Med låtarna Michelle och 2013:s Ocean etablerade 1987 sig som en av svensk musiks mest intressanta tillskott förra året. De drömliknande landskapen ackompanjerade av hjärtskärande texter hintade om att sångaren och producenten Victor Holmberg besatt något förankrat i den svenska popsjälen, samtidigt som de melankoliska synthmelodierna yttrade någonting större än så.

Med Michelle musiksatte han sommarnätter doftande av en soluppgång gläntandes mellan träden. På Ocean färdades han på stormande hav, en vacker bild fångad i en blåst av ångest. Nu när han släpper debutalbumet Härskarkonst är frågan uppenbar: var skall han ta oss härnäst?

Här gör 1987 det uppenbart att han inte tänker försumma ett vinnande koncept. Ljudbilden är väldigare än någonsin tidigare, en vid plattform för trummor filtrerade genom reverb och ekande falsetter i periferin. Holmberg låter sedan sin röst blandas ut i detta sceneri, pendlandes mellan pianon, saxofoner och synthlager. Risken finns där att vi någonstans förlorar honom, men med konsten att få igenkännbara historier om förhållanden som gick åt helvete att kännas mer personliga än många andras blir sångarens sårbarhet en vi omfamnar. Musik för tårar och dans, ångestladdad men euforisk, denna ständiga kontrast är i londonsvenskens regi ett samtida soundtrack för En (tidslös) Kärlekshistoria.

1987 är måhända uppe bland molnen med drömmar om att växa upp. Men när han sjunger Hej då står det klart att jag aldrig vill se denna artist försvinna, ärligt, sällan har jag fallit så hårt för ett svenskt album. Låt oss därför åter trycka på play och återgå till den övre stratosfären.