Minns ni Heroes? Tv-serien om ”normala människor” med superkrafter vars första säsong hyllades, medan de som följde sågades till fotknölarna av kritiker och tittare. Någon på tv-kanalen NBC tyckte dock — med den nuvarande trendvågen — att en miniserie var perfekt för deras hösttablå och nu har vi äntligen fått den första trailern som ställer frågan ”var har hjältarna tagit vägen?” ifall någon verkligen undrade det.

Flygande individer, samurajsväder och Jack Coleman som fanfavoriten HRG utlovas vilket säkerligen lär göra några hoppfulla tittare nöjda. Men likt den akustiska Metallica-covern lämnas en med undran: ”har Heroes fortfarande någon populärkulturell slagkraft?” Serien gick snabbt från serieromansdoftande superhjälterealism till något liknande CW:s lågbudgeterade och klämkäcka supersåpor — nu talar jag främst om Smallville medan ett flertal faktiskt älskar Arrow av någon anledning. Tyvärr lutar det åt sistnämnda alternativet efter detta smakprov, en viss känsla av desperation vilar nästan i luften vilket är förståeligt när en hjälte med brutna vingar försöker flyga. 

Än vet vi inte hur mörk framtiden är, men det bådar inte gott med tanke på att en viss återkommande karaktär fortfarande glider runt med en liten hårtuss under läpparna. Ansiktsbehåringens stilmässiga framtid är om inget annat en dystopiska sådan helt enkelt.

Säg vad du vill om Saturday Night Lives nuvarande status — oftast bedrövlig om jag själv får säga — men vi lär förevigt vara tacksamma för de drömlika konstellationer den klassiska serien har gett upphov till. Bill Hader och Fred Armisen är en av dessa, två komiker från 2000-generationen som övergav skeppet efter att det sakta men säkert började sjunka i början av 2010-talet. Nu har de tillsammans med Seth Meyers — även han en SNL-alumn från samma epok — gett upphov till Documentary Now!, en mokumentärserie inspirerad av Sex Pistols-VH1-parodin Ian Rubbish and the Bizzaros: History of Punk.

I sommar kommer sex delar av miniserien sändas på IFC som utlovar ett spektakel av klassiska dokumentärklichéer likt montage, aldrig tidigare visade klipp och billiga brottsåtergivande — huruvida vi kommer finna Armisen nedsupen på en toalett gormandes ”I killed them all” återstår att se. Med trailern nedan ges vi ett smakprov på dessa ”50 år av och excellens och integritet inom dokumentärt filmskapande” som denna parodi på alldeles för självgoda dokumentärer säkerligen kommer erbjuda, jag menar två av SNL:s bästa nutida imitatörer vet förmodligen allt om integritet. Faktumet att jag är halvt död av skratt efter de bådas tidsenliga posering som 70-tals rockers ovan talar gott för denna komedisommar.

Något sjukt och utom denna värld hände igår på andra sidan Atlanten. Den excentriska miljadären som är Donald Trumps tupé planerar att ställa upp i racet för att bli republikanernas kandidat i det kommande amerikanska presidentvalet — ironiskt nog till tonerna av Rockin’ in the Free World. För utöver ett flertal byggnader och dokusåpor har denna mångsysslande företagare ett antal planer för hur hans land åter kan bli ett storslaget sådant — dessa planer involverar bland annat en gigantisk mur vid gränsen till Mexiko, SD-retoriken kring alla de mord, våldtäkter och droger som följer invandring håller denna man inte tillbaka på.

Medan Trump förbereder sin jobbansökan finner vi Jon Stewart i ett annan del av det politiska spektrumet, med bara några veckor kvar som värd för The Daily Show. Vad som skulle kunna bli en bitterljuv tid har nu blomstrat ut i fullständig hysteri med Stewarts mest älskade galenpannas planer för presidentskapet. Under natten tacklade satirikern Trumps tillkännagivande — eller ”gåva från himlen” — med ett tio minuter långt segment där tupér och handgester synas längstmed sömmarna. Det hela mynnar ut i någon grabbig sex-liknelse före korrespondenten Jessica Williams tar Stewart ner på jorden igen, men till en viss del kan jag förstå Stewart när hans anställning ändå börjar nå sitt slut — Donald Trump är verkligen en dåre.

