I Game Of Thrones styr tjejerna spelet som om de var ackompanjerade av Beyoncé på soundtracket.

Visst, Ramsay är kanske fortfarande ett ostoppbart hatobjekt till snubbe, men i andra delar av världen förgylls tillvaron av återkomster, återföreningar och brinnande bröst när alla spelarna äntligen är på sin plats.

Power Ranking:

1. Daenerys Targaryen

Drakarnas moder har säsonger fyllda av frustration bakom sig – främst för tittarna – men med sin senaste uppvisning i naken eldkonst kan hon kanske lämna sin storymässiga limbo. Likt en mer mordbenägen F!-valkampanj från 2014 satte Daenerys eld på sina patriarkala hatare i ett manér känt från tidigare säsonger – låt oss bara hoppas att hennes nyfunna medvind inte stannar av vid den första av motgångar. Än en gång har ett österländskt folk fallit till knäna för sin vita befriare och vårt hopp för ett tronskifte i väst sprudlar igen.

2. Sansa Stark

Min teori att Game Of Thrones siktar på att förvandla Westeros till ett matriarkat innan seriens slut förstärktes inte bara av Daenerys, utan även med Sansas uppenbara karaktärsutveckling. Även här talar vi om säsonger av frustration efter att ha sett Sansa kastas runt bland sadistiska makar likt den värsta av narrativa instrument. Men efter att ha återförenats med sin halvbroder Jon Snow ges hon äntligen lite efterlängtad trygghet och kan börja omvandla smärtan från förr till hämndlystna framtidsplaner, vilket lär behövas då brorsan nuförtiden tycks vara mindre pepp på tillvaron.

3. Littlefinger

Det tog sin tid, men äntligen är Westeros lömskaste teleportör tillbaka och det tar inte lång tid innan han nästan får en oskyldig själ mördad. Dock lyckas han avstyra Yohn Royces tur genom måndörren. Kanske är det en mer ödmjuk Littlefinger vi har att göra med i säsong sex? Efter sitt katastrofala beslut att gifta bort Sansa till Ramsay tycks han nu vara redo att byta strategi och överge de politiska kammarspelen för krigsföring – och så länge han själv inte behöver svinga ett svärd så kan kanske ett taktikbyte funka. Troligtvis gör han även bäst i att hålla sig borta från en pånyttfödd Stark, och nej, jag talar inte om bastarden Jon.

4. Tyrion Lannister

Även till andra sidan det smala havet sträcker sig Littlefingers inflytande när Tyrion motiverar sin strategi med lite gammal Baelish-filosofi. Ett citat från Westeros lämpar sig dock inte lika bra i Mereen när Tyrion försöker finna sitt fotfäste i en främmande kultur. Har han vunnit över sina motståndare med ord och sex – kanske främst sex – eller väntar en blåsning runt hörnet? Säsongen har bara börjat och faran i Mereen är knappast över, men var kommer den ifrån härnäst om inte inifrån stadens murar? Svårt att svara på, men en sak vet jag säkert, och det är att Tyrion lär skaffa sig några båtar innan Daenerys återvänder med sin armé – och med en återvunnen gudastatus kan hennes hybris nog bara toppas av hennes besvikelse, vilket Tyrion inte kommer vilja uppleva.

5. Brienne från Tarth

Först vann hon Tormunds hjärta genom att cruisa in i Castle Black bärandes en skinande rustning och flexandes äkta valyriskt stål. Sedan skapade hon lite spänning mellan sig, Melisandre och Davos, som en påminnelse att Stannis död var något av ett antiklimax efter år av uppbyggnad. I en mer sansad värld hade en vildings kärlek och en häxas rädsla varit allt annat än lovande, men just nu gör Brienne karriär likt ingen annan riddare i Westeros.

Bubblare:

Margaery Tyrell

Det här var ett avsnitt fylld av återkomster, återföreningar och systrar i kontroll. Med Margaery Tyrell fick vi alla tre. Efter ännu en av säsongens alla insidiösa konversationer med High Sparrow – håll ett vakande öga på när han bestämmer sig för att sätta sig ner, likt en örn som dyker efter sitt byte – träffade drottningen äntligen sin bror Loras, förmodligen knäckt av alla tal han lär ha fått utstå. Frågan är nu ifall Margaery kommer att ge vika för den religiösa ledarens önskan, eller om hon fortfarande är en vital aktör i spelet? De kvinnliga spelarna är trots allt inne i en vinnande trend, vilket är något Westeros Bernie Sanders inte borde underskatta.

