En rappare vill befria Steven Avery och Brendan Dassey från det amerikanska rättsystemet med en kraftfull låt.

Okej, jag är fullt medveten om att flera av er vid det här laget har tröttnat på hypen kring Making A Murderer. Det fascinerande true crime-dramat där twists i handlingen är en lika daglig rutin som Steven Averys obefintliga bruk av underkläder har lett till en del upprörda känslor, och tittare har antingen efter sista avsnittet själva blivit kriminalutredare på Reddit eller skyldiga till brott genom att direkt hota personer inblandade i den ökända utredningen.

Visst, denna verkliga historia om det oerhört skeva amerikanska rättssystemet upprör, även ifall jag ibland kan känna att vi missar poängen när hot takes och meningslösa namninsamlingar till Vita Huset blir vårt fokus.

Men någon som inte har missat poängen är den andra dömde, Brendan Dasseys, halvbror, den kristna strugglerapparen Brad Dassey. Istället för tomma ord i textform skapar Dassey en Fuck Tha Police för 2016, genom att ta sikte mot rättsystemet på ett mer oväntat sätt, med en upprorsanthem vid namnet They Didn’t Do It – disslåten Manitowocs poliser har kommit till att frukta.

Även ifall jag personligen saknar de Wrestlemania-referenser som Brendan Dassey säkert skulle uppskatta, så läggs det tillräckligt med rader riktade mot Ken Krantz och korruption över det tungt gungande country-rap-horrorcore-beatet för att internets hobbyutredare ska lämna tangentbordet för studion. Inom en snar framtid kan vi kanske se ett Live Aid till Brendan och Steven Averys ära? Just nu känns det inte som en omöjlighet. Lägg till Dean Strang och Jerry Buting dabbin på scen och killarna lär vara frisläppta inom kort – dabbin funkar alltid.

Nytt år betyder nya tv-serier, och 2016 har en hel del. Igår gav streamingtjänsten – och inom kort världsdiktatorn ifall de fortsätter i den här takten – Netflix oss ett smakprov av sina två högst tippade för kultbingeande. Låt oss se vad de har att erbjuda.

En av 2010-talets mest oväntade tv-fenomen var kanske Downton Abbey, för vem hade anat att en serie om det tidiga 1900-talets brittiska överklass och dess betjänter skulle bli en del av den värdsliga populärkulturella pulsen? Nu när det sista avsnittet av tédrickareposet har sänts vill såklart Netflix göra entré och roffa åt sig av denna fanatiska publik hungrande efter mer finstämda brittiska intriger.

Med The Crown sitter de kanske på en kronjuvel till tronföljare i mer än ett sken. I vad som kan liknas med en The Queen Begins får vi följa Claire Foy i rollen som Drottning Elizabeth II, under regentens formativa första år i makten. Vid sin sida har hon Matt Smith – i ett försök att även säkra Dr Who-marknaden – och John Lithgow, vars spännande tolkning av den mytomspunna premiärministern Winson Churchill ändå inte lär kunna toppa de oslagbara åren i Tredje Klotet Från Solen, en sitcom TV4 faktiskt inte visar tillräckligt många repriser av.

Även ifall den fyra minuter långa trailern fokuserar mestadels på männen kring Elizabeth, så är det min förhoppning att skaparen tillika författaren Peter Morgan – som ligger bakom bland annat redan nämnda The Queen, samt The Last King of Scotland och Frost/Nixon – inte har försummat de uppenbart feministiska aspekterna av denna historia. Vita, påkostade och förutsägabara kostymdraman finns det redan gott om, så gör något mer oväntat av denna historiska okej?

I rak kontrast till Storbrittaniens monarker kommer Netflix i år med The Get Down även ta oss till 1970-talets New York, närmare bestämt den södra delen av Bronx, för att i en mytisk coming of age-berättelse studera grunden för disco, funk, hiphop och punk genom ögonen på de ungdomar vars liv flätades samman med musiken. Och vem är inte bättre lämpad att ta oss med på denna musikaliska odyssé än färgpaletterna och falsetternas mästare Baz Luhrmann.