”Hej mörkret min vän, jag har kommit för att tala igen. Du ser, det är den här serien Game of Thrones som bara fortsätter att förråda mitt förtroende. Efter en säsong av kontroverser och Dorne sändes sista avsnittet igår. Det var blod, väldigt mycket blod, och flera av mina älskade karaktärer dog. Mitt blottade hjärta klarar inte mer av detta, så säg mig: vad ska jag göra nu?”

Ja, varför inte trösta dig med en liten power ranking, lovar att jag finns här på mitt bästa terapeut-humör.

1. Tyrion Lannister

Min personliga åsikt — vet inte huruvida jag är ensam om den — är att Tyrion rent karaktärsmässigt frodades som mest i säsong två. Konungens hand var en roll som gjord för honom, det politiska spelet i kulisserna spelade han utmärkt och det var en fröjd att följa. Därför är kanske det mest positiva vi kan ta med oss från detta bedrövliga avsked att när vi väl återvänder till Meereen nästa år så lär vi få se Tyrion i den position han trivs bäst i. Visst, familjen Lannisters minsta men mest briljanta älskar måhända sitt vin och fyllefadäser, men i slutändan är det i jonglerandet av intriger hans talanger verkligen får skina, och med Varys vid sin sida blev precis landet bortom havet mer än bara en fristad för drakar — förresten, vem kommer se efter de andra två när morsan är iväg på semester?  Nannys av den sorten är nog svåra att finna nuförtiden.

2. Alliser Thorne

Grattis Alliser, titeln Lord Commander vunnen på det absolut mest osympatiska vis. Att du lurade i Jon att hans älskade farbror levde innan du stack kniven i honom, för att sedan låta en liten unge avsluta jobbet, bra snyggt. Hoppas du har en plan för när The Nights Kings armé har lärt sig att klättra, eller när Tormund upptäcker vad du gjorde med hans nya BFF.

3. Arya Stark

Tack Arya för att du tog hand om Meryn Trant och tack manusförfattarna, för ett tag fanns det nästan lite sympati kvar i mig för den där odrägliga Syrio Forel-mördande pedofilen till kungavakt. Men sen började han även misshandla barn med en käpp och då stod det klart, jäveln måste dö. Dock resulterade det i att allas våran älskade Hitgirl förlorade sin syn, men det kan jag leva med så länge Jaqen H’gars bedårande nylle lever vidare i det svartvita badhuset av död.

4. Theon Greyjoy

Efter en lång tid av psykisk och fysisk tortyr fick Theon äntligen nog av skiten, gav upp sin trälpersona Reek och puttade ner Ramsays älskarinna från Winterfells mur — om inte det agerandet bara skriker ”vedergällning för kastrering” så vet jag inte vad. Sedan tog han Sansas hand och ett steg mot döden? Nej, ett avsked i denna serie kan knappast vara så pass odramtiskt och utan blod, jag ser istället en framtid som Game of Thrones nya powercouple för de två.

5. High Sparrow

Något säger mig att denna religösa fanatiker bara tänkte ”talking a whole bunch of shit that I ain’t trying to hear” när Cerseis vandring började, för att sedan ge en harpa till Lancel och droppa danssteg likt Tom Cruise skrikandes ”we in the Red Keep District!” — vem fixar denna gif åt mig?

Bubblare:

Robert Strong

The Mountain är född på nytt som Qyburns monster, eller ja, Robert Strong för ingen vill egentligen fokusera på faktumet att hans hud är blåare än en White Walkers. En comeback utan dess like – om nu inte High Sparrow öppnar upp för en rättegång genom duell, låter Get Back ljuda genom högtalarna och introducerar sitt eget monster: The Hound, nu ännu odrägligare med en stjärna inristad i pannan. Ärligt talat, där har vi en gif.