Post Mortem:

Osha

Okej, kanske inte alla kvinnliga spelare. Men ta det lugnt, Ramsay gör Osha sällskap i efterlivet innan säsongens slut, han bara måste. Men tills dess ska författarna allt se till att vi hatar honom så mycket vi bara kan, vilket tyvärr lär leda till att vi ser minst en av Jon Snows bästisar på en kommande post mortem – snälla låt det inte vara Davos, eller Tormund, eller Edd. Fan borde inte Jon Snow och Walder Frey ändå bli en oväntad bromance? Känns rätt på något sätt.

Valar Morghulis:

• Med säsongens fjärde avsnitt har alla karaktärers narrativ etablerats – en uppbyggnad fans av HBO känner igen från The Wire och tidigare säsonger av GoT – och det börjar bli uppenbart att Game Of Thrones är inne i sin tredje akt, då våra favoriter faktiskt börjar ta sig upp ur all den skit de har tagit sig igenom de senaste åren. Se fram emot flera framgångar, återkomster och återföreningar än vad vi tidigare har vant oss vid – eller ja, tills en viss zombiearmé gör entré, det vill säga.
• Vem vann det koloniala spelet mellan Daenerys och Tyrion, tycker ni?
• I böckerna var Dany förresten aldrig brandsäker, utan födseln av hennes drakar sågs som ett mirakel – genom blodmagi. Men om du också hade fått en sista chans att få se lite bröst så hade du väl tagit den?
• Och är Jorah ett pervo eller bara den som verkligen ser Dany för den hon är när alla andra ser en Gud?
• Tormunds reaktion vid synen av Brienne var fantastisk av flera anledningar, jag gillar bland annat att det med den nyfunna kärleken blev tydligt att vildingarna verkligen har varit isolerade från omvärlden sen århundraden tillbaka. En detalj en sämre serie inte hade lyft fram.
• Jag fick ihop det till 5 stycken återföreningar – den mellan Brienne, Davos och Melisandre inte inkluderad – och även om Jon och Sansas är den givna favoriten efter allt vi har gått igenom tillsammans med båda karaktärerna är jag ändå lite svag för Theon och Yaras. Dock lär familjelyckan snart övergå till rivalitet när en ny ledare över Järnöarna ska utnämnas, och det lär inte vara Theon som Yara behöver frukta.
• Men hur mycket av Jons historia känner Sansa egentligen till? Hon är trots allt helt främmande för Westeros mer magiska sfär, uppståndelse från det döda och ja, en hel armé av de döda kan vara svårt att smälta på en sittning.
• High Sparrow alltså, om bara mina bakfyllor kunde motivera mig till att bli en framgångsrik ledare för en fanatisk religiös rörelse.
• Fortfarande seriens mest underskattade comic relief:

Tillbakablickar och nya framtidsplaner när Game Of Thrones sjätte säsong fortsätter att växa. Medan Jon Snow försöker återfå fotfästet efter ett dygn som lik ser vi hur en uråldrig fanteori nästan besvaras, samt en återkomst som inte bådar gott för någon. Det är hög tid att ranka veckans öden i Westeros.

Power Ranking:

1. Jon Snow

Efter att ha besegrat döden – och upptäckt att efterlivet bara är ett enda mörker – är Jon Snow mer populär, men deppigare, än någonsin tidigare. Vem är han nu? En Gud? Eller endast en Gud med en liten kuk? Ingen vet, inte ens Jon Snow själv, för vem sa att återuppståndelse skulle vara bekymmersfritt? Tur då att Jon i alla fall har blivit av med ett – eller fyra – bekymmer efter att ha hängt de som förrådde honom och sagt upp sig från jobbet som Castle Blacks chef, vilket är förståeligt då Olly inte ens satte en kniv i ryggen på honom utan rakt i hjärtat, som den kallblodiga tolvåring han var. Men vad är planen nu för en Jon Snow mellan två jobb, satsa fullt ut på sin hobby för iszombies eller bege sig söderut och ta sig an den mer sadistiska av Nordens två kändaste bastarder?

