Inlägg taggade: tv

8:00 23 Apr 2015

Bild via HBO.

Med trailern till True Detectives andra säsong var det uppenbart: vi får den värld vi förtjänar. Det vill säga en blek sådan, fylld av själslösa blickar, poliser med dåliga alkoholvanor och rörliga posters. Men vilka hemliga budskap gömmer sig i denna bittra världsbild?

Jag stirrade in i Carcosas djup och fann svaren på de frågor ni ännu inte har hunnit ställa rörande den nya installationen av HBO:s hyllade men ack så omsusade antologi.  

En eld tycks stiga — kanske från en tunna — under en bro. Vad mer kan där gömma sig? Många skulle kanske gissa på hemlösa människor då vi talar om en amerikansk storstadsmiljö, men jag vågar gå ännu längre och gissa på något övernaturligt i linje med serien — till exempel ett troll eller två, för om historien har lärt oss något är det där de hör hemma. Men eftersom glöd fyller luften i denna bild skulle jag kunna gå ännu lite längre och påstå att detta är hemvisten tillhörande något mer helvetiskt religiöst än sagostoff, det vill säga en demon.

Med rykten om satanistiska sexorgier — för det är ändå ett måste i en paranormal gubbdeckare — framstår inte denna teori som helt orimlig. Kommer Colin Farrell rulla genom helvetet likt en svettig snöboll med ett hagelgevär, iskall blick och glödande mustasch? Förmodligen. Kommer han även där finna Matthew McConaughey? Jag skulle anta det, tillsammans med en ny Cohle-monolog om synder och snoriga skitungar liknande denna: ”The world is constantly burning, but we have gotten so used to the sensation of the devils breath that we simply do not care about sins and judgement anymore. Instead man has turned into a thoughtless animal, ready to be burned like an ant by a snotnosed boy and his magnifier.”

I True Detective leder alla vägar någonstans och ingenstans, verkar denna trafikerade bild antyda. Kanske kommer vi hitta The Yellow King denna säsong? Men mer troligt är att Taylor Kitsch har någon narkotikaförstärkt feberdröm om ett spaghettimonster som sedan leder utredning till ännu en parkvårdare med ett tveksamt förhållande till hygien. Alla vägar i True Detective leder någonstans, förutom till The Yellow King, det vill säga.

Denna affisch verkar även bekräfta att den andra säsongen av det bleka kriminaldramat kommer vara lika späckat med utdragna monologer och dialoger, under bilresor genom ännu blekare landskap. Återstår att se hur väl många sena kvällar med rött vin, kokain och Nietzche har influerat Nic Pizzolatto i författandet av dessa nihlistiska epos till road trips.

Okej, det här var knappast subtilt, någon kommer uppenbarligen att dö för sådant signalerar alltid kråkor — undrar hur tacksamma de är över att ständigt vara en metafor för döden? Uppenberligen lär detta bli mörkt, skrämmande och något vemodigt, vilket kanske inte är helt oväntat.  

Känner ni någon tvivel inför mina teorier? Kolla på premiärdatumet, 21 juni, även känt som dagen sommarsolståndet infaller. Dess betydelse? Ingen annan än att det är den tiden på året Illuminati samlas för satanistiska ritualer med en evighet av framgångar som sitt ändamål. Därmed är det bekräftat, True Detective säsong 2 kommer jump the shark när Farrell reser genom dimensioner till helvetet. Kom ihåg var du läste det först, jag precis som Pizzolatto har mina källor inom pentagram-rörelsen. För att parafrasera Rust Cohles lärdom, det handlar bara om att ställa de rätta frågorna — för i helvete

9:04 21 Apr 2015

Bilder från Jordskott via Sveriges Television.  

Besvikelsen inom mig går nästan inte att hantera. I tio veckor har jag hört namnet, det har viskats bland träden som när mystiken tätnar i ett avsnitt av Lost. Tv-historiens mest inflytelserika serie har tydligen fått en svensk motsvarighet — SVT:s dramathriller Jordskott är Sveriges Twin Peaks.

