Midsommar står för dörren. Med andra ord är det dags att skåla för färsk potatis och sill ännu en gång. Alkoholen kommer flöda med nationalismen. Men istället för att gråta över hur fantastiskt detta land och dess traditioner är tycker jag vi istället ska se till våra musikaliska talanger. Kanske finner du här ditt alternativa soundtrack för fredagsnatten.

När vi bekantade oss senast med GRVGXR så var det samarbetet med UV boi som låg i fokus. Det är dock icke att förglömma vilken sällsynt talang han är på egen hand. Nu återvänder Dalarnas instrumentella Robert Smith med spåret Lynch, en titel som kanske är inspirerad av det mest Twin Peaks-esquea samhället du kan finna bland landskapets mytomspunna skogar? De mörka och skräckinjagande syntharna består i alla fall när bilden av en ”dungeon” – eller fängelsehåla om vi nu ska tala ren svenska – målas upp. Trummorna balanserar dock mer på technorytmer än det etablerade trapmönstret. Summan blir en danslysten historia för det knarkigaste av uteställen, med ett outro som fångar allt den atmosfären lär innebära.

Här har vi ännu en veteran bland BeatGenerationens alster i form av Nite Flights. För er som kanske minns är detta Stockholm-drömpopparen Azure Blues sidoprojekt tillsammans med den grafiska designern Slobodan Zivic. Tidigare i år debuterade de med en självbetitlad EP och redan nästa vecka släpps uppföljaren, turligt nog har vi nu blivit givna en singel nu för att lätta på väntan. Låten Enterprise är inte helt oväntat en analog rymdopera med discoinfluenser av cinematiska proportioner. Gömmer det sig här kanske en konspiration likt sammanbandet mellan Trollkarlen från OZ och Pink Floyd – The Dark Side of The Moon? UFO-fanatiker är mer än välkomna att testa med en valfri scen från 2001: A Space Odyssey.

Molniga produktioner med trapflödande trummor tycks frodas i Skandinavien just nu. Därför är det anmärkningsvärt att flera inte har fått upp ögonen för Krater. Från den instrumentella EP:n Get Down till ett flertal remixer; göteborgaren gör musik som ena stunden kan starta en moshpit, för att sedan bjuda upp till den emotionellaste av tryckare. Han bemästrar sitt hantverk som bäst när några av rapparens Futures allra tyngsta låtar förvandlas till fjäderlätta romanser med ambienta synthar. Ett ytterligare konststycke är när han gör motsatsen med Seinabo Sey – Younger där den finstämda hitsingel förvandlas till en orkester styrd av brassinstrument. Behöver jag säga det igen? Bara och börja ta dig igenom hans Soundcloud.

Sveriges mest enigmatiske rappare är utan tvekan Stockholms egna Yung Lean. Hans första framgångar kan liknas med att någon satte ett förstoringsglas mot tumblr och – här med en referens Lean själv kanske kan uppskatta – skapade det sociala nätverkets egna Mewtwo. Rapfans i USA mottog hans bisarra och ledsamma livsstil med öppna armar. Men här hemma rådde förvirring, vilket var väntat då hans flört med cloudrap var så långt ifrån allt svensk hiphop hade att erbjuda. 

Men det var då och rapparen har kommit långt sen dess. Ser vi till spelningar på Soundcloud och världsomsträckande turnér är han väl ändå en av vårt lands största artister just nu?

Jag hade knappast slängt ur mig ett sånt påstående förra året, men jag trivs tämligen väl med det Yung Lean har släppt under 2014. När han slog igenom med låtar likt Ginseng Strip kändes det hela som plojiga versioner av något amerikanska rappare gjorde bättre och beatsen var rena rama slöseriet. Men numera verkar han ha funnit en passande nivå där seriositet och lekfullhet möts vilket manifesteras väl i nya videon till Yoshi City. Här uttrycker han fuck a norm i en Fifth Element-esque video och visst verkar den inställningen funka när produktionsvärdet höjs för varje uppladdning på Youtube.

Från katakomber till ett gruppfoto med medlemmar ur egna kollektivet Sad Boys – samt vännerna i Gravity Boys – fångar den visuella resan ett flertal hintar av cyberpunk-influenser. Med andra ord är Lean och låtens producent Yung Gud kanske mer nostalgiska än en del skulle tro. Medan andra rappare drömmer om hiphops gyllene tider under 90-talets New York verkar dessa två ha blickarna mot årtiondets europeiska dansscen. Kanske är det där i min nyfunna fascination ligger (något är det med Guds beats). En sak är i alla fall saker: jag stör mig inte längre på raps kanske mest prosaiska röst och det är väl ändå något positivt.

Albumet Unknown Memory släpps senare i år.

Atlantas superproducent Mike Will Made It är sällan spännande dessa dagar. Han har helt klart funnit framgång i sina synthfyllda beats och någonstans förlorade de sin charm. Tur nog har han anlitat tre av raps – just nu – kanske viktigaste namn för ett solospår som är förvånandsvärt fängslande. Här har vi autotunes egna maestro Future, rapelitisternas sista hopp Kendrick Lamar och veteranen Lil Wayne som verkar vara i toppform inför sitt sista album Tha Carter V. Förväntningarna når nästan skyarna med en trio likt denna och resultatet är helt klart godkänt. Någonstans bland Futures refräng, den mäktiga basen och de små högpitchade röstserna kan jag bara anta att Buy The World kommer bli en hit i sommar.

