Genom hela sin karriär har Mos Def varit en rappare svår att sätta fingret på. Före musiken var han en barnskådespelare och har under sin karriär varit lika känd för musiken som de filmer han har spelat in. Utanför det artistiska yttrandet har han gjort sig känd som en röst dedikerad i politiska sammanhang. En del minns kanske när han – under sitt nya namn Yasiin Bey – valde att bli fastlåst i en stol och tvångsmatad likt procedurerna i Guntanamo Bay. Men en del minns kanske även hur han hjälpte till att marknadsföra bilar från Chevrolet några år före med albumet Blakroc. Ibland tycks rapparen lida av en karaktärsmässig kris – något publiken verkar smittas av när Brooklyn-artisten stiger upp på Azalea-scenen under Way Out Wests sista dag.

En fördom många tycks ha när det kommer till människorna i Slottsskogen är att de kan vara något svårflörtade. Det är dock svårt att hålla modet uppe en sista dag på en festival då den efterhängande ångesten kryper allt närmare. Att denna lördag även bestod av mörka moln i skyn som nästintill dränkte området i regn gjorde knappast något bättre. Det var med andra ord inget lätt uppdrag Mos Def – eller Yasiin Bey eller vilket namn jag nu skall använda – hade framför sig.

Att öppna sin konsert med låten Undeniable från 2006-års album True Magic var därmed förmodligen ett av rapparens bästa val. Medan han rappar intill sin röda mic om att sprida kärlek överröser han publiken längst fram med rosor.Denna kärleksuppmaning håller i sig så länge materialet härstammar från rapparens yngre dar. Låter likt Mathematics och Hip Hop från solodebuten Black on Boths Sides samt den annars Slick Rick-assisterade Auditorium tas emot bäst av euforiska fans. Men samtidigt ser scenen tom och ensam ut när publikhavet kylas ner, allsången dör ut och de klappande händerna faller ner i fickorna. Mos Def har aldrig varit en rappare för den breda massan och detta blir främst en show för de mest gedigna av beundrare.

Dock har denna rapvärldens kamelont ett trumfkort som han får stor användning av under konserten: andra artisters låtar. När han tycks förlora publiken uppmärksamhet kommer låtar som Juicy av Notorious BIG samt Shimmy Shimmy Ya av Ol’ Dirty Bastard väl till hands. Två obeskrivligt populära rapvidunder från 90-talet och nu verkar plötsligt alla benägna att sjunga med. Är detta måhända ödet rapparen har valt? Att hamna i skuggan av bortgångna kollegor under sina egna konserter? Efter namnbyten och tvångsmatningar verkar det nästan så när en av kvällens sista låtar går igång, Mos Defs egna tolkning av Watch The Throne-hiten N***as in Paris.

Hela konserten är i slutändan en underlig historia som avslutas med igenkännbara toner från Bound 2 – en annan av Kanye Wests största låtar. Mos Def verkar njuta av den kärlek han emellanåt får i gensvar men samtidigt säljer han in sig själv på ett skamlöst sätt. I verkligheten framstår scenen ofta som tom och responsen kall. Efter att ha givet mer än 15 år till genren han älskar skulle Mos Def Yasiin Bey kanske ha fått ett bättre gensvar men samtidigt förtjänade publiken bättre och var med sin fulla rätt tämligen svårflörtade denna gång.

Referenser till Guns N Roses och andra populärkulturella ting? Check!

Drömmar om att bestiga berg av kokain med dollarsedlar begravda i öknen? Check!

Ett beat med revolvertriggande trummor och en basgång som rör sig likt en skallerorm genom sanden? Check!

Där har du tre ingredieser som krävs för en upplevelse till maträtt från raps egna mästerkock Action Bronson. Tillsammans med producenten Party Supplies har de kokat ihop en fantastisk singel för rapparens kommande debutalbum Mr. Wonderful. Med Easy Rider verkar Queens mest verbalt vulgära visionär ta oss till ett universum inte långt ifrån den i Ennio Morricones filmer. När vår protagonist öppnar munnen går det nästan att visualisera hur han – på sin Harley Davidson – glider nerför en asfaltsstrimma genom öknen, en mörk siluett över kulissen av sand och tumbleweeds. Längsmed vägen kan vi bevittna allt ifrån tremannadueller till nyrenoverade methlabs i form av husbilar, slängde jag in en Breaking Bad referens där? You damn right, ta nedan del av denna pseudo-västern i låtform.