Men det var ju endast en lögn, kan jag konstatera efter att ha sett upplösningen och inget annat av denna serie på tio avsnitt. Kanske är det ett dåraktigt påstående av mig, då jag har bristfälligt med fakta att backa upp det hela. Tillåt mig dock att kontra med en jämförelse enligt mig mycket mer slående: Jordskott är inte svenska Twin Peaks, det är svenska Troll 2.

Visst, det är uppenbart att skaparen Henrik Björn beundrar David Lynch klassiska kultserie. Under avsnittet tas vi bland annat till en grotta vars spegelbild är den där The Bookhouse Boys fann kartan till the black lodge. Dock verkar Henrik ha funnit den plats där endast gräsrökare och b-filmsentusiaster kan finna ro, en Youtube-sökning vid namn Best of Troll 2. Testa själva, och försök sen motstrida faktumet att detta är en uppenbar influens. För er obekanta med Troll 2 kan jag enkelt summera den som en film där troll förvandlar människor till för dem ätbara växter. Denna obskyra skräckkomedi släpptes i början av 90-talet och har sen dess odödliggjorts genom att bland annat vara föremålet för dokumentären Best Worst Movie — vilket även var ett sätt för regissören Michael Stephenson att hantera ett barntrauma, han spelade nämligen huvudrollen i denna saga med häxor och troll — samt en ikonisk replikleverans, där karaktären Arnold fasanfullt uttrycker hur han är nästa måltiden på trollens meny.

Jag vill därmed hävda att Jordskott är en skapelse formad av den veganska feberdrömmen Troll 2, en snuskig fäbless för Elsa Beskows målningar och någon olaglig substans — ärligt talat, sådant krävs vid författandet av denna sorts galenskap. Skogen lever uppenbarligen och den kidnappar barn? Eller vem kidnappade barnen? I och för sig får jag skylla mig själv eftersom detta var första avsnittet jag såg, men antog ändå att någon skulle arresteras för detta brott? I slutändan verkar dock skogen vara en magisk och härlig plats som det förmultnade barnet ville bli ett med. Men nu låter jag tankarna skena iväg, det känns ändå fel att börja vid änden av denna fantastiska resa som var en timme av orienterarfetischerande dravel.

Bild från Troll 2 via Epic Productions.   

Efter en cold open där barnens grava situation etableras skriver Lia Boysen över alla sina ägodelar till Niklas — hennes son tillika en Hodor med talförmåga. Boysen är uppenbarligen döende — eller ja, ”trött”, som att en vettig människa skulle köpa den ursäkten — och jag kan endast anta att skogen ligger bakom detta. Så för att slå tillbaka tänker hon smälla av lite sprängmedel och komma åt något silver, vilket därmed skulle ta livet av barnen gömda under jorden? Ett tag misstänkte jag att det kanske var hon som hade placerat barnen där, men i slutändan verkar Boysen ha ställt till med tillräckligt utöver det, så jag vet inte. Att döda barn känns lite väl? Dock måste jag påstå att SVT visar på imponerande mod genom att tillåta den förlegade klyschan ”jätte med mental störning” som en av seriens ondskefulla — men samtidigt vänliga — figurer. Det trodde ni inte att public service vågade sig på längre i det kommunistiska PK-Sverige, eller hur?

Låt oss fortsätta på spåret antagonister. Alldeles för mycket fokus skulle kunna läggas på den schablonmässigt dryga Stockholmspolisen, men låt oss inte gå så långt. Dock måste det sägas att förståeligt nog kan det vara svårt att bygga en karaktär på ett avsnitt, men att han skulle hålla kvar denna lokalpolis vars dotter har försvunnit borde väl strida emot alla moraliska impulser en polis kan besitta? Nej, lagens väktare är inte av den pålitliga sorten, det om något fastställer denna serie.