2. Arya Stark

Varken film eller tv kan undanfly sitt öde, alla historier som skildrar en träningsprocess måste erbjuda ett montage värdigt Rocky Balboa. För efter att ha utstått brutala attacker ute på gatan begav sig Arya inomhus för nästa steg i sin träning, och seriens författare vet uppenbarligen att vi tittare inte pallar många steg till. Vi vill bara se Arya döda mer och mer – och med synen tillbaka kan det säkert bli till verklighet, även om jag kommer sakna Daredevil-looken.

3. Ramsay Bolton

Jag antar att han förtjänar en placering även den här veckan? Med Rickon Stark som sin gisslan är nämligen Sansa inte en prioritet längre och Ramsay kan softa vidare på sin tron utan några komplikationer. Vilket ändå är rätt ointressant att följa? Visst, jag älskar kanske charmiga sadister, men ända sedan sin introduktion har Ramsay ställt till med skit, och istället för att lida av några konsekvenser tycks han alltid vinna på det, vilket gör honom till allt annat än spännade att följa. Förhoppningsvis blir det ändring på detta inom kort, i form av en pånyttfödd Jon Snow och en armé av vildingar.

4. Edd

Äntligen en vinst för sidokaraktärerna när Edd vinner rollen som Castle Blacks nya Lord Commander. Om nu andra älskvärda karaktärer likt Littlefinger och Bronn bara kunde få lite utrymme. Det är nämligen helt bisarrt för mig – och ja, ursäkta mitt tjatande – att Ramsay hittills har dykt upp i alla avsnitt av säsong sex, medan kärleken är obefintlig för Westeros mest briljanta sociopat Petyr Baelish?

5. Kevan Lannister

Känns tryggt att Tywins lillebror Kevan håller koll på kungadömet medan hans brorsbarn leker med sin nya zombieriddare. Hur många avsnitt ska vi ge den ädlaste av Lannisters innan han går i graven? Personligen är jag godtrogen och gissar att han kan nå till säsongens sjunde.

Bubblare:

Qyburn

Anar ändå att detta kan vara Kings Landings MvP? Ge Qyburn en källarvåning och han kommer tillbaka med den odöda Gregor Clegane och ett gäng minderåriga spioner – det enda jag vann på min första källarvåning tillika lägenhet var en dusch i köket, men antar att det är därför jag skriver recaps istället för att vinna spelet. Hur som helst sitter jag i Qyburns hejarklack för resten av säsongen och gissar på att han kommer stå som vinnare efter att Cersei har eldat upp hela huvudstaden.

Post Mortem:

Alliser Thorne

Ett as jag faktiskt inte ville se hängd.

Valar Morghulis:

• Meeren måste vara platsen intressanta karaktärer kommer till för att dö? Visst, Varys har lyckats lista ut vilka som sponsrar Harpsönerna – spoiler: det var alla Daenerys värsta fiender, vem hade kunnat ana – men det blir omöligt att bygga upp någon spänning med två stela scener i stora salar. Dock kan jag uppskatta ironin i att Varys skulle bry sig om barn när han har ett helt gäng av barnarbetare i Kings Landing jobbandes för en minimumlön.
• När jag såg andra trailern till säsong sex antog jag att Tormunds bittra kommentar om att Jon Snow skulle leda dem ”genom den långa natten” syftade till hans gulligaste BFFs död, men ännu har orden inte yttrats. Kan en identitskris vänta härnäst för Jon? Säg bara inte att han hinner lämna Castle Black innan Sansa anländer, ungarna Stark har en dålig vana av att lyckas missa varandra.
• Fascinerande ändå hur vi satt förbannade förra året över att ett barn eldades till döds, men jublar nu efter att ännu en unge har mördats. Vad gör Game Of Thrones med oss egentligen?
• Med hjälp av Bran fick tv-tittarna äntligen ta del av slaget vid Tower Of Joy, en mytomspunnen händelse tidigare endast skildrad genom Ned Starks feberdrömmar. Såklart förstörde Max von Sydow showen innan en av bokläsarnas – och nu även tv-tittarnas – mest populära fanteorier kunde bekräftas. Men precis som Jon Snows öde är R + L = J mer eller mindre sanning i flera fans ögon. Ni googlar på eget bevåg.
• I Kings Landing hypeas än en gång en blodig uppgörelse inför gudarnas uppsikt. Kan High Sparrow hitta någon galen nog för att utmana det tillsynes odödliga berget, speciellt efter Oberyn Martells makabra förlust?
• Ändå förvånad att vi faktiskt fick utstå ett pruttskämt under mötet mellan kungens råd, verkligheten överträffar fiktionen eller tvärtom.
• Teori: Ramsays polare med en fäbless för småpojkar kommer försöka tafsa på Rickon innan Osha kastrerar honom, för det kan verkligen inte bli mer Game of Thrones än så.