Postmortem:

Jon Snow

Det var darrande läppar och en känsla av svek när tårar rann längs alla våra kinder ackompanjerat av Winterfells hjärteskärande ledmotiv. Et tu, Olly? Ja, även Olly satte kniven i en av de sista sympatiska karaktärerna i Westeros, när Castle Black förvandlades till den gamla romerska senaten och Jon Snow insåg att även ett stackars barn var bortom räddning från vinterns känslokalla kyla.

Efter att gång på gång bara försökt göra det rätta förråddes Jon  av sina egna bröder, som en liten påminnelse om att majoriteten av dessa nattens väktare ändå är mördare och våldtäktsmän sen tidigare – det vill säga de som alltid vinner i Game of Thrones. Det är aldrig lätt att ta adjö av Ned Starks barn, speciellt efter att Jons resa från känslomässigt betyngad oäkting till en sann actionhjälte med gothtendenser började bära frukt.

Samtidigt lär vi ändå minnas vad Sam en gång sa: ”I’ve been worrying about Jon Snow for years, he always comes back”. Kanske borde vi sluta oroa oss och istället fokusera på faktumet att Melisandre lägligt nog dök upp vid Castle Black tidigare under dagen, ni vet hon vars Gud kan återuppväcka de döda?

Valar Morghulis:

En del av er har säkert läst Kit Harringtons senaste intervju med Entertainment Weekly som landade på internet medan Jon Snows blod fortfarande flöt längs med snön. Han tillsammans med skaparna av serien menar då på att Jon är död, alltså verkligen död. Vilket förmodligen stämmer. Det betyder dock inte att han kan återuppstå som någon annan, Melisandre är ändå i behov av någon ny i rollen som frälsaren Azor Ahai — krigaren vars öde är att rädda världen från den långa vintern — efter att Stannis stiftade bekantskap med Briennes svärd. The Nights King muckade säkerligen inte med Jon utan anledning, eller så är detta bara en serie där de onda vinner och nästintill bevisade fan-teorier är red herrings av den mest djävulska sorten.

Passande att Stannis och Brienne träffades innan säsongens slut, två karaktärer vars lidande av dåligt skrivande har varit påtagligt. Att Stannis, en av de sju kungarikenas bästa krigsstrateger – om inte den bästa – väljer att marschera till fots mot Winterfell under klara dagen är något jag bara inte köper. Sen har vi Brienne, har hon verkligen spanat efter det där ljuset under halva säsongen? Varför inte bara infiltrera Winterfell och befria Sansa? The Hound och Arya lyckades ta sig innanför Walder Freys murar utan besvär under tredje säsongen, så kom igen! Kul att hon fick hämnas Renly i alla fall, ett ändamål från andra säsongen som hon lägligt nog plockade upp när Stannis befann sig i trakterna. Men är Stannis verkligen inte med oss längre? För jag såg inte något blod sprutandes ur hans halverade hals, vilket är bevismaterial man knappast håller tillbaka på i denna serie. Sedan är ”do your duty” faktiskt en rätt bra påminnelse om att Brienne har en ung mö att rädda.

Många har klagat över Dorne och dess karaktär, men nu när vi har funnit författarnas inspirationskälla för dessa teatrala Xena-figurer är det svårt att vara arg. Sorg kan jag däremot känna, om Jamie bara hade gjort det smarta och frågat Doran vänligt hade Myrcella kanske gett honom det incestiösa okejet utan att dö på kuppen.

Något fler borde ifrågasätta är faktumet att en säsong skall motsvara ett jordår, vilket betyder att Grey Worm har latat sig i sjukhussängen i mer än sex månader. Visst, vi snackar medeltida läkekonst här, men lite får han ändå skämmas över Daenerys försvinnande.

När det började ryktas om att farbror Benjen skulle återvända höll bokläsarnas del av internet på att koka över i hypefaktor. Nu i efterhand är de kanske besvikna, men det hela resulterade ändå i några roliga och smått Sopranos-esquea variatoner på den där slutscenen.

