Bild via HBO.     

Även om Tyrion fann väntan inför den ödesdigra duellen mellan Oberyn och The Mountain något påfrestande så kan den inte ens liknas vid det vi har utstått. I 302 dagar har vi spekulerat, i 302 dagar har vi brottats med spoilers och kämpa mot abstinensbesväret. Men nu efter 302 dagar återvänder äntligen världens största tv-serie — Game of Thrones.

Med seriens återkomst hoppas jag att ni här kommer finna er logiska tillflyktsort under de kommande veckorna, med mina recaps av händelserna i det ständigt blodiga Westeros. Likt förra året görs detta i form av en power ranking där jag studerar vilka som spelar spelet — om järntronen, inte en vinstsumma i Paradise Hotel eller liknande dokusåpa — allra bäst. Jag tänker inte göra det hela mer invecklat än George RR Martins beskrivning av en maträtt, så låt oss sätta igång, helt enkelt.

Veckans Power Ranking:

1. Cersei Lannister

Som vanligt är det första avsnittet av säsongen fullpackat med karaktärer, här återser vi alla älskar — samt hatar — förutom Arya och Theon Reek. Därför kan det vara svårt att finna en uppenbar vinnare i The Wars to Come, det enda uppenbara är att ingen kommer smutsa ner sina underkläder vid Tywin Lannisters närvaro förutom den kända bortgångna patriarken själv. Hans död lär resultera i en maktkamp med flera förlorare än vinnare, men en lågoddsare för nuvarandet måste vara Cersei som med sin faders förmultnande lik blir den mäktigaste personen i hela Westeros. En åtråvärd plats att inneha, dock kan – som vi alla känner till – saker och ting skifta väldigt snabbt i denna värld. Om vi ska tro den blodsugande spåkvinnan kan det hända snart, med tanke på hur puberteten verkar ha slagit till för den nyblivne kungen Tommen som trånar efter sin drottning.

Förresten, finns det ingen som ens saknar att hata Joffrey lite? Nog för att vi alla drömde om den dag han skulle lämna oss, men det saknas ändå ett uns av sociopatisk douchebag i Kings Landing just nu.

2. Jon Snow

Efter förra årets storslagna strid om The Wall, där de svartklädda emoriddarna försvarade kungariket mot jättar och köldskadade skinheads, verkar Jon Snow vara tämligen nöjd med tillvaron. Jag menar, han tränar ju ändå grabben som dödade hans flickvän i hur man blir bättre på att döda, antar att Winterfells bastard är i ett desperat behov av sparringpartners efter att vildingarna slaktade majoriteten. Ärligt talat, de snackar alltid om hur få män de har vid muren, men med varje säsong verkar det ändå vara minst 100 rånare och våldtäktsmän där — detta gudsförgätna land har väl inget underskott på dem, antar jag. Hursomhelst verkar Jons position vara viktigare än någonsin när både Stannis och Melisandre flörtar med honom. Sen huruvida det var ett smart drag att sätta en barmhärtig pil i Mance Rayder återstår att se, men Westeros mest deprimerande figur verkar i alla fall mer än redo för den stundande vintern — den säsongsenliga depressionen biter helt enkelt inte på honom.

3. Sansa Stark

Det var rätt uppenbart i och med outfitbytet att även Sansas personlighet skulle få sig en renässans – färga håret svart och en del karaktärsdrag kommer sig naturligt. Vi finner henne här tillsammans med Littlefinger — som verkar vara mer av en mentor än någonsin tidigare — observerandes den kanske mest patetiska duell serien någonsin har erbjudit. Goth-Sansa levererar dock, och jag ser en potentiell Winona Ryder för 2010-talet i henne. Låt oss bara hoppas att hon finner en Christian Slater som är allt annat än Petyr Baelish, Westeros mest obehagliga fadersgestalt.

4. Tyrion Lannister

Finns det egentligen något bättre sätt att introducera Tyrion än med ett glas vin och en kaskadspya? Tveksamt. Om han hinner supa ihjäl sig innan Mereen återstår att se, men det är uppenbart att av alla karaktärer i serien tar Tyrion de största kliven just nu — det finns ett uppenbart läge för ett skämt om hans längd här, men jag avstår. Konstellationen Tyrion och Daenerys är säkerligen något många fans har drömt om, och ifall allt går vägen får vi kanske se dem skåla innan säsongens slut, vilket vore vara banbrytande för en serie där man har lyckats göra en drakdrottning till en av dess tråkigaste karaktärer. Seriöst, till och med hennes tonåringar till eldsprutande barn har tröttnat på de — även fysiska — bojorna som Mereen har inneburit.

5. Loras Tyrell

För att vara den femte installationens första avsnitt var det väldigt sparsamt med den annars överflödiga nakenheten. Men Loras verkar ha funnit en stabilt KK i mannen ansvarig för Littlefingers bordell, och därför har han vunnit en listplats. Men scenen lär ha varit ansträngande för alla konservativa kristdemokrater där ute som inspireras av seriens politiska intriger, dock är väl de snart lika trollbundna av Blå Ögon som alla sverigedemokrater där ute.