Den vidrigaste karaktären av dem alla är ändå finlandssvensken Storm, en Killer Bob för mossa och träsk. Efter att ha blivit skjuten av tv-seriens svar på Dale Cooper stapplar han in i en moppepojkes verkstad och börjar frenetiskt äta dessa ”jordskott”. Av musiksättningen att dömma var det ingen bra idé, vilket blir uppenbart när Storm förvandlas till ett fulländat troll — för visst är det ändå ett troll? Han är måhända inte av samma kaliber som de exploaterade och utklädda kortvuxna i Troll 2, men visst är han allt ett troll. Han verkar även vara en direkt länk till det övernaturliga delen av serien då han ger sig efter vad jag endast kan anta är en Beskow-esque häxa — som förövrigt erbjöd avsnittets första emotionellt trovärdiga prestation 12 minuter in i avsnittet när hon fällde tårar över en död kråka — men stoppas av Göran Ragnerstams pseudo-Cooper. Hela den scenen i sig är en kavalkad av övernatuliga ting jag inte ens kan försöka mig på att förstå. Allt jag vet är att Happy Jankell är en problematisk tonåring — rätt uppenbart med det tårögda sminket och hörlurarna, endast piercingen saknades — som förutspådde det hela med hjälp av musik. För om inget annat hjälper, förlita dig då på ett montage där musiken pendlar mellan diegesisk och ickediegesisk, på äkta Sons of Anarchy-manér. Tonårshäxan dog hursomhelst nästan på kuppen, och om inget annat kunde de väl ha tagit död på den tröttsamma klichén Jankell fick porträttera. Antar att en kan skatta sig lycklig över att de inte gjorde henne till en goth i alla fall.

Karaktärernas motivation blir även något oklar efter uppgörelsen som slutar med att Storm möter sin ände på sjöns botten. De alla verkade ändå vilja hitta barnen? Storm om någon framstod som mer benägen än alla andra. Drömscenen med hans son skulle väl väcka sympati, och insinuera att det närmast vi kan komma en Black Lodge-entitet — vilket säger en del om svenskars förakt mot finnar — egentligen är serien protagonist? Tills han överdoserar på jordskott och förvandlas till ett kränkt troll, det vill säga.

Var är Yohio förresten? Skulle inte han vara med? Av alla skådespelarprestation jag såg fram emot.

För ärligt talat, dessa omtalade skådespelarprestationer, verkligheten övervinner myten denna gång. Det hela kan enklast förklaras med att manusförfattarna förmodligen såg Twin Peaks, missade poängen med att serien delvis är ett hommage till såpoperor och tänkte att förfärliga dialoger är exakt vad denna dramathriller behöver för att fånga den åtrovärda atmosfären kring Seattles dimmiga skogar. Tillåt sedan skådespelarna att erbjuda sina absolut sämsta tolkningar av stockholmare borttappade — eller endast tappade, ursäkta det grova ordvalet — i Salas skogar, och du har upplägget för en filmskola i Jordskotts regi.

Omdömet bland de bakom serierna är nämligen värt att ifrågasätta, speciellt när de ger avsnittet och hela seriens avslutande repliker till ett barn. Moa Gammels karaktär ska ta sin apatiska dotter ut i skogen för att låta henne bli ett med naturen. Turligt och inte helt oväntat nog kan lokalpolisens dotter med sina magiska krafter förmedla det förmultnande barnets sista ord. Vi har sett känslotyngda scener använda detta konstgrepp förut, och här verkar klimaxet till viss del ha inspirerats av Lost-avsnittet Ab Aeterno från dramats sjätte säsong. Där får Hurley, med förmågan att se spöken, agerar språkrör åt den odödlige Richards fru och det hela yttrar sig inte helt olikt Jordskotts avslut. Dock innehöll den scenen skådespelare med ett visst pathos, inte ett barn vars uppfattning om sorg och förlust skulle kunna ramas in med känsloförloppet under en final av Melodifestivalen — det överflöd av tårar efter att Dolly Style inte vann är tydligen obeskrivligt.

Bild från Lost via ABC.   