Visst en vit australiensare är kanske inte ultimat när det kommer till skildrandet av de drömmar och svårigheter den afroamerikanska ungdomen i området tampades med för 40 år sen, och än idag. Tur då att ikonen Grandmaster Flash har agerat både producent och rådgivare. Det sista vi behöver är att denna serie, fylld av både yngre och äldre spännande skådespelare – från Giancarlo Esposito till självaste livsstilsgurun och allvetaren Jaden Smith – ska bli till något exotiskt projekt för Luhrmann och hans fru Catherine Martin, som likt så ofta står för kostym och produktionsdesign.

Trailern gör dock sitt jobb, med en hög puls till beatsen från de scratchande vinylerna, när ung kärlek sprudlar medan byggnader brinner och svettig graffiti steker i solen. Om inget annat lär den sista minutens provisoriska mashup av soulsång och en proto-rap-freestyle få dig hooked på idéen att binga denna serie.

Både The Crown och The Get Down har ännu inget premiärdatum.

För många var kanske bara faktumet att julafton markerade en månad till X-Files återkomst en värdig julklapp. Väntan har trots allt varit lång, fylld med iver och spekulationer kring var alla nya konspirationer och mysterier kommer ta oss när Fox Mulder och Dana Scully återvänder för en säsong bestående av sex avsnitt.

Men som om det inte vore nog med att vi snart bara kan räkna ner dagarna på fingrarna till premiären erbjuds vi nu en 20 minuter lång titt bakom kulisserna på inspelningen av den nästan pånyttfödda kultserien. Här ges vi en nogrann inblick i de teman och mysterier som kommer skildras, samt intervjuer med bland annat skaparen Chris Carter och det alltid lika älskvärda – och på mer än ett sätt odödliga – radarparet David Duchovny och Gillian Andersson. Det går dock inte och bestrida att Skinner i det där skägget kan vara ett hot mot Duchovny och Anderssons enväldiga tron som seriens snyggaste.

Ifall du vill vara helt fri från spoilers när arkivet dammas av nästa månad så är kanske inte denna tur bland minnen och skymtar av framtiden värd att ta. Men är du allt för gamla och nya ansikten både bakom och framför kameran, hemlighetsfulla möten bland dimmig cigarettrök, klassiska veckomonster och Dana Scullys snygga takedowns av suspekta snubbar, ja då är det bara att trycka på play nedan och göra dig redo för att vilja tro på sanningen igen – jag är personligen mer än redo för att bli bortförd av hype vid det här laget.

TV-hösten är över oss och vi druknar sakta men säkert i det flödande utbudet av serier.

Som så ofta verkar en stor del av dessa serier ha endast en målgrupp i dess sikte: grabbar. Ja, tv tycks ofta vara ett medium utformat för just män, vilket HBO om några – med serier som Entourage, Oz och Ballers – har kapitaliserat på och låtit andra kanaler ta efter.

Men vad krävs för att skapa en av alla dessa serier? Jag som en vit man i 20-årsåldern är ändå en del av målgruppen och kanske, bara kanske, bäst lämpad för att berätta detta. Ladda fördelaktigt upp med (tv-)maratonvänliga kläder och pizza, för nu tänker jag tar er igenom de fem stegen till en perfekt ”grabbig HBO-serie”.

1. En manliga protagonist

I huvudrollen, eller till och med huvudrollerna, krävs en man att antingen identifera sig med eller bara känna ett allsmäktigt avund inför – så länge det är en man funkar egentligen allt. Men vem är egentligen denna protagonist? För att besvara den frågan krävs ännu fler punkter:

1. Låt han vara snygg, men kanske lite ovårdad så vi inte går miste om igenkänningsfaktorn.

2. Ge han åsikter, och låt dem ljuda, för ingen man i fronten av en HBO-serie håller sin käft – nej, han sätter alla de som opponerar sig mot honom på plats.

3. Än bättre ifall punkt två backas upp av en humorbegåvning så edgy att K Svensson skriver om sitt cv och beger sig till Arbetsförmodligen.

4. Knarkar snubben? Ja, bland all alkohol och linor av kokain har han kanske till och med tid för en cigg då och då.

5. Sen ifall han är begåvad med det kvinnliga könet, ja, låt oss kanske bara segwaya till andra steget.

2. En kvinnlig… SEEEEEEEEEX

HBO är inte lik alla andra kanaler, som behöver tänka ett varv extra när det kommer till sexscener och kameravinklar. Här är censuren bannlyst och istället erbjuds ett harem av nakenhet.