Bubblare:

Kevan Lannister

Med Tywins död återvänder Kevan Lannister till huvudstaden efter en fyra säsonger lång frånvaro. Han är måhända inte lika klippt och skuren för politiken som den fruktade brodern, men att vara Lannister-klanens äldsta är alltid en fördel. Vi fick även återse hans son Lancel, som efter sin affär med Cersei har satt lås på det som orsakade honom en hel del trubbel, och blivit någon form av munk. Med andra ord verkar det fortfarande finnas chanser till drama inom den incestuösa släkten.

Vila i Frid:

Mance Rayder

Seriens mest försummade karaktär? Med en skådespelare som Ciarán Hinds i rollen måste jag ändå påstå det. Låt oss hoppas att sångerna minns honom för den han var och inte bara blandar ihop honom med Tormund, okej?

Valar Morghulis:

• För första gången använder D.B. Weiss och David Benioff flashbacks, som i form av drömmar förekommer ofta i böckerna. 
• Kanske är det hög tid att någon sätter en åldersgräns på pilbågar?
• Nattens premiär blev något av ett antiklimax, efter att de fyra första avsnitten av den femte säsongen läckte under söndagen. Men för en serie som aldrig har oroat sig över faktumet att den är världens mest nedladdade kommer den nog regera vidare som världens största. Dessvärre för oss kritiker och skribenter lär HBO inte vara lika sugna på att skicka ut avsnitt i förväg — för recension — nästa år. Jag vill dock förtydliga att min involvering i detta är obefintlig, tydligen förlorar man huvudet utan rättegång efter ett brott av denna sort och jag gillar mitt huvud väldigt mycket. 
• Nu kan jag inte heller utpressa någon med spoilers, vilket är djupt sårande.
• Om du av någon anledning har funderat över hur Game of Thrones skulle se ut i John Singletons regi.

Bild via Variety.    

2015 verkar bli ett stort år för den prisbelönta komikern, skådespelaren och manusförfattaren Amy Schumer. Under natten till idag ledde hon årets MTV Movie Awards, i sommar anländer hennes Judd Apatow-regisserade film Trainwreck och den tredje säsongen av Comedy Central-serien Inside Amy Schumer har premiär nästa tisdag. Allt detta kan måhända vara svårt att smält så Schumer gjorde det enda logiska och bytte fokuset till något helt annat, närmare bestämt hennes rumpa. 

Milk Milk Lemonade kan närmast liknas vid en tolerabel Iggy Azalea-låt om den så kallade ”fudge machine.” Än verkar inte heller Amber Rose oförglömliga musikkarriär vara död och begraven när hon här assisterar Schumer i detta homage. En annan karriär som jag även antog var över är Method Mans, men livet är ändå fullt av överraskningar när en Wu-Tang-medlem gör något relevant år 2015. Att säga mer om en låt vars ämne är platsen din avföring kommer ut ifrån — deras ordval inte mitt — vore överflödigt så ta del av den nedan helt enkelt.

Bild via HBO.     

Förra årets mest omtalade tv-serie var utan tvekan Emmy-belönade True Detective. Den första säsongen från HBO:s antologiserie som kretsade kring ett brutalt mord i den amerikanska södern rönte framgångar med Hollywood-skådespelarna Matthew McConaughey och Woody Harrelson i spetsen. Men serien kritiserades även för sin skildring av kvinnor där gränsen mellan misogyni och manschauvinistiska nidbilder var mer än oklar. I slutändan var dock True Detective med sina långa tagningar och H.P Lovecraft-flörtande en kosmisk succé.

Frågan hur seriens skapare Nic Pizzolatto ska lyckas följa upp detta har förbryllat många och säkerligen han själv. När Vince Vaughn och Colin Farrell — numera med en snart signaturenlig mustasch — blev klara för huvudrollerna i den andra säsongen verkade det även som att författaren hade blundat inför den kritik första installationen mötte. För ett kriminaldrama med grubblande vita gubbar tycks vara upplägget även denna gång när sceneriet förflyttas till den amerikanska västkusten. Det är ännu oklart huruvida vi kan förvänta oss ett gästpel från Cthulhu men av den nya trailern att dömma är polisarbetet i Los Angeles något av en demonisk möda — med lite countryblues som soundtrack. 

Lagens väktare med dåliga alkoholvanor och snörvliga näsor är att förvänta när de bittert stirrar vidare in i kameran 22 juni på HBO Nordic.

Bild via LA Times.   

Händer det igen eller inte? Så lyder den världsomspännande diskussionen bland Twin Peaks-fanatiker i detta nu. Som de flesta säkert känner till blev det klart i höstas att den gamla kultserien skulle återvända efter 25 år med nio nya avsnitt, samtliga författade av skaparna Mark Frost och David Lynch samt regisserade av den sistnämnde excentrikern.