Vi visste alla att Twin Peaks återkomst skulle bli storslagen och rollistan på 217 namn bekräftar detta, med stjärnglans och favoriter från förr.

Hittills har populärkultur och 2016 tillsammans varit synonymt med tragedi, från älskade artisters bortgångar till faktumet att Beyoncé och Jay Z:s förhållande strular? Därför känner jag rent spontant att vi kan skippa resten av året och istället spola fram till 2017, för vad kan egentligen de kommande månaderna erbjuder som toppar Twin Peaks återkomst?

Tyvärr besitter jag varken någon maskin eller metafysisk förmåga som gör en tidsresa av den magnituden möjlig, det är bara att härda ut helt enkelt – även om det är en tortyr liknande den Leo lämnades i för 25 år sedan. Det går knappt en dag utan att jag tänker ”en bild, en trailer, kom igen David Lynch, ge oss någonting” och nu har äntligen den legendariska filmmakaren besvarat min bön, på sätt och vis.

Det är nämligen med New York Times-journalisten Dave Itzkoff den tredje säsongens kompletta rollista – på hela 217 namn – kommer. Nu är frågan, vem är inte en del av den här listan?

Twin Peaks revival will have 217 cast members, Showtime says, including Trent Reznor, Michael Cera and Eddie Vedder. pic.twitter.com/l4WYJw735D

— Dave Itzkoff (@ditzkoff) April 25, 2016

Det går att lägga timmar på att plocka isär denna underliga samling namn, helt i äkta Peaks-manér. Förutom de självklara är flera favoriter från förr bekräftade, därbland David Duchovnys DEA-agent Denise Bryson, Harry Dean Stanton från filmen Fire Walk With Me, den nyligen bortgångna Catherine E. Coulson och, ja, självaste David Lynch ställer sig återigen framför kameran. Dean Stanton är inte heller det enda namnet känt från Fire Walk With Me, betyder det att den tredje säsongen kommer ta inspiration från den tidigare inställda filmtrilogin?

Några namn saknas dock, och till många shippers förmodade förtjusan är andra säsongens kärleksintressen Billy Zane och Heather Graham spårlöst försvunna, vilket öppnar för att Dale Cooper och Audrey Horne äntligen finner varandra. Låt oss hoppas att Annie trots allt mår bra, tillsammans med Josie och Michael Ontkean – som lämnar över Harry Trumans sheriffhatt till Robert Forster.

Tyvärr verkar mindre uppskattade karaktärer som James Hurley återvända istället, men kul för James Marshall antar jag. Vi ber nu alla för att han har lagt ner sina musikaliska tonårsdrömmar – allt annat vore en deprimerande medelålderskris.

På tal om artister och icke-artister, Julee Cruise tycks ännu vara resident på Roadhouse-scenen, men kan få konkurrens av Sky Ferriera. Bland de nya rollerna finner vi även Michael Cera – förmodligen i rollen som Harry och Lucys lika flummiga son – Ernie Hudson – vars jakt på spöken kanske har tagit honom till The Black Lodge – Jennifer Jason Leigh, Tim Roth och många fler. Tidigare bekräftade Lynch-musorna Laura Dern och Naomi Watts är icke att förglömma.

Precis som ugglorna är knappast den här rollistan vad vi tror, så vad väntar vi på? Låt spekulationerna börja.

Väntan har varit lång och pressen på George R.R. Martin hög, men nu återvänder Game Of Thrones – efter att ha passerat författarens alla skrivna böcker – med en ny säsong.