Borde vi anta att även Lost är en inspirationskälla? Skaparen bakom denna något mer kontemporära kultserie — Damon Lindelof — har själv sagt att Twin Peaks var en stor del av inspirationen när fundamentet för idéen kring en grupp människor strandsatta på en mystisk öde ö las, vilket skulle kunna betyda att även författarna bakom Jordskott älskar Lost. Dock har de missat det Lindelof förstod. Det övernaturliga i Twin Peaks fanns i mysteriet kring mordet på Laura Palmer, men tv-seriens magi var djupt rotad i samhället och karaktärerna David Lynch skildrade. Mystiken fanns även i djungeln kring Lost men det som fångade många var de fängslande karaktärerna, därför tappade även en stor del av tittarna tron i serien när Lindelof och Carlton Cuse blev slavar till seriens övernaturlighet medan de intressanta karaktärsskildringarna sakta tynade bort.

I sista avsnittet av Jordskott är mystiken djupt rotad i skogen och skaparna verkar även tro att det är där magin befinner sig. Därför ges vi istället känslokalla eller överdrivna karaktärsskildringar, vars hyperboliska närvaro framför kameran skall vagga in oss i någon falsk känsla av sensation. Säg vad en vill om Twin Peaks men hur urflippat saker och ting än blev kunde jag oftast tro på många av karaktärerna, då världen för oss tittare var mer än verklig. Det fanns hjärta där, medan denna fiktionella värld skapad i Sala endast har mossa och trädrötter.  Ett flertal gånger brast jag ut i skratt över faktumet att man skall ha knytit band till dessa individer under 10 avsnitt — samt skådespelarprestationerna, ja, ni vet. Inte ens Johannes Brost var fängslande och jag har sett Jönssonligan Dyker Upp Igen. Den mannen kan åstakomma det mesta men inte med denna produktion.

En tapper chansning, det är Jordskott, som ändå verkar ha fått något av ett följe. Samtidigt är vi som ett tv-tittande folk svältfödda på krimgubbar, och någonstans levde en del måhända på den naiva förhoppningen att Sverige skulle kunna producera något av HBO-kvalité, precis som SVT det vill säga. Med göteborgarnas Breaking Bad, eller ja, Ettor & Nollor, Sverigedemokraternas House of Cards-lajv Blå Ögon och nu Jordskott verkar dock drömmen om något mer än deckare och kostymdraman kring jul gå i kras. Råa färgtoner, bitter stämning och uppenbara influenser gör nämligen inte dramat. Stockholmare med göteborgsdialekt är kanske god komik, men Sveriges sanna potential försummas när producenter och manusförfattare stirrar blint mot Atlanten.

Nej, när jag såg kvistarna i Ragnerstams hand stod det klart. Detta är inte Sveriges Twin Peaks, True Detective eller Top of the Lake. Detta är Sveriges Troll 2, och då talar jag inte bara om mänskliga plantor utan om kvalitén. Den motsvarar det bästa av det sämsta, med all befrielse från charm. Bli nu ett med naturen istället, och förbli en populärkulturell företeelse inte ens en orienterare kan hitta.

4:49 20 Apr 2015

Den femte säsongen av Game of Thrones har tagit sin början och med det andra avsnittet börjar allt te sig som vanligt igen.

Tyrion fortsätter sin resa mot döden i form av alkohol, människor huggs ihjäl i dramatiska dueller samt avrättningar, och de politiska intrigerna är åter igång när Cersei greppar efter mer makt medan Dorne kräver hämnd. Det hela resulterar i en power ranking något väntad men ändå full av överraskningar. 

