För nästan exakt nio månader sen blev premiärdatumet för Stephen Colberts intåg i Late Show-historien officiellt. Även ifall den smärtsamma väntan inte riktigt kan liknas vid en graviditet så var det ändå förlösningen av en pånyttfödd (?) Colbert det amerikanska folket – och jag av någon mirakulös anledning – fick bevittna under natten.

Till de igenkännbara rösterna av Colberts fans skanderande ”Stephen”, som de alltid gjorde under hans tid som sin republikanska Bill O’Reilly-persona på Comedy Central, skuttar programledaren iklädd en färgenlig marinblå kostym in på Ed Sullivan teaterns scen – samma som David Letterman tidigare har härskat över i hela 22 år – för sin allra första monolog. Nerverna är tillsynes obefintliga, tillskillnad från när till exempel Seth Meyers tog över NBC-motsvarigheten Late Night, samtidigt är det en orättvis liknelse. Colbert är rutinerad i gamet efter att ha spenderat nio år drivandes med den amerikanska högern, där snackar vi ändå bootcamp.

Även fast den prisbelönta programledaren aldrig har varit någon standup-komiker per se så var han, som sagt, inte helt oväntat trygg med att dra av några skämt framför en lättillgänglig publik – även fast han sedan sittandes förundras över hur någon faktiskt pallar att stå upp och skämta i mer än fem minuter. Styrkan ligger dock i de följande segmenten. Vi har bland annat en introduktion till den mer ockulta sidan av snack-tv-branschen när programmets sponsor visar sig vara en relik från uråldriga tider då demoner härskade, demoner som även råkar ha en svaghet för hummus. Colbert tar här tillfälle i akt och briljerar ohindrat på det vis någon uppfostrad inom improv borde göra.

Vi lämnas sedan med en hint om att det ockult kan bli en långlivad följetång inom programmet, då Stephen är redo att göra vad som helst för framgång, och jag kan helt ärligt bara applådera hans lustande efter kommersiell makt.

Men Colbert var inte den enda i programmet som tog sina första steg, på främmande mark, mot en maktposition. För vad är egentligen amerikanska talk shows utan ett eller annat Donald Trump-skämt nuförtiden? Stephen som den satiriker han är drev både med medias kärlek för Trumps bisarra och idiotiska eskapader till presidentkampanj, för att sedan själv falla för lockelsen, samt en hel del Oreos bara för att vara riktigt jävlig mot USA:s kanske – mycket möjliga – framtida president.

Trump-skämt är ett säkert kort för någon med en historia inom politisk satir, men många tittare främmande för Colberts karriärsmässiga bakgrund lär ändå ha lämnats undrande huruvida detta är en talk show eller bara ett avsnitt av The Colbert Report. För medan programledarens urspårade mantra går hem hos redan dedikerade fans och den yngre publiken sitter förmodligen de äldre med händerna begravda i sina gråhåriga skalpar. Är det en karaktär de bevittnar eller är det den riktiga Colbert? Att finna ett utrymme bland den bredare publikens hjärtan är efter första avsnittet uppenbart hans största och svåraste uppgift.

Dock lär vi alla minnas att David Letterman var något av en udda figur när han själv entrade branschen, med nyskapande inslag som kunde lämna tittarna förundrandes. Ser vi till nutidens talk show-klimat där Jimmy Fallon vinner framgångar på alltför manusbaserade program med intervjuer skräddarsydda för att bli virala hits och lip sync-battles på lip sync-battles, kan Colbert precis som Letterman ge formatet nytt liv med ett fokus på en underhållande och egensinnig helhet – inte bara 45 minuter uppdelade i tv-formaterat klickbete.

Med premiären står det klart att Stephen Colbert tänker göra sin egen grej, vilket inte lär gå hem hos alla, men så länge det snuddar vid det ockulta en eller två gånger i veckan är i alla fall jag mer än redo att gorma ”Stephen Stephen” tillsammans med resten av fanskaran. Ser vi till debutanter från tidigare år spelar dock Colbert i en helt egen liga, som mycket väl kan växa i popuaritet match för match.