Spelets sanna vinnare? Bronn. När han återvänder till Kings Landing väntar ett ännu större slott, och i Dorne kommer han alltid ha lite ”bad pussy” som han eftertraktar något så innerligt.

Davos ansikte = varenda tittares ansikte under sista scenen.

Serien riktiga hjälte? The Nights King och hans zombiearmé? Norden är ju ändå bara ockuperade av mer avskyvärda individer. Boltons, Freys och de svartklädda förrädarna. Åt helvete med dem alla.

Nu när Game of Thrones femte säsong har nått sitt slut har vi – tv-tittare som bokläsare – ett okänt territorium framför oss. Daenerys möte med Khal Drogos gamla polare är det sista kapitlet i George RR Martins senaste senaste. Förhoppningsvis når författaren sitt mål med att skriva klart sjätte boken The Winds of Winter före nästa säsong, då det börjar bli lite ovärdigt hur framtida händelser mer eller mindre avslöjas i serien. Men Dan Weiss och David Benioff kommer säkert göra sitt bästa och fylla ut nästa säsong med våldtäkter ifall George inte hinner klart.

För med facit i hand, vad hände egentligen med Sansa? Jag antog att hon skulle döda Ramsay med korkskruven, men istället bröt hon sig ut och flydde från de sadistiska män som höll henne fången – inte helt olikt förra säsongen. Säg nu bara inte att hon tänker finna skydd vid The Wall, en idé Game of Thrones författarrum säkert skulle gå igång på. Men nej ingen pallar denna ”våldtäkt som karaktärsutveckling”-skiten mer, det blir bara för många thinkpieces.

Nio månader tills vi får uppleva nya äventyr i Westeros och Meereen, ja, vad ska man säga, Hodor? Visst ja, Hodor återvänder då, där talar vi redig kompensation för all denna travesti. Låt mig upprepa: Hodor, Hodor, Hodor!

Ett litet trevligare avslut än Jon Snows blodbad? And now my watch has ended, det vill säga att recapsen har nått sin ände för detta år. Vi hörs om nio månader och ifall Jon Snow inte återvänder i säsongspremiären så är jag villig att köra en Cersei-esque vandring längs Drottninggatan till Nöjesguidens kontor i Gamla Stan. Shame!

Genom åren har Game Of Thrones nästintill blivit synonymt med hur vi säsong efter säsong får vår värld vänd upp och ner av det mytomspunna ”nionde avsnittet”. I år förlorade kanske ingen medlem i familjen Stark livet, men barnamord och eldigt barnaupprop gjorde detta till ett händelserikt avsnitt värt att diskutera.

Power Ranking:

1. Daenerys Targaryen

Vad gör drottningen av Meereen när hennes make har mördats, soldater slaktas och vänner står inför döden? Ja, vad om inte det enda logiska, hoppar på sin drake Drogon och tar det förstklassiga privatflyget ifrån slagfältet som var nypremiären av gladiatorarenan. Medan amfiteaterns återkomst till stadens nöjesliv blev en flopp blodigare än väntat bevisade Daenerys att hon har vad som krävs för att tygla den största av hennes tonåriga drakungar. Curlandet är därmed över på riktigt för de flygande eldkastarna, kanske även så det eviga dravlandet med politiken i Meereen? Förmodligen inte, men det lär ändå bli skönt med lite miljöombyte för Dany, hon om någon behöver det efter de senaste veckornas stressande kring giftermål och konspirationer.

2. Doran Martell

Med endast ett avsnitt kvar av den femte säsongen är det nästan lite chockerande att se en med dornisk härkomst på rankingen. Men efter att ha stirrat på sin trädgård i flera avsnitt spände äntligen Oberyns äldre broder Doran sina muskler — eller ja, sin tunga — och levererade uppläxning på uppläxning. Han lyckades även fixa ett jobb åt sin son Trystane som en av kung Tommens rådgivare — jag vet inte hur ungdomsarbetslösheten ser ut i Westeros, men känns som en rätt välbetald anställning för grabben? Faktumet att Doran även gav upp Myrcella så pass enkelt säger mig att han har mer planerat, vilket skulle kunna resultera i den hämnd Ellaria eftertraktar.

