sångare-producentduo fortfarande krossar Weeknd och alla andra i deras försök till att göra melankolisk RnB driven av klaustrofobiska synthar. Hör EP:n No More här.

Rapmusik har stått för en del rejäla utsvängningar under de senaste åren, från den dagen att Lil B var based tycks inget ha varit detsamma. Nu ser vi rappare som svenska Yung Lean turnéra igenom USA och hänga med Justin Bieber medan han sprider sitt nedstämda gospel. Gemensamt för Based God och Sad Boys de facto är att de båda har stått på ett minst sagt stabilt fundament byggt av producenter. Bakom några av Lil Bs mest omtalade låtar stod till exempel Clams Casino som även skulle ge A$AP Rocky ett enormt lyft med sina molnbaserade beats. Kring Yung Lean finns ett helt gäng av beatmakare från Stockholm men även utanför vårat lands gränser har han funnit talanger, en av dem är Suicideyear som nu släpper debutalbumet Remembrance.

Baton Rouge-producenten har de senaste åren cirkulerat kring vad som kan liknas med en underground-scen uppbyggd på internet. Genom samarbeten med rappare som postpunk-konnässören Antwon och evangeliska hymner till remixer på större namn som Future har hans momentum vuxit för varje uppladdning på Soundcloud. Det har varit en resa på några förföriska år då Suicideyear verkar ha förberett sina lyssnare för något större och nu med sitt nya album verkar vi äntligen ha nått destinationen.

Ljudbilden tycks vara klarare än någonsin medan jag tar mig igenom bilderna i Pitchforks mediaspelare. Vyer från Louisana till Florida, gifs skildrande sömniga kvarter, nedsläckta rum och kalla nätter – allt detta känns som en resa genom den unge James Prudhommes tankar under skapelseprocessen av dessa låtar. Även ifall han inte är den mest tekniskt slipade av denna nya generation producenter så verkar Prudhomme ha ytterst nära till ett känslomässigt gap redo att förtära omvärlden. Resultatet är hopp och förtvivlan kompat av igenkännbara trummor med medryckande nostalgiska synthmönster från ett 16 pixlat universum. Remembrance tycks härstämma i en plats där ungdomlig melankoli möter eufori – en samlevnad värd att förälska sig i.

Var denna fäbless för tunga snares och trippande SNES-esque synthar kommer ifrån är inte svårt att föreställa sig. Jag skulle inte förvånas ifall det var i pojkrummet, med en spelkontroll i handen och den brusande bilden av Zelda framför ögonen medan ljudet av Master P – hemstadens mest kända rappare – ekade utanför fönstret som framgångsreceptet skänktes till Suicideyear likt en gudagåva. Sista komponenten var förmodligen en skiva av Slowdive och nu några år senare har vi den fantastiska låtsamling ni kan ta del av här.

I mitten av 2000-talet var hon en av de mest eftertraktade artisterna i Stockholm med talangen att bemästra rap, sång och dans likt ingen annan. En storslagen karriär fanns i sikte för svensk-amerikanska Mapei, turné med Diplo och albuminspelning med Justice skvallrade om det. Men lika kvickt som musikvärlden hade tagit henne till sitt hjärta så var hon helt plötsligt försvunnen – tills i mars förra året när hon gled in i våra medvetanden igen med superhiten Don’t Wait. Nu – ett och ett halvt år senare – kan vi äntligen konstatera att teorierna kring Mapeis framtida herravälde inte var felaktig när hon släpper debuten Hey Hey.

Nästa vecka kommer albumet att finnas bland skivhyllorna men redan nu kan vi ta del av detta verk genom NPR. Det är en grandios och minst sagt imponerande återkomst till musikens kokpunkt för Mapei. Från den troingivande arenahymnen Believe till långsamma pianotoner på AS1 – de 12 spåren är ett segertåg som inte liknar mycket annat vi har hört detta år. Kaxigt och innerligt, nostalgiskt men progressivt, tillsammans med producenten Magnus Lidehäll har alla möjliga komponenter fångats upp för ett fantastiskt album. Vår svenska stolthet på rätt kurs återigen med en succéartad framtid som destination, för, ja, det förtjänar hon väl allt.

Hör hela albumet här.

Det är för mig helt okej att Jay Z har en ohälsosam relation till cigarrer, kör på för all del! Men när det går ut över en oskyldig persons hamburgare, har det inte gått för långt då? Det är en av frågorna vi kan ställa oss efter att ha sett första delen av paret Carter/Knowles kortfilmstrilogi Bang Bang. Vad det faktiskt syftet bakom dessa filmer är knappast uppenbart – än mindre varför de romantiserar det gamla Amerika genom en fransk new wave-lins. Tanken är väl kanske att detta ska hjälpa i längtan efter HBO:s konsertdokumentär inspelad under On The Run-turnén. För beundrare är säkert allt nytt från Beyoncé och Jay Z uppskattat – så länge det inte handlar om skilsmässorykten – och tumblr snart några gifs rikare i alla fall.

Jakten på att höja sitt kulturella kapital fortsätter nedan för Blueprint-rapparen med assistans av cigarrök och Ennio Morricone. Något säger mig att hans tjat om Picasso ändå måste vara rätt påfrestande att leva med?

Veckans singel

Producenten Aaron Jerome har hyllats under pseudonymen SBTRKT för sina smått schizofrena överskridningar mellan elektroniska genres och beteendet verkar fortsätta på nya Wonder Where We Land. Vi har tidigare hört samarbeten från albumet som Ezra Koening, Raury och nu Harlem Asap Ferg. På låten Voices In My Head tar rapparen till ton och verkar vara djupt influerad av hostmedicin med mera. Tillsammans med produktioner från albumartisten och gruppen Warpaint blir det hela till en klaustrofobisk eller ja smått schizofren lyssning som endast kan sammanfattas med ordet udda.

Veckans musikvideo

Det är uppseendeväckande hur pass mycket surrealism du faktiskt kan uppnå med 5000 dollar och en fäbless för katter – vad sångaren Thundercat och komikern Eric Andre gick på när de spelade in detta undrar nog vi alla. David Cronenberg hade utan tvekan varit stolt över denna kärlekshyllning där vi tas på en inte så lättsmält trip genom galaxer och dimensioner. Känsliga tittare är varnade – och fans av Mortal Kombat uppmuntrade – när de tar sig an kanske årets underligaste musikvideo.

Veckans fanboy moment

Ryan Adams har släppt ett nytt självbetitlat album och verkar vara tillbaka med besked – i alla fall om man ska tro David Letterman. Talk show-värden har sen tidigare gått upp i varv över musikaliska gäster – vi minns nog alla Future Islands – men detta är kanske första gången han har bett om ett encore? Förståeligt nog då Adams knappast har förlorat stinget. Frågan som råder är dock om jag är den enda som fortfarande blandar ihop honom med artisten bakom den där förödande sommarlåten? En svaka i min populärkulturella facit.

Veckans filmproducenter med stora egon

Att Jay-Z planerar att kontrollera all våran masskonsumtion inom en snar framtid är sen tidigare känt och helt i linje med lillebrorsan Kanye Wests gudalika visioner. Därför borde det inte komma som någon överraskning att de två numera även kan lägga till filmproducent i cv:et. Deras gemensamma vän Chris Rock har nämligen satt sig i registolen för filmen Top Five med Adam Sandler i huvudrollen. Handlingen känns något bekant med en komiker vars ambitioner är att bli tagen som en seriös skådespelare efter att han blir intalad att sända sitt bröllop i reality-tv – något säger mig att det var där Kanye nappade i alla fall.