Övriga talk show-snackisar:

Gästerna

Att bjuda in den tredje roligaste från Bush-familjen är ett något oväntat val av första gäst. Men med tanke på Colberts erfarenhet bland konservativa farvatten var kanske den republikanska presidentkandidaten Jeb Bush självklar. Intervjun var dock en udda om tämligen underhållande sådan, nästan en nedtonad variant av vad vi hade sett ifall det var The Colbert Show som Bush gästade. Men det säger en hel del att det största jublet uppstod när den äldre brodern George nämndes. Kanske hade det varit bättre att bara låta den amerikanska komikern, med en mytomspunnen åtta år lång karriär, gästa programmet med sina målningar eller liknande?

Sen har vi också George Clooney, men vad finns det egentligen att säga om Clooney? Han är kanske den gulligaste av sympatiska Hollywood-kändisar som existerar – även ifall det kanske var hans ”onda tvillingbror” med karaktärsenlig ansiktsbehåring?    

Öppningsmonologens bästa skämt

CBS-vd:n Leslie Moonves satt armerad med en knapp, redo att stänga ner Late Show i utrymme för den oförglömliga serien The Mentalist. Ett hot värt att ta seriöst.

Husbandet

En annan stark debutant under kvällen var jazzmusikern Jon Batiste som leder husbandet Stay Human med ett piano och hans signaturenliga melodika. Även ifall Colbert och Batiste relation inte verkar vara baserad i komiskt småsnack som sina föregångare så var Batiste närvaro minst sagt påtaglig, bland annat i form av en rad fenomenala danssteg. Det storslagna musiknumret som avslutade premiären borde även göra Questlove och de andra i The Roots något svettiga när det kommer till tronen över jazzmusiken inom talk shows.

Kan Clooney intervjuas utan ett skämt om hans framgångsrika fru?

Nej självklart inte.

Ockulta önskemål

Efter ”El Luke Keso Tep” – eller entiteten Google inte kan hjälpa mig med att stava – vill jag ha flera ockulta karaktärer i Late Show. Kan Jay Z gästa och berättar hur intagningsproven till illuminati fungerar utan att avrättas kort därefter? Eller kan Colbert öppna upp portaler till andra dimensioner för ett skojigt segment där Cthulhu maskerad med brun utan sol och en illasittande peruker försöker bli USA:s 45:e president? Så länge du bemästrar svart magi är möjligheterna oändliga.                          

Även fast Silicon Valley fortfarande är en av vårsäsongens mer underskattade komediserier har programmernas Entourage byggt upp ett starkt följe. Inte helt oväntat har människor från världen serien skildrar funnit tycke i dess brutala ärlighet, en av dem är Firefox-grundaren Blake Ross, som nu har gjort något mer oväntat – han har författat ett eget avsnitt.

Som många av oss andra kämpar Ross med den oändliga väntan på seriens tredje säsong av neurotiska karaktärer och häpnandsväckande välutförda runkskämt. Men medan vi botar abstinensen med andra serier har Ross själv valt att skriva sitt första manus någonsin – och för att vara en nybörjare hanterar han mediumet väldigt bra – som är hans vision av den kommande säsongens första avsnitt.

Många lär bli besvikna när de märker att det inte handlar om den homoerotiska spänningen mellan Gilfoyle och Denish, utan istället skildras Richards jakt på Pied Pipers nya vd vilket är helt okej också antar jag. Ross lyckas nämligen fånga Silicon Valleys något säregna ton rätt väl och ja, en framtid inom tv är kanske ett alternativ när världen äntligen har gett upp hoppet om Firefox. 

Det 31 sidor långa manuset finns att ta del av här, samt ett utdrag nedan ifall ni fortfarande inte köper att detta vore allt annat än en homoerotisk novell om redan nämnda programmerare. Själv önskar mig en prequel-serie om Jared och hans kärlek för romantiska komedier men den lär jag nog få vänta på i mer än åtta månader.

Visst, vi kan alla komma överens om att namn som David Lynch, Mark Frost och Kyle MacLachlan är essentiella när vi återvänder till Twin Peaks nästa år – eller 2017, de verkar inte ha bestämt sig än. Men det finns en till viktigt komponent vi alla lär behöva till kaffet på RR Diner, och det är lite drömlik musik för Audrey Horne att dansa till.