3. Jorah Mormont

Förutom vinsten i duellgropen verkade den ständigt förtvivlade romantikern ta ett steg ifrån den envisa förbannelse som är the friendzone. Eller är Jorah egentligen bara kränkt och ute efter hämnd? Ingen vet hur gråskala smittar, men att hålla hand är säkert inte att rekommendera. Vill Jorah se när Dany dör en smärtsam död, eller bara tillbringa sin tillsammans med henne? Det återstår att se, men jag är villig att utesluta båda alternativen.

4. Selyse Baratheon

Medan Stannis gav upp titeln Årets pappa fann Selyse någon sista bit av mänsklighet inom sig vid synen av sin brinnande dotter. När elden väl tog fart var år av hat riktat mot dottern Shireen som bortblåst, ett bevis för att i Game Of Thrones är en mamma alltid en mamma — speciellt när det ger bästa dramatiska effekt.

5. Alliser Thorne

Kanske den mest oväntade rankingplaceringen av alla, vilket inte har något som helst att göra med bristen på powermoves denna vecka. Good guy Thorne är ändå härlig, först släppte han igenom vildingarna och sedan gav han Jon Snow någon form av motsägelsefull komplimang? Snällaste sen han låste in Ghost för att budgeten helt enkelt inte kunde hantera en CGI-varg i varje avsnitt.

Bubblare:

Mace Tyrell

När allt är över kan kanske Tyrells smått korkade patriark bilda Westeros nya popduo tillsammans med Bronn?

Postmortem:

Shireen Baratheon

Så länge Hizdahrs fanklubb inte har något att säga till om så måste vi ändå ta en minut och minnas Shireen, vars litterära och historiska anekdoter berörde fler än bara Davos. Ärligt talat kan jag tycka att ett barn borde kunna vara naiv utan att brännas på bål, men tydligen inte om din farsa är Stannis — som just nu toppar listan på Westeros mest avskyvärda, tillsammans med Ramsay. Att hjälpa till behöver faktiskt inte betyda att man frivilligt ställer upp som offergåva till Ljusets Herre eller vad han nu kallas. Men med tanke på att Stannis tidigare dödade sin bror med hjälp av en våldnad borde väl ingen egentligen förvånas, och vem är den aspirerande konungens arvinge nu? Melisandre? Ja, förmodligen.

Valar Morghulis:

Även ifall CGI:n var något bristfällig när Daenerys interagerade med Drogon måste effektteamet ha props för jobbet med Daznak-gropen. Har produktionen några pengar kvar till sista avsnittet, är frågan?

Game Of Thrones är en serie känd för att chockera med varje säsongs näst sista avsnitt. Även ifall Shireens öde och Drogons comeback tog andan ifrån oss vågar jag tro att de bryter trenden i år med nästa veckas avsnitt. Mer blod måste spillas, gärna Ramsays.

Arya kommer bland annat döda Meryn Trant? Allt bäddar för det, så pass mycket att jag nästan hoppas att hon struntar i det. Ett av målen med hennes lönnmördarutbildning är ändå att lägga det förflutna bakom sig, vore det då inte bäst att bara glömma Trant? Nej, för han är tydligen pedofil, som om Arya inte hade motiv nog för att döda denna — redan väletablerat — avskyvärda människa.

Vi måste verkligen ifrågasätta Melisandre mer.

Kanske borde vi även ifrågasätta Daario — av alla — mer?

En stor fråga efter detta avsnitt är hur ”Stannis the Mannis” dedikerade fans mår? Fortfarande lika övertygade om hans rätt till tronen? I så fall, fortsätt med erat otröttliga inbillande, medan resten av internet liknar Stannis med Agamemnon och Macbeth, två krigsherrar vars livsöden knappast resulterade i någon solskenshistoria.

Inför nästa avsnitt borde vi spekulera kring vilket eller vilka huvuden som rycker. Vi gör det tillsammans i helgen som lite kompensation för att denna recap kom en dag försent.