Power Ranking:

1. Jon Snow

Att Jon skulle avancera från andra till första plats var väl kanske lika väntat som att han skulle erövra titeln Lord Commander. Dock måste jag påstå att den kändaste oäktingen i norr gick från att vara tämligen besviken över nomineringen till en glad vinnare. Kanske är han i slutändan en dålig förlorare? Det nyvunna ansvaret kommer säkerligen att debatteras bland hans mer eller mindre trogna bröder, speciellt efter att deras nya överordnade satte en barmhärtig pil i Mance Rayders hjärta. Jon Snow har varit känd — samt skyldig till — att flörta med vildingar tidigare, något de svartklädda antagonisterna Allister Thorne och Janos Slynt lär skvallra om medan de paktar vidare. Veckans omröstning vann dock Jon, vilket betyder att Westeros kanske bittraste och mest introverta individ har blivit till något av en spelare — samt en intressantare karaktär att följa såhär efter fyra säsonger.

2. Drogon

Puberteten är — som redan bevisat i förra avsnittet — ingen lek, särskilt inte när det handlar om gigantiska drakar. Den största av alla tre är Drogon, vars frihet är fördelaktig i utbreddandet av hans vingar. Men vad gör egentligen Daenerys äldsta son — och den mest fruktade attraktionen på andra sidan de smala havet — när han inte lämnar av smutstvätten? Grillade lammbufféer är en självklarhet, men kanske är det även dags för fantasyvärldens potentiellt tyngsta drake att testa sina vingar och ta sikte mot Westeros? Sju kungariken skulle ändå toppa Benedict Cumberbatchs miserabla försök till att elda upp en liten sjöstad i sista installationen av The Hobbit-trilogin.

3. Bronn

Denna återkomst är i sig värd en listplacering bara för att, speciellt med tanke på att vi egentligen inte borde se mycket alls av Bronn nuförtiden. I böckerna gör nämligen han samma deal med Cersei Lannister, men blir sedan något av en skuggfigur som det till mestadels endast talas om. Men nu har D.B. Weiss och Dan Benioff fått för sig att Jaime ska till Dorne — också det en ändring från böckerna — vilket öppnar för nya äventyr med Bronn. Kan denna konstellation toppa duon som legoknekten formade med den yngste av Lannister-syskonen? Kanske inte, men det är allt trevligt att åter stifta bekantskap med det vidrigt älskvärda aset, som även vinner en hel del på detta.

got-arya-prayer

4. Arya Stark

Ett mynt senare och plötsligt är du antagen till Bravos dödligaste utbildning. Arya lyckades till slut stiga innanför The House of Black and Whites portar, och nu har vi kanske tio säsonger av träning att se fram emot? Ingen vet exakt vad som väntar henne där inne, inte ens bokläsare kan vara säkra — men enligt Game of Thrones traditioner borde det vara något de kan dra ut på. Så länge denna minderåriga dödsmaskin får stryka något av namnen från sin lista — det vill säga Cersei — innan seriens slut kan vi väl vara nöjda.

game-of-thrones-arya-haw

5. Jaqen H’ghar eller vad vi nu ska kalla honom

En sylvass diss ger en comeback i två benämningar, typ. Detta är alltså inte den Jaqen vi lärde känna i säsong två, utan bara någon som råkar gilla hans ansikte, vilket jag har all förståelse för.

Bubblare:

Doran Martell

Oberyns rullstolsbundna broder verkar vara en något mer samlad karaktär gentemot brorsan. Som prins av Dorne är han dess ledare, och hela kungariket väntar nu på att han ska agera. Med Cerseis dotter Myrcella — som Tyrion gifte bort i andra säsongen — strosandes genom olivträdgården sitter Doran på ett trumfkort, frågan är ifall han kommer utnyttja det. Förresten, har inte Oberyns älskare Ellaria Sand genomgått ett distinkt skifte i dialekt? Den nya rolltolkningen känns nästan som en skurkaktig nidbild av förra årets mer sympatiska livsälskare.

Postmortem:

Mossador

I Mereen fortsätter Daenerys att göra taktiskt dåliga val med att döda arbetarklassens representant i hennes råd — Mossador. Vi kan nog alla symptisera med den före detta slavens val att slå tillbaka mot de ägare som nu slaktar folk på gatorna i ett försök att återvinna makten och slavhandeln. Samtidigt måste Dany bevisa att hon kan leda ett folk — eller vad det nu är hon gör där — och lät en av sina soldater dekapitera Mossador, vilket ledde till en våldsam drabbning mellan samhällsklasser. Hektiska tider i Mereen, och fortfarande kan jag inte finna tid till att bry mig ett dugg om det?

