När det kommer till modern raps tillstånd finns det endast ett namn du behöver känna till för att förstå den. Okej rapparen och universitetsföreläsaren Lil B är självklar men låt oss fokusera på mannen bakom några av hans mest kända låtar — Clams Casino. New Jersey-producenten var en av de viktigaste komponenterna när vågen av subgenren cloud rap växte fram under det senaste decennieskiftet. Med låtar som I’m God och A$AP Rockys Wassup la han grunden för en (beat) generation av producenter vars instrumentaler nu tillhör Soundclouds finrum.  

Numera lever vi i en form av post cloud värld då genre knappast rymmer alla dess avarter men i början av DNA-strängen finner vi alltid Clams Casino — och i dess ände en hysteriskt populär A$AP Rocky, svenska enigmat Yung Lean och högt pitchade sångsamples på Drakes senaste album. För det var just med de signaturenliga sångrösterna ekandes kusligt bland dramatiska synthorkester som Clams blev till en av raps mest spännande namn. Men med sitt arv till genren ständigt växande har den mystiska producenten försvunnit in bland skuggorna — tills nu.

Det är med en ny låt från Rockys högra hand — den Bone Thugs-nynnande excentrikern — A$AP Ferg vi åter får höra rap vilandes på en säng av moln. Bland västernlika stränginstrument, hypnotiserande synthmönster och uppfriskande trummor i all denna traphets tar Ferg sig an turbulensen i Ferguson på ett sätt Nickelback aldrig kunde. Resultatet är fulländat och vi kan endast tacka Based God för faktumet att Ferg behövde ett beat av Clams Casino för att ta sig an förtrycket.

Sätt Kanye Wests namn på vad som helst och det verkar bli succé dessa dagar. I alla fall om vi ska tro ett av två läger nu när Pusha T:s nya — Yeezus-producerade — singel Lunch Money har släppts och därmed splittrat rapfans.

 

Här finns endast ett litet spår från gångna soul-samplingar med en funkig basgång översköljd av en rad urflippade ljudeffekter. En skulle nästan kunna tro att den erkända producentens ökända hybris nådde en femte dimension efter en visning av Interstellar — vilket ledde till en importering av en rad gammalmodiga och uppseendeväckande flummiga sci-fi-ljud.

 

Slutresultatet? Måttligt förvirrande om något, en vattendelare av råge. I mitten av allt finner vi Pusha-T, som vanligt stabil men bland produktionens irrvarv endast en Matthew McConaughey försvunnen i ett svart hål. Och ja, kokainreferenserna kokar inte likt Hell Hath No Fury direkt, utan det blir en grind tam i dess utförande.

 

Vem saknar inte 90-talet? Den exploderande gangsterrappens guldår, RnBs världsdominans och pojkbandens drömliknande mittbenor. Nog är det allt lätt att bli lite nostalgiskt, speciellt på en fredag när helgen väntar runt hörnet. En som tycks hålla med mig är ingen annan än Azealia Banks. Världen fick nyligen ta del av hennes utmärkta album Broke With Expensive Taste — ett verk så bra att skivbolagen inte verkade veta hur de skulle kunna marknadsföra den — och har nu tagit en paus från att hota Eminem för att ge oss musikvideon till låten Chasing Time.

Jag är som sagt inte den enda som vurmar för det gångna århundradet när Azealia passar på och hylla alla sina idoler med den nya videon. I det klassiska Banks-signalementet svart och vitt fångar hon in flera kvinnliga RnB-stjärnors innersta essens samt dess yttersta strålglans i form av tidsenlig danskoreografi. Med estetik vunnen ur allt från TLC till Janet Jackson är det uppenbart att det handlar om några av rapparens största influenser och hommagen är perfekt i sitt utförande.    

We are just some kids with computers some genius ideas that caused them to laugh at me.

Jag var minst sagt tveksam när Kendrick Lamars senaste singel i blev ett med världen. Detta försök till upplyftande och högmodig prosa var en snöboll i helvetet för många fans av den mörka tonen vi fann på rapparens debutalbum Good Kid m.A.A.d. City. Alla som såg en Nas förfärades nu av chansen att ”vår tids Bob Dylan” — som är ett äkta citat från Pharrell, tro det eller ej — verkligen tog åt sig efter Grammy-förlusten mot Macklemore. För vi vet alla vad ljudet av en galen Isley Brothers-sampling och utomjordiska rösteffekter betyder — hen är en del av illuminati nu.

Okej, en del där ute känner kanske att det börjar bli lite väl mycket Zeitgeist över det här inlägget, turligen nog har jag en överraskning — i har nämligen fått en musikvideo. Även ifall jag inte finner låten medryckande kan jag ändå medge att resultatet är väsentligt bättre i detta fall. Det blir till en visuell tidresa genom Kendricks gamla kvarter kantad av bråk, dans och en färstark ljussättning som fångar funk-eran. Såg vi förresten Ron Isley gör en cameo? Passande.

Någonstans är mitt hat för låten glömd, kanske är det just en dansant sommarkväll som kan göra mig till ett fan av otyget?