Kampen om tronen fortsätter i en genomgående bristfällig premiär där nya allianser formas medan andra bara dör. Det är helt enkelt dags att ranka våra älskade och hatade karaktärers öden.

Power Ranking:

1. Brienne från Tarth

Efter att ha suttit instängd i ett torn under hela förra säsongen gör Brienne – tillsammans med en oväntat svärdsvan Podrick – triumfartad comeback med den sjättes premiär. Efter säsonger av tjat om heder, ”Lady Catelyn” och Stark-systrarna får hon nu äntligen svära sin ed samt få den fumligt besvarad av Sansa. Med den äldsta levande arvtagaren till Winterfell under sitt beskydd har Brienne nått en höjdpunkt i karriären, nu återstår det att se ifall hon besitter mer färdigheter än svärdsfäktning, för någon lär vara på hugget när Littlefinger återvänder för att än en gång gifta bort Sansa till någon sadistisk skitunge – eller är det kanske tredje gången gillt i det här fallet?

2. Davos Seaworth

Okej, Jon Snow är död, vilket vi ändå visste efter alla hundratals artiklar om hans öde som har skrivits sen femte säsongens cliffhanger. Men vem bryr sig egentligen när vi har den reformerade smugglaren och allmänt likeable snubben Davos vid muren? En del, kanske, men tills Melisandre åter finner sin tro i den brinnande religionen duger Davos bossande med de – mer än någonsin tidigare – deppiga riddarna gott och väl. Låt oss bara hoppas att han inte får reda på vem den röda kvinnan brände på bål några dagar tidigare innan hon har hunnit återuppliva det bleka liket han vaktar över.

3. Tyrion Lannister

På tal om bossar, i Meeren sitter fortfarande spelets kortaste player på den största tronen. Dock verkar det gå mot tuffare tider i slavbukten då det är slut med statister att fylla gatorna med, en tidigare känd problematisk religion har fått fäste i arbetarklassen och det guldmaskerade upproret lyckades för hundrade gången förlöjliga Daenerys ovetandes armé genom att elda upp deras flotta mitt framför näsan på dem. Tyrion kunde bara besvara fiaskot med en frustration vi alla känner igen: ”Vi lär inte segla till Westeros inom kort”.

4. Jaime Lannister

Jaime är förbannad, vilket jag också hade varit efter att ha fått genomlida en säsong i Dorne, även känt som Xena Krigarprinsessan och andra odödliga fantasyklyschors hemvist. Men nu är han tillbaka i Kings Landing och fuck alla med planer på att jävlas med hans incestuösa dröm om ett familjeliv. Den numera någorlunda ädla riddaren har även ett förflutet fyllt av synder, vilket gör hans första möte med stadens religiösa ledare till något efterlängtat.

5. Melisandre

Efter år av kritik mot seriens överdrivna bröstexponering kom den största twisten – vi har alla ägnat oss åt grannyshaming hela tiden. Melisandre är ingen ung kvinna med ett par fantastiska bröst som David Benioff och D.B. Weiss avgudar likt eldar, hon är istället en gammal dam med ett pånyttfött självförtroende. Game Of Thrones och dess överraskningar, att vi aldrig lär oss. Men ärligt talat, hångla upp Jon Snows lik med en flammande kyss nu så vi kan få alla överflödiga spekulationer överstökade – du vet att det är möjligt.

Bubblare:

Khal Mogo

Det är ingen dålig värvning den nyblivna khalen har gjort till sin samling blodlystna nomader, men har någon berättar för honom att Daenerys äger tre drakar? Något säger mig att hon kan göra mer nytta på krigsfältet än på en dothrakisk semesterort för änkor.

Post Mortem:

Dorne

Att Westeros mer exotiska sydspets möttes av en hel del kritik förra säsongen har knappast undangått någon, och när vi nu återvänder till den plats där Game Of Thrones som mest liknar en fantasyesque såpopera är dramatiken värdig ett Sunset Beach-avsnitt. Doran behövde dö ifall vi skulle få genomlida de teatraliska sandormarna något mer, men kände någon till att Dornes folk efterlyste ett regimskifte? Eftersom den politiska oron i regionen inte var etablerad blev hans död nästan lika komisk som hans son – ja, Trystane, ställ dig med ryggen emot en av dina motståndare, hon lär säkert respektera faktumet att ni har något form av blodsband. Nu önskar jag bara att sandormarna firar det hela med en cocktail fylld av deras mytomspunna gift, det vore en barmhärtig sorti – säkert förpestad av logiska brister – värdig dem.