Valar Morghulis:
  • Avsnittet erbjöd även en subtil diss mot alla bokläsare från Stannis fru.
  • Faktumet att Tyrion introducerade sexuella lustar till Podricks liv, tog han och Brienne ett steg närmare Sansa Stark
  • Sen ett flertal därifrån, konstanta motgångar verkar bli Briennes nya mantra. Dock kan hon fortfarande erbjuda några av seriens störst nagelbitare till actionscener.
  • VI kan väl nästan anta att Lord Commander utesluter en framtid med Jon Stark?
  • Detta avsnitt kännetecknar mer än någonsin tidigare att tv-serien och böckerna börjar gå åt olika håll, med samma slutdestination. Jaime och Bronns resa till Dorne är helt författad för serien, medan Sansa har tagit sig förbi alla publicerade sidor i böckerna. Det är minst sagt skrämmande tider för bokläsares, vars självgodhet och förakt riktat mot de icke invigda tv-tittarna nu kan slå tillbaka mot dem. Att de inte förutspådde detta, med tanke på George RR Martins förflutna som högst produktiv författare?

Läs även: tidigare recaps av Game of Thrones-säsongen.

10:00 16 Apr 2015

Bilder via Fox & AMC.   

I dagarna chockerades många av faktumet att den första säsongen av Better Call Saul abrupt hade nått sitt slut med förra veckans avsnitt. Samtidigt blev det nyligen klart att X-Files återvänder nästa sommar med en miniserie. Istället för att spilla tårar över faktumet att vi inte kommer återse Jimmy McGill — i sin transformation till Saul Goodman, kriminaladvokaten med betoning på kriminal — på flera månader finns det här en möjlighet till att fira. Före Better Call Saul och dess föregångare Breaking Bad var nämligen skaparen Vince Gilligan manusförfattare till kultserien där vi följer FBI-agenterna Mulder och Scullys jakt efter sanningen. Under fem år var han en del av tv-seriens högsta skik av kreativa sinnen, vi återfinner även där hans stilmässiga uttryck som numera är synonyma med blå meth och västernesquea dödlägen i Albuquerques öken.

Från fascinerande karaktärsskildringar och nyskapande narrativ till den humoristiska fallenheten eller den pulshöjande spänningen — vare sig du är insatt i X-Files eller ej, här är 8 avsnitt som kan bota din Better Call Saul- och måhända även Breaking Bad-abstinens.


8. Dreamland (S06E04 & S06E05)

I Better Call Saul spelar han elallergiska Chuck som vi lär älska men samtidigt hata då han föraktar lillebrorsan Jimmys advokatambitioner. I detta dubbelavsnitt finner vi dock humorlegenden Michael McKean i en rollen som den osympatiska Men In Black-agenten Morris Fletcher, med karaktärsdrag mer identiska den sliskiga advokaten Saul. Under en något utomjordisk olyckshändelse byter Fletcher kropp med Mulder och möjligheterna börjar florera för de båda. Den ena har helt plötsligt kroppen tillhörande 90-talets största babe, medan den andra nöjer sig med en före detta Spinal Tap-sångare så länge han kan nörda runt på Area 51. Premissen ger smakprov på den komiska ton Gilligan ofta erbjuder, här flörtandes med seriens mytologi förankrad i klassiska konspirationsteorier.

7. Folie A Deux (S05E19)

Att sitta instängd på ett kontor hela arbetsdagarna kan vara en mardröm, inte minst om din chef är en gigantisk kackerlacka med kraften att suga livsenergin ur dina kollegor som om han vore Madonna. Gilligan tar här skräcken för en evighet vid ett hopplöst kontorsjobb till gastkramande nivåer i äkta X-Files-manér. Titeln är i franska och betyder ”galenskap delad av två” vilket kan syfta till avsnittets förmåga att vara psykologiskt skrämmande men samtidigt rysligt kittlande. Saul Goodman kan skatta sig lycklig att han började langa kanelbullar efter Breaking Bad istället för att spendera sina sista dagar på denna horribla arbetsplats — hoppas de har bra förmåner för zombies i alla fall.