The vag full frontal? Det vet du.

Bröst? Ja, och gärna av den fylliga sorten.

Kukar? Öh, nej, om det är något en grabbig HBO-serie inte behöver så är det bilder av det manliga könsorganet. Tittarna vet redan hur en fallos ser ut – de bär på en själva, nämligen.

Det enda som skulle kunna vara värre än en kuk i tv-rutan är en kvinnlig karaktär med någon form av narrativ. Vad kan ens en serie om en kvinna handla om, mens, eller?

3. Våld – av den blodigaste sorten

Förutom okontrollbara sexorgier kan HBO även slå på extra – och då menar jag bokstavligen – med dess våldsbruk. Behöver du varva ner efter jobbet med att se huvuden flyga likt bollar i en baseballmatch? Om våld var en sport hade HBO slaktat det racet rakt igenom, alla fans av Game of Thrones vet i alla fall det.

4. Ett soundtrack din offentliga Spotify inte behöver skämmas för

Musiken gör atmosfären, och i detta fall även festen. Finns det ett bättre sätt att kicka igång ett givande samtal med en tjej du har stiftat bekantskap med på en efterfest än ”den här låten som spelades i min favoritserie”? Nej, förmodligen inte, och tur nog vet HBO vad du gillar. Rock, rap, elektroniskt eller rent av klassiskt – musiksättarna har ådror gjorda av allt från Diplo till Rolling Stones, redo att försäkra dig om att din älskade tv-serie alltid kan vara vid din sida, eller ja, i dina öron om inget annat.

5. Martin Scorsese

Varje fulländad grabbserie behöver i slutändan en producent som kan ro projektet i hamn. Visst obskyra individer likt Nic Pizzolatto eller George RR Martin finns, men i detta läge är dock det säkraste kortet den amerikanska populärkulturens egen gudfader: Martin Scorsese.

Vi talar ändå om en regissör vars liv har gått ut på forma filmer efter män han själv önskade att han var. Mean Streets, Goodfellas, Casino – alla verk skildrandes gangsters Scorsese inte hade stake nog för att bli, en karriärserfarenhet som borde kunna placera honom i epicentrumet av tittarnas virvlande psyke.

Och om du, som tjej, någonsin skulle befinna dig i en killes lägenhet där affischer från minst en av dessa filmer sitter uppe på väggen – vänd om, släng en stol genom fönstret och ta brandvägen eller bara vad som helst. För oddsen är att du aldrig kommer få ut något ur en relation där motparten kan citera Joe Pesci, aldrig. 

Med alla stegen avklarade, vad får vi då:

Det är bara att börja skåla med glasen, för klart är det att vi snart har ännu en grabbig HBO-serie att ta del av: Vinyl. Dock borde jag väl ärligt talat säga nu då jag, personligen, hellre skulle konsumera all den kokain Bobby Cannavale tycks göra i serien och sätta mig framför Öppna Kanalen än att se ett avsnitt av någon rockfantasi Scorsese har skapat tillsammans med Mick Jagger.

Att Terence Winter har gått med på detta, ännu en skildring av rock n rollens ljuva 70-tal – laddad med sex, droger och attityd. Precis vad världen behöver, precis lika mycket som denna bittra värld behöver mer av Ray Romano.

Visst, Scorsese gjorde en utmärkt rockdokumentär med The Last Waltz, och med den bedriften kommer HBO försöka lura i dig att Vinyl är något sevärt. Men vi lever i en tid då det finns outhärdligt många bra tv-serier att ta del av, och då lär vi lägga en hel del tanke på våra val.

Så när denna serie har premiär nästa år, tänk efter, för ja, det finns betydligt roligare tv där ute än den där 70 procent av karaktärerna är destruktiva snubbar vars miserabela leverne i slutändan kommer lösa sig – för de bakom serien förväntar sig helt enkelt inte att vi som tittare skulle kunna efterfråga mer.

En präst med fallenhet för att synda, hans ex tillika lönnmördare, och den konstant onyktra vampyren Cassidy beger sig tillsammans ut på ett tillsynes hopplöst uppdrag – Gud har nämligen övergett sin skapelse och nu ska hen (?) ställas till rätta för all sin skit.