Anser du att rap är överskattat 2015? Då är det kanske dags för dig att stifta bekantskap med det ständigt genreöverskridande – och självutnämnda – amerikanska pojkbandet Brockhampton.

Även ifall detta kollektiv är kända för att experimentera med gitarrslingor och Crystal Castles-samplingar så är deras senaste låt Dirt ovantligt ”rap” av sig – kanske för att det var den konservativa radiopersonligheten ”Old man Ebro” som under natten premierade låten genom sin radioshow på Beats1 Apple Radio. Här hör vi bland annat hur Merlyn Wood och Brockhamptons outtalade ledare Kevin Abstract skildrar sin sydstatliga uppväxt genom vandaliserande flows och något angenäm sång över ett progressivt beat, som tar sin början i en pianoslinga för att sedan låta ett nytt lager av hänsynslösa synthar bygga upp låten vers för vers. 

Detta är utan tvekan en av veckans tyngsta låtar, och Brockhampton är utan tvekan ämnade för framgångar av Backstreet-magnitud – i alla fall när vi snackar obskyr Soundcloud-rap.

Sommaren är snart över, även fast solen sköljer över landet mer än någonsin tidigare. Detta faktum skulle kunna ses som en lättfotad allegori för duon Korallreven, vars historia verkar nå sitt slut idag med låten Here In Iowa.

Från lägenheten i Stockholm till spelningar och turnér världen över, nu har Marcus Joons och Daniel Tjäder funnit ett något abrupt slut på resan de begav sig ut på för fyra år sen. Genom värmande och svävande synthar har de gett oss ljudbilder lika vida som ett havssceneri från Le Grand Bleu. De har erbjudit oss svalkande soundtracks för alla årstider, och alltid lika pålitliga anledningar till euforisk dans – vilket vi gör återigen med denna bitterljuva sorti.

Tänk en tropisk houselåt gjord för den stundande natten. Ett 80-talets Beach Boys omfamnade av extatiska och något Disney-esquea körer. Det är Here In Iowa, vars dansanta klimax är av vemod och lycka, när vi tar farväl av både sommaren och Korallreven. Ta ett sista dopp nedan.

Nästan ett år har gått sen albumet V släpptes och nu är den alltid lika fascinerande duon jj tillbaka med en ny singel, samt planer på en kommande ep.

Det vore väl ändå inte en komplett sommar utan ny musik från Joakim Benon och Elin Kastlander, som likt alltid gör något eget med låten Fuck It. Vare sig det handlar om låtstruktur – här går vi från en svällande och euforisk synthballad till ett gitarrljudande sammanbrott – eller låtskrivande erbjuder jj sin säregna briljans när det kommer till genrefrånvänd pop. Enligt dem själva är deras musik för kidsen och med Fuck It har vi kanske det vackraste av långfingrar en yngre revolthungrande generation kan slänga upp.

Den kommande ep:n From Death släpps redan på onsdag nästa vecka genom det trogna skivbolaget Sincerely Yours och ryktas innehålla fem spår. Tills dess gör vi bäst i att inte begrava denna sommar riktigt än.

Foto: Kim Granli   

Lite som hur vattnet på asfalten avdunstade under solen denna förmiddag återvänder nu Postiljonen, redo att sätta bokslut på den kalla maj-månaden och välkomna sommaren med en ny singel.

Det har snart gått två år sen denna norsksvenska trio släppte debutalbumet Skyer och därmed tonsatte de följande värmeböljande månaderna. Passande nog når nu väntan på ny musik sin ände med en låt under namnet Wait. Inte helt oväntat talar vi här om storslaget filmiska och anrika popvågor, som likväl skulle kunna vara soundtracket för en bil färdandes längst den amerikanska västkusten, med en hjärtekrossad förare vars blick är i backspegeln men destination framtiden — vilket blir till en inte allt för klumpig metafor över hur Postiljonens atmosfär fyller all musiks tid och rum.

Den tidslösa själ instrumentalisterna Daniel Sjörs och Joel Nyström Holm erbjuder sångerskan Mia Brox Boe är uppenbart intakt, om inte mer levande än någonsin tidigare. Deras Eric Serra-doftande pop med svävande saxofoner och svindlande nostalgiska gitarrsolon fortsätter alltså att andas passionerat, redo att älska med hela världen denna sommar.

Lås in dig i ditt rum, din lägenhet eller varför inte huset ute på vischan. Vrid sedan högtalarna till max och låt Matt Champion guida dig genom ensamheten.

Efter att gett ett flertal smakprov på sin senaste låt släpper artisten äntligen fullängdaren, en resa mot hans El Dorado genom djupa toner — smått Angelo Badalamenti-esqua — och storslagna synthackord. Som en del av det rappande, sjungande och experimentella kollektivet Brockhampton står Champion för progressiva ljudbilder med ett eko av Soundcloud-scenen, vars slagkraft känns världsomspännande.

Vännen Kevin Abstract gjorde sig populär bland ett flertal stora bloggar med förra sommarens album mtv1987 och nu tycks det vara Matt Champions tur. Hans förvrängda nynnande, som når ett klimax i en industriell storm för att sedan mynna ut sommardoftande viskningar, visar prov på att detta kan bli ett av årets mest spännande namn. Men jag ska inte hålla er borta från denna ensamma odyssé längre, för det är en vacker sådan.