För just en excentriker är väl vad Lynch är och han visade prov på det tidigare i veckan. Filmskaparen gjorde det då klart för oss att det inte kommer bli någon återkomst till de dimmiga skogarna för hans del pågrund av bristande budgetförhandlingar. Fans och skådespelare —  som såg en gammal dröm gå i kras — var självklart förkrossade. Men kanske är det inte försent att ge upp hoppet, enligt Variety är nämligen Showtime — som producerar denna nya miniserie — nu redo att kompromissa. 

Vad betyder detta för tv-seriens framtid? Är Lynch nyckeln till the Black Lodge eller skulle vi kunna finna Laura Palmer bland de röda skynkena utan honom? Låt oss se över möjligheterna.

Ett Twin Peaks helt utan David Lynch 

Dale Cooper är ingen utan sitt kaffe eller metafysiska trippar till drömmar och denna stad är inget utan David Lynch. Även ifall Mark Frost alltid har bärt på en talang för berättelser — förutom när han författade denna film — så är det Lynch själ som har gett Twin Peaks liv. En man vars tankegångar är nästintill omöjliga att sätta sig in i går inte att ersätta så enkelt. Om en modern fortsättning av Twin Peaks ska fungera krävs David Lynch, men i vilken kapacitet?

Ett Twin Peaks med David Lynch

Låt oss säga att regissören får igenom sin vilja och återvänder för alla nio avsnitt — kommer han klara av det? Nog för att jag vill tro på denna surrealistiska mästares storhet men nästa år markera inte bara Twin Peaks uttalade återkomst, utan det har även då gått tio år sen Lynch — som debuterade 1977 med Eraserhead — regisserade något längre än en kortfilm. Att ta sig an detta projekt på nio timmar är en utmaning även för de bästa av filmskapare vilket sätter en monumental press på en nästan pensionerad regissör. Resultatet — om det hela går vägen — skulle kunna bli till det fantastiska vanvett vi älskar, frågan är dock om det finns tillräckligt många timmar till meditation för att det ska gå vägen.

Ett Twin Peaks med men ändå utan David Lynch

Oftast talar man om den första — något korta — säsongen av Twin Peaks som den bästa, med all rätt. Många verkar dock ha antagit att det hela var David Lynch och Mark Frosts egna bedrift som de åstadkom före tv-cheferna tröttnade på deras dimtäta mysterier. Det är inte helt sant, eller visst sista delen om sviniga tv-chefer ja men första säsongens storhet är inte bara skaparnas bragd. Av åtta avsnitt regisserade faktiskt Frost endast två och skrev fem varav tre var tillsammans med Lynch som bara regisserade två av säsongens — kanske flummigaste — passager.

Men en bra tv-serie är alltid mer än skaparen och grundidéen — det är en gruppinsats där kameramän, regissörer, manusförfattare och producenter alla är beroende av varenda. Twin Peaks kan måhända inte fungera utan en direktlänk till det så kallade Lynchian inre. Låt därför David Lynch skriva alla avsnitt, regissera första avsnitt och använd honom sedan som en rådgivare med som kan överse produktionen. Nio avsnitt är ändå en monsturös förväntning, ta därför istället tillbaka American Horror Story’s Tim Hunter eller Homelands Leslia Glatter — två regissörer som gjorde ett fenomenalt jobb med kultserien när den förbryllade tittare i början av 90-talet.

Visst är Twin Peaks en värld vi kan tacka David Lynch för, men det är även en värld där fantasin kan frodas likt ingen annan plats. Därför är seriens framtid inte beroende av dess skapare, den är beroende av filmskapare med förståelse för hans vision som sedan kan tillföra deras inviduella styrkor för att göra något värdigt den serie där rollfigurer förvandlades till dörrhandtag. Lynch är ändå 69 år gammal med skapliga röklungor så vad kan vi egentligen förvänta oss?  

Har även ni känt det? Det polariserande klimatet av vårvärmen som möter de kalla vindarna från norr, eller söder eller var nu Westeros ligger någonstans — Winter is coming hur som helst! Game of Thrones återvänder nämligen till amerikansk tv denna söndag och som vi alla längtar efter att få ta ett incestiöst blodbad bland politiska intriger. 

Men även en annan serie kommer tillbaka denna söndag — det underskattade nördeposet Silicon Valley. Vad som på förhand såg ut att bli en Steve Jobs av allas snubbars bibel Entourage slutade upp som en rätt charmig historia efter förra årets debutsäsong. Inte minst pågrund av de färgstarka rollfigurerna spelade av minst lika färgstarka skådespelare. 

HBO har därmed gjort det enda logiska och kombinerat de två i en reklamkampanj. Här finner vi Thomas Middleditch, Kumail Nanjiani och Zach Woods i varierande slackerutstyrslar debatterandes huruvida Westeros framtid är i säkra händer. Från Sansas självständighet till Tyrions diskutabla val av avrättningstillfälle, detta är något Kumail måste göra till en podcast bland alla hans andra podcasts.