”Feeling like Slash infront of the chapel, I’m leaned back with the Les Paul” … Kan du inte få nog av rader likt denna får du besöka Debaser Medis den 12 augusti då Bronsolini är på besök; tills dess, stirra på denna Slash-gif.

Break Ya Neck, Scenario, Case of the P.T.A. är bara några klassiska låttitlar som Busta Rhymes har varit involverad i. Alla de bleknar dock idag med de nya låten Swagger Wagon – det är ifall Rebecca Blacks Friday var ett musikaliskt uppvaknande för dig. Toyota vill nämligen inte låta den fyra år gamla reklamkampanjen gå i graven och har därmed släppt i musikvideo där ingen mindre än den före detta dreadsbärande rapparen gästar.

I en pseudo-Tron kuliss visar en vit medelklassfamilj på just hur bra rap kan sälja så länge utövarna är en vit medelklassfamilj i relaterbara chinos – det är tills Busta Rhymes gör entré. Ja det går såklart att dra paralleller till en viss svensk rappare och en cykel som är på köpet – men aldrig tycks försvinna – för ja den bittra verkligheten är här densamma. The Leaders of the New School:s fd karismatiska de facto säljer helt längre inte skivor och hans försök till att likna en WWE-brottare har knappast hjälpt. Därför har vi nu denna låt; tyvärr för Busta är det inte 90-talet längre då detta av någon anledning var acceptabelt , istället lär Twitter äta upp denna kassako levande med all den negativ betoning det påståendet kan tänkas ha.

Rapparen Lil B är bland rapfans lika hatad som han är älskad. En del avgudar The Based God och liknar hans ofta grafiska texter med psalmer. Andra är mer benägna att peka ut honom som en falsk profet, en talanglös galning med alldeles för stort mediautrymme. Säg vad du vill men faktumet är att med sina nästintill hundratals mixtapes har rapparen under de senaste åren format genren. Dock finns det – bland de grova och tämligen oslipade texterna – en person väl medveten om sin omvärld vilket lyser igenom på No Black Person Is Ugly.

Är den nya låten ”THE MOST POWERFUL SONG OF DECADE”? Det går i alla fall inte att blunda för dess importans när Lil B tar sig an ämnen likt rasism och våldtäkt. Bland alla progressiva rappare det kan tänkas finnas är det få vars röst har ljudit likt denna. I den minst lika fenomenala musikvideon tar Lil B sig fram längs gator för att visa på att alla människor är vackra; däremot är det ett budskap alla inte tycks ha tagit till sig och hur det yttrar sig illustreras genom ett febrilt sökande genom en labyrint av vita ansikten i ett tidningsstånd. Århundradets viktigaste låt? Ja kanske.

Lägg därför undan de fördomar du kan tänkas ha om Lil B för denna reflektion över världen vi lever i, lika medryckande som den är rörande.

Thank You Based God.

Vare sig du gillar Iggy Azalea eller ej så går det knappast och bestrida faktumet att Fancy är en av sommarens mest framgångsrika sommarplågor. Denna bubbelgumspop med Charli XCX på refrängen har även fört med sig en viss kontrovers och det står klart att Iggy kanske inte är den populäraste artisten i alla hiphopläger. Detta är dock inte fokuset när den supergemytliga producenten, pianisten samt rapparen Chilly Gonzales slår sig ner i 1LIVE:s studio för att reda ut just vad som gör Fancy till en enorm succé. Det blir en lärorik genomgång av låtens komposition samt basgångens rytm med exempel från musikhistorien likt Prince. Säg vad du vill om Iggy men hennes producenter visste exakt vad de gjorde.

Se även när Chilly lägger landsmannen Drakes ballad Hold On We’re Going Home på operationsbordet. Passande då Drake samplade ett Gonzales stycke under karriärens början och de både samarbetade med låten From Time.