Valar Morghulis:

• Likt så ofta är första avsnittet av en Game Of Thrones-säsong fylld med narrativa genomgångar spridda bland korta scener, allt för att påminna oss om var vi lämnade våra favoriter senast. Det är knappast storslagen tv, den brukar istället nå oss mot säsongens slut.
• I nästa avsnitt lär vi äntligen få träffa Bran, Hodor (Hodor!) och Ilana från Broad Citys okända tvillingsyster igen, för första gången sen fjärde säsongen. Detta betyder också att den svenska legenden Max von Sydow äntligen debuterar i rollen som Den Treögda Korpen.
• Förutom några enstaka karaktärer finns det inte mycket kvar för bokläsare att spoila nu när serien har hunnit ikapp George R.R. Martins böcker. Det ska bli spännande att överraskas tillsammans med alla andra, även ifall något inom mig sakta men säkert lär dö under processen, såvida Weiss och Benioff inte håller tungan rätt i mun.
• Dothrakisnubbar = tvättäkta bros?
• Cersei erkände för Jaime att hon är ett monster, en insikt hon nådde i cellen? Väldigt olikt henne – vars alla hemskheters syfte har inbillat nog varit att skydda sin familj – att se sig själv på det sättet.
• I böckerna överlever Theon och Sansa sitt hopp från Winterfells mur tack vare flera meter av snö nedanför. I serien finns det knappt frost kring staden. Hur funkar det egentligen?
• Jon Snows liegrabb Olly liknar en psykopat ännu mer efter en omgång med puberteten.
• Och förresten, ifall någon gick miste om det, ja, Trystane var på samma skepp som Jaime och Myrcella. Hur hans oäkta kusiner tog sig ombord efter att ha sett skeppet segla iväg i slutet av förra säsongen kan varken de nya eller gamla gudarna besvara. Oberyn är säkert jättenöjd.
• När det annars kommer till långa texter om Game of Thrones verkar ett populärt ämne efter premiären vara Westeros kvinnor. Tydligen har det först nu gått upp för pressen att seriens kvinnor äger medan männen suger, ironiskt nog efter den kontroversiella femte säsongen, eller finns det en korrelation här?

Mina recaps väntar som alltid här varje måndag, förhoppningsvis mindre negativa för varje avsnitt.

1994 var året då den före detta fotbollsspelaren och amerikanska ikonen O.J. Simpson fanns på allas läppar över hela världen.

Rättegången där han stod anklagad för mordet på sin exfru Nicole Brown och hennes vän Ron Goldman följdes av hela världen. Nu är han återigen på allas läppar efter att tv-serien American Crime Story: The People v O.J. Simpson – som skildrar rättegången och allt omkring den – sände sitt sista avsnitt tidigare i veckan. Jag har följt den med ett hänsynslöst intresse och är nu redo att redovisa varför ni inte får missa en av årets absolut bästa serier.

Världens första ”dokusåpa” förändrade allt

Nyheten att Ryan Murphy skulle producera serien möttes med en hel del skepsism. Med ett cv bestående av tidigare popkultursfenomen likt Nip/Tuck, Glee och American Horror Story fruktade många att hans känsla för såpopera-esque dramatik skulle följa med, vilket i sin tur kunde leda till rätt smaklös tv, det är trots allt inte någon form av fiktion det handlar om – även ifall O.J.-rättegången många gånger framstod som något mer spektakulärt än verkligheten.

När O.J. i en vit Ford SUV jagades av poliser längs Los Angeles motorvägar stannade en hel nation upp, en nation mitt uppe i NHL-firande, NBA-final och avskedet av landets största golflegend Arnold Palmer, men trots detta kunde ingen gå miste om vad som pågick – som om utomjordingar hade nått vår planets atmosfär, eller bara något så utomjordiskt som att O.J. Simpson kunde vara skyldig till mord. Rättegången sändes live för allmänheten och täcktes dygnet runt av likväl nyhetskanaler som skvallerpressen. Både inne i lagens sal och utanför var det en för tiden aldrig tidigare sedd cirkus, en kickstart på samtidens mediebevakning och realitysamhälle.