6. Hungry (S07E03)

Från Walter White till Heisenberg och Jimmy McGill till Saul Goodman — Vince Gilligan har alltid varit som främst i sin hantering av moraliskt mångsidiga karaktärer där till exempel en sympatiska familjefar kan förvandlas till en maktgalen knarkkung och fortfarande väcka empatin inom oss. Denna skicklighet illustrerar han även i detta avsnitt där vi får följa den allt annat än X-Men-kompatibla Rob Roberts, en mutant med en fäbless för människohjärnor vars helvetiska vardag som anställd på en snabbmatsrestaurang är en identifierbar sådan — förutom hungern för människohjärnor då. Vad som gör denna historia unik är att den berättas ur den mordiska hjärnslukarens perspektiv och vi som tittare känner oväntat nog i slutändan med vad som annars hade varit ett klassiskt monster för X-Files. Hajliknande mutanter och terrorbenägna gubbar som spränger ålderdomshem — att vi till och med kan ömma för dessa vidriga figurer är ett bevis på den imponerande talang Gilligan besitter.

5. Sunshine Days (S09E18)

Ta Michael Emerson känd från Lost och ge honom telepatiska krafter samt en fanatisk passion för den ikoniska sitcomen Brady Bunch så har du upplägget för ett fenomenalt underligt avsnitt. Den nionde och då sista säsongen av serien var en glanslös sådan med Mulders frånvaro där ersättarna Doggett och Reyes knappast passade i en utomjordisk värld sedan länge etablerad utan dem. Men i detta komiska och känslofyllda avsnitt — samt seriens näst sista — där Gilligan även stod för regin finner serien en balans vi sedan länge trodde var förlorad. Scully erbjuds även någon form av upplösning — efter ett nio år långt sökande efter sanningen — mer värdig än det dubbelavsnitt som följde.

4. Drive (S06E02)

Better Call Saul hade inte varit något utan Breaking Bad och med detta avsnitt blir det uppenbart att Breaking Bad inte hade varit något utan X-Files. Före han gav upp jobbet som kemilärare för att koka meth med en gammal elev förlorade Walter White vettet en första gång i detta klassiska avsnitt. Bryan Cranston spelar här en man med en outhärdlig huvudvärk, så pass att om den kidnappade Mulder stannar bilen de båda färdas i så kommer huvudet explodera. Det var i denna hysteriska nagelbitare Cranston visade prov på de kvalitér som tio år senare skulle leda till erbjudandet om hans livs roll.

3. X-Cops (S07E12)

Vad är egentligen tv-serien Cops? En realityfantasi som glorifierar poliser samt dryper av rasism och klassförakt? Ja att den oftast skildrar när vita, självgoda och överlag manliga poliser städar upp diverse förorter är något som borde bädda för kontrovers. Men med nästintill 1000 avsnitt är den numera inbäddad i den amerikanska populärkulturens DNA. Gilligan såg dock en möjlighet i detta och gjorde våra agenter till gäster i en skakig jakt på en mystisk entitet som röjer längsmed Los Angeles gator. Avsnittet är filmat och klippt likt ett vanligt Cops-avsnitt vilket blir till ett perfekt exempel på hur underhållande lättsamt X-Files faktiskt kan vara, med Mulder — vars lustfyllda klamrande efter sanningen här yttrar sig i ett rampljus han kan sprida sin konspiratoriska prosa — som dess charmerande essens.