Veckans singel

Det verkar ta en evighet för den svenska duon Karl X Johan att släppa det efterlängtade debutalbumet. Det talades om 29 april ett tag men som ni kanske förstår så är det löftet ett minne blott. Väntans tyngd blev dock lite lättare igår med den nya singeln A Better Tomorrow. Idéen om en bättre morgondag är en vi gärna ser komma till liv med ett album efter denna storslagna synthballad. Det doftar 80-tal likt aldrig förr när de än en gång överträffar sig själva och då ska det sägas att jag än idag avnjuter fantastiska Flames.

Veckans musikvideo

Den kanadensiska producenten Ryan Hemsworth är ett växande namn, ständigt ute på vägarna turnerandes. Förra året släppte han sitt officiella debutalbum Guilt Trips, en genreöverskridande resa genom molntäta atmosfärer. Han tycks än vara där, uppe bland molnen, när han samarbetare med RnB-sångaren Tinashe. Deras låt One For Me har blivit med en video som producenten själv vill kalla för världens tråkigaste. Den speglar baksidan av det glamourösa livet som dj. Lyxiga hotellrum och vaniljfärgade sportbilar förekommer men spelar här en annan roll än i din typiska ”skrytvideo”.

Veckans japanska shoegaze

Att förklara den japanska gruppen LLLL:s musik är inte utan svårigheter. De kraftigt pulserande trummorna är på deras nya låt You i en vacker symbios med en storm av synthar vilket skapar något tämligen unikt. Som att det inte vore nog har allt en underton av shoegaze vilket jag är extremt svag för, slutresultatet är med andra ord jävligt vackert. Om detta är soundtracket till Godzillas bärsärkagång genom Tokyo kan du räkna med att jag befinner mig där nästa gång. Deras debutalbum Paradice släpps i juni och jag inväntar det hela med stor spänning.

Veckans mest inspirerande

Geni eller ej, vi kan nog alla komma överens om att Kanye West är smått galen. Den religiösa dyrkan kring hans persona (om det nu är vad det är) blev den här veckan allt mer absurd och det var inte Yeezus själv som stod för någon form av narcissism. Istället har ett fan, säkert lika galen som rapparen själv, satt ihop ett nytt testamente som samlar ett flertal visdomar från West. Det hela landar på en 30 minuter lång och surrealistisk video. Bland yogakonster, grekiska statyer och ett obehagligt soundtrack finner du kanske din frälsning. Bevittna den nya bibeln här.

Innovativ och nytänkande rap är alltid spännande i alla dess olika former. En av de mest progressiva inom den alternativa scenen just nu är Bones, en ung rappare från en post-cloudrap värld; samma universum där den melankoliskt flowande svensken Yung Lean och Memphis-influerade tillika nutida legenden Lil Ugly Mane härstammar.

Även fast han inte ens kan gå på Systembolaget så har den unge Michigan-rapparen släppt hela 16 mixtapes, om jag nu har räknat rätt det vill säga. Hans lust för att släppa musik konstant verkar – precis som hans äldsta projekt – vara influerad av en ung Lil Wayne. Tyvärr kan kvantitet gå ut över kvalité, något flera av projekten har lidit av. Samtidigt har det varit fascinerande och följa hans resa bland G-Funk, synthensembles och shoegaze-doftande gitarrslingor. Allt detta kuliminerar nu med mixtapet Garbage, en samling låtar som kan vara hans allra bästa. Mognaden är uppenbar när grillsen är slängda och den smärtsamt nostalgiska kärleken för sydstaternas rap glömd; musiken är här istället hans egen.

Allting tar sin början med låten ReturnOfThePimp där instrumentalen och rappen är en uppenbar återblick till den musik han släppte under karriärens tidigare dagar. Men redan vid andra spåret Butterfly tar ljudbilden en u-sväng och en vild resa får sin början där den blytunga atmosfären håller allt samman. Från något falsk men innerlig sång till hardcore screamo, Bones låter inte de barriärer andra rappare lever inom påverka honom.

De flesta av låtarna är relativt korta och tickar in vid 2 minuter sträcket. Men känslan av att Bones gör musik på impuls för en generation med bipolära-diagnoser är ändå hans styrka och kompenserar när ett flertal verser uteblir. Den unika renässansmannen är kanske inte är den bästa rapparen eller historieberättaren men han tycks ha funnit en nerv hos unga rapfans likt ingen annan. Bevisen från Garbage kan radas upp, jag vill dock hävda att HeartagramAdios är den absoluta bästa. Över ett beat som samplar gamla eurodancegruppen ATC går en förtvivlad Bones loss och en majoritet av hans olika stilar manifesteras. Musik gjord för en moshpit fylld av tårar. 

Gratis download: Bones – Garbage.