I många anseenden kan rättegången kallas för just den första dokusåpan och för att skildra den krävdes mer än de typiska torra brottsdraman vi känner igen. Mer krävdes för att skildra en tid i den amerikanska historien som fortfarande förbryllar, och detta visste Ryan Murphy och gjorde tillsammans med skaparna Scott Alexander och Larry Karaszewski ett utmärkt jobb i att fånga de spektakulära händelserna och omtumlande känslorna som omgav ett år då alla regler skrevs om. Resultatet blev trollbindande tv inte likt något annat jag har sett i år.

Rasismen lika stark då som nu

Det var inte bara en samtida känsla för dokusåpadramatik The People v O.J. Simpson fångade, utan även något betydligt hemskare vi även finner i vår nutid. Likt nu som då var rasismen i USA svår att blunda för. Bara två år innan O.J. steg in i rättssalen friades Los Angeles-poliserna – som brutalt hade misshandlat den afroamerikanska mannen Rodney King – från brott i en annan, även fast dådet fångades på film, vilket ledde till sex dagar av upplopp i staden.

Chansen att OJ Simpson var en framgångsrik svart man ditsatt av den minst sagt tvivelaktiga Los Angeles-polisen var något försvarsadvokaten Johnnie Cochran – vars karriär hade dedikerats till en kamp för afroamerikaners rättigheter – tog till vara på delvis, om inte främst, för att blottlägga den rasistiska ryggraden i landet och dess poliser. Och visst kan parallerna till 2016 dras? Efter Trayvon Martin, Ferguson och Sandra Bland är Black Lives Matter-rörelsen större än någonsin, något Ryan Murphy och de andra snarare anammar än att blicka bort ifrån, vilket gör att Cochrans kamp för mer än bara O.J.s rättvisa blir till seriens högst pulserande hjärta.

The People v O.J. Simpson är en tv-serie för klassrummen, men inte för att illustrera hur lagen kan manipuleras eller hur solklara fall kan rinna en genom händerna. Nej, kabla ut den här serien i varenda klassrum, för detta är ett förstklassigt exempel på att vi måste lära oss av historien, något vi ofta tjatar om men tycks ändå aldrig lyckas med.

Ross blev ”Juice”

1994 var ett viktigt år för flera involverade i The People v O.J. Simpson. John Travolta gjorde sin första comeback – vissa skulle kalla detta hans andra – med Pulp Fiction, och medan O.J. i den vita Broncon for ner längs motorvägarna hyllades Quentin Tarantinos film på Cannes filmfestival. Men 1994 betydde också genombrottet för en annan av skådespelarna. I september det året hade nämligen den första säsongen av Friends premiär där David Schwimmer spelade den alltid lika neurotiska och kärlekskranka Ross, en karaktär många skulle komma att älska – med kanske en nypa hat inblandat stundtals.

För hela världen är Schwimmer Ross, eller ja, det var tills vi fick se honom i rollen som O.J.s vän och försvarsadvokat Robert Kardashian. Ja, det kan tyckas smått ironiskt att Kardashian-familjens bortgångna patriark var inblandad i den period som skulle komma att sparka upp dörren för reality-fenomenet hans barn sedan skulle erövra – något Ryan Murphy helt klart tog tillvara på med några scener som tagna ur en prequel till Keeping Up With The Kardashians.

Robert var dock betydligt mer än bara sitt familjenamn – även om det är djupt komiskt när han under en presskonferens måste stava sitt efternamn för journalisterna – och Schwimmer ges verkligen ett högklassigt material att jobba med, och som han levererar. Det blir nämligen uppenbart för den trogna vännen att polaren ”Juice” kanske inte är oskyldig, och när han ställs inför historierna kring O.J.s väldokumenterade misshandel av Nicole kan han inte blicka bort även fast han önskar, vilket leder till en del hjärtskärande scener.

Trots att serien saknar någon uttalad hjälte blev Robert Kardashian med David Schwimmer i rollen till en för många, och om inget annat så älskade vi alla hur han gång på gång uttalade juice.