2. Pusher (S03E17)

I den tredje säsongens kanske bästa avsnitt ställs de två FBI-agenterna mot en karismatisk men ack så dödlig sociopat med förmågan att kontrollera andra genom sina tankar. Idéen var ursprunligen en Gilligan hade planerat för en film men av anledningar okända slutade det upp som en av de bästa X-Files-avsnitten han författade. Vi lär dock alla vara tacksamma för att Fox i slutändan tillät det Deer Hunter-esquea klimaxet som producenter fruktade skulle uppmuntra barn till några tveksamma beslut av lekar. Som att barn ens borde vara nära en tv-apparat när X-Files är ingång. Faktumet att antagonisten Modell la ner mer tid på fantisera kring japanska samurajer och sätta eld på människor än att vinna en dejt med till exempel Scully är också hemskt tvivelaktigt.

1. Je Souhaite (S07E21)

Med detta avsnitt som även är Vince Gilligans regidebut återfinner X-Files den värme och känsla för egendomlighet som till stor del saknades under det sena 90-talet. David Duchovny och Gillian Anderson är fantastiska när de tillsammans återfinner seriens kärna i vad som hade kunnat bli ett passande avslut efter sju säsonger. Istället skulle Duchovny överge serien för endast några sporadiska återbesök medan kvalitén sakta förföll i ytterligare två säsonger. Turligt nog tycks Je Souhaites ande i lampan ha hört min önskan om att åter stiga ner i FBI:s källare för att finna sanningen och gottgörelse, ni kan tacka mig i kommentarsfältet.

7:00 15 Apr 2015

Bild via HBO.   

Det finns serieavslut, och så finns det The Sopranos, vars sista scen gäckar tittare än idag. Stunden då HBO:s första världskända flaggskepp sa adjö är en mytomspunnen sådan, då det nästan verkar som ett unisont ”wtf” brast ut över hela USA när tv-skärmen plötsligt blev svart. När miljontals fans av New Jerseys gangsterintriger förstod att det inte handlade om någon form av strömavbrott följde en hysteri i form av otaliga sidor fan-teorier. Än idag andas spekulationerna, gick Tony i mål efter sex säsonger av diverse mordförsök eller föll han på mållinjen till tonerna av Journey med en kula i bakhuvudet? 

Seriens skapare David Chase talar inte ofta om ämnet och verkar helt ärligt nästan ångra att han lämnade Tony på ett sådant diffust vis. Men nu bryter han tystnaden rejält med en artikel för tidningen DGA Quarterly, där varje viktigt ögonblick i den omtalade scenen analyseras. Från den mystiska mannen i Members Only-jackan till Meadows parkeringsförsök — detta är fängslande läsning essentiell för varenda fan av den moderna klassikerna som är The Sopranos. Ni finner ett utdrag nedan, där Chase diskuterar huruvida Tony dog eller inte, medan artikeln i sin helhet kan läsas här.

I said to Gandolfini, the bell rings and you look up. That last shot of Tony ends on ‘don’t stop,’ it’s mid-song. I’m not going to go into [if that’s Tony’s POV]. I thought the possibility would go through a lot of people’s minds or maybe everybody’s mind that he was killed. He might have gotten shot three years ago in that situation. But he didn’t. Whether this is the end here, or not, it’s going to come at some point for the rest of us. Hopefully we’re not going to get shot by some rival gang mob or anything like that. I’m not saying that [happened]. But obviously he stood more of a chance of getting shot by a rival gang mob than you or I do because he put himself in that situation. All I know is the end is coming for all of us.

I thought the ending would be somewhat jarring, sure. But not to the extent it was, and not a subject of such discussion. I really had no idea about that. I never considered the black a shot. I just thought what we see is black. The ceiling I was going for at that point, the biggest feeling I was going for, honestly, was don’t stop believing. It was very simple and much more on the nose than people think. That’s what I wanted people to believe. That life ends and death comes, but don’t stop believing. There are attachments we make in life, even though it’s all going to come to an end, that are worth so much, and we’re so lucky to have been able to experience them. Life is short. Either it ends here for Tony or some other time. But in spite of that, it’s really worth it. So don’t stop believing.

Angående överflödet av fan-teorier:

15 Tony Soprano Gifs Proving He Was Boss