Bland de kända namnen är kanske en doldis den bästa

Utöver Schwimmer kan listan av fantastiska skådespelare involverade i denna serie göras lång. Visst är det något av en blossande pånyttfödelse för John Travolta, vars kärlek för sin roll är uppenbar, och han låter sig själv konsumeras av försvarsadvokaten Robert Shapiros underliga ögonbryn. I O.J.s dreamteam finner vi även redan nämnda Johnnie Cochran spelad av Courtney B. Vance med brinnande etos och en glöd det gnistrar om så fort han befinner sig framför en kamera. Sen har vi åklagaren Marcia Clark, fantastiskt spelad av Murphys favorit Sarah Paulson. Rättegången var en extra smärtsam sådan för Clark. Förutom en rådande vårdnadstvist behandlades hon kanske allra värst av media och skvallerpressen med all den sexism det bar med sig, vilket ledde till en balansgång mellan århundradets rättegång och en förödande depression, en panikartad situation Paulson fångar perfekt med styrka för varje lugnande cigg.

De ovanstående skådespelarna är alla givna för en kommande Emmy-nominering, min förhoppning är dock att en viss doldis ska sno statyetten från alla de andra snubbarna. Vid sin sida hade Clark nämligen Chris Darden, en rättfärdig advokat ämnad för fallet långt innan han blev en del av den. Personligen har hans förödande kamp för rättvisa varit den största underhållningen med serien, samtidigt som kanske den mest emotionella, för Sterling K Brown har verkligen varit helt utmärkt att se i den splittrade rollen.

Darden ställdes i rättegång mot sin mentor Cochran och hela det samhälle han kom ifrån. Hans prio var dock att göra rätt för familjerna till de mördade, vilket skulle bli till en känslomässig resa Brown skildrar så fantastiskt. För varje lite spänning i käkbenen, för varje fuktigt öga och djupa andetag. Brown förmedlar känslor av sorg, ilska och förlust på ett helt annat plan där de mest minimalistiska ansiktsdragen kan rubba en ända in i hjärtkammaren. I rak kontrast till Cochran utåtriktade och högljudda manér är Darden tillbakadragen och samlad, med en tyngd i varje ord och välmening som inte går att missta. Robert Kardashian var nog hjälten många valde, medan Chris Darden anspråkslöst alltid fanns där tillsammans med Marcia Clark. Gud, så jag hoppas att skådespelarduon i alla fall får en viss revansch när tv-priserna ska börja delas ut.

Vinna eller försvinna – gjorde OJ verkligen det?

Även om serien inte tar något uppenbart ställningstagande i huruvida O.J. gjorde det eller ej, går det att uppfatta en viss partiskhet, om inte främst i nyanserna av Cuba Gooding Jrs skådespel – för att vara en oskyldig snubbe är han rätt obehaglig, den där Juice. Nej skildringen av den före detta fotbollsikonen är knappast en stolt sådan i slutändan, när han spoiler vann rättegången och blev en fri man.

För vad minns egentligen en vinnare? När en löpare ser tillbaka på sitt livs lopp minns hen förmodligen de tyngsta fotstegen mer än befrielsen vid mållinjen. En fotbollspelare minns förmodligen den viktigaste passningen eller målet snarare än när ljudet av domarens visselpipa ljöd sista gången. Vägen till vinsten är oftast den mest minnesvärda och allt därefter är svårt att toppa, vilket O.J. Simpson förmodligen kan relatera till. Årtiondets rättegång var hans viktigaste match någonsin, och när den väl var över var även så mycket annat, bland annat hans anseende.

Perfekt fångade tv-serien hur ett adrenalinstinnat vinstrus sakta men säkert förtärdes till misär under ett dygn – imponerande nog för oss bara skildrat under några minuter – där O.J. såg vänner och rykte fara åt intet. Att vinna kan vara bitterljuvt och den kanske allra bitterljuvaste skildrades dräpande i seriefinalen.

Men vem försöker jag egentligen lura, alla som såg eftertexten vet hur de bakom serien egentligen kände, där de lämnade oss med en rätt osmickrande påminnelse om att O.J. just nu sitter inlåst efter att – i ett försök att lösa den ekonomiska knipa han befann sig i –ha rånat några på sina gamla troféer. Jag antar att karman kanske tog ut sin rätt till slut?