Tur nog rapporterar TV Line att den legendariska kompositören Angelo Badalamenti är påväg tillbaka till den dimtäta staden, förhoppningsvis med ett arsenal av surrealistisk jazz och spökliknande synthmelodier. Huruvida Julee Cruise kommer få återuppliva sin slumrande karriär som Badalamentis musa än en gång återstår att se, men med tanke på hennes och Lynch problematiska förflutna borde hon kanske hålla tillbaka på förväntningarna. Personligen röster jag för att våran svenska stolthet Lykke Li får jobba med Lynch igen.

En till förhoppning är att James Hurley har lagt sina minst sagt doucheiga trubadurambitioner bakom sig 25 år senare. Dags att överge gitarren för turntables och trancerytmer? Ja, varför inte arrangera ett skogsrave i de atmosfäriska skogarna, gärna med dj-båset tät intill the Black Lodge om ni förstår vad jag menar.

Passa även på att med denna nyhet avnjuta historien om hur Badalamenti och Lynch tillsammans skapade det vackra men gastkramande musikstycket för Laura Palmer:

Vad har en excentrisk livskritiker, en människo-häst-hybrid och Brooklyn-hipsters gemensamt? De har alla huvudrollen i nya komediserier som jag älskar, och jag är oftast starkt kritisk till komedier i tv-form – huruvida det talar för eller emot mina rekommendationer vet jag ärligt talat inte.

Review with Forrest MacNeil

Mer än kanske någonsin annars behöver du, vid tolkandet av en redan existerande komediserie, presentera något som differentierar dig från förlagan. Den briljanta men ofta förbisedda komikern Andy Daly tog den australiensiska mokumentärserien Review där livsupplevelser recenserades och presenterade för Comedy Central något av en livshistoria. Här får vi inte bara följa när Daly i rollen som den excentriska livskritikern Forrest MacNeil recenserar upplevelser likt drogberoende och rymdresor, utan vi blir även fullt delaktiga i MacNeils liv och konsekvenserna recensioner har på vardagen utanför hans tv-serie. Resultatet är, stundtals mörk, men alltid fantastisk humor med lite meta inblandat, ni kommer veta vad jag menar vid pannkaksavsnittet.

Andra säsongen har precis börjat i USA, men första finns att plöja genom Youtube.

Bojack Horseman

En något udda berättelse, om en människo-häst-hybrid tillika avdankad sitcom-stjärna, är inte bara årets bästa animerade tv-serie utan även en av de bästa alla kategorier. Netflixs mest lyckade satsning började förra året och tycktes först befinna sig i en igenkännbar animerad sfär där Hollywood-satir främst förekommer. Men efter ett tag upptäckte tittare att en mer mänsklig historia döljde sig i den om en mänsklig häst och snart fann de sig mer tårögda än något annat. Dock är Bojack fortfarande en hysteriskt rolig serie med ett bra samtida finger på populärkulturens puls samt fantastiska röstprestationer från bland annat Will Arnett.

Bojacks fantastiska fabel finns i två säsonger, och en rätt kass julspecial, på Netflix.

Documentary Now!

Att en serie blir upplockad för en andra och tredje säsong före den första ens har haft sin premiär är väl ett bra tecken? Detta hände i alla fall under dagen med SNL-veteranerna Bill Hader och Fred Armisens nya mokumentärantologi Documentary Now, där de för varje avsnitt tacklar klassiska och om något tjatiga dokumentärklichéer. Dock rekommenderar jag inte denna serie endast baserat på de två huvudrollsinnehavarnas namn. Vice släppte nämligen förra veckan ett av de första avsnitten, där just Vice parodiseras – för det är ändå dryga marknadsföringsstrategier likt denna vi förväntar oss av dem. Brooklyn-hipsters jagar en El Chapo-liknande karaktär i Mexiko och det finns lika mycket att hata som det finns att älska, där bland en del oväntade cameos från en produktion bestående av folk som älskar att inkludera sina kända polare i det roliga.         

Rökmonster, tidsresor och sex säsonger av obesvarade frågor var allt ingen ville se när Lost-skaparen Damon Lindelofs nya tv-serie The Leftovers hade premiär förra året. Lyckligtvis besvarades alla rädslor med ett nedtonat mysterium, ciggdoftande sekter och kanske 2014:s mest deprimerande men bästa serie, som återvänder i oktober med en andra säsong – och nu har vi äntligen en första trailer.

När vi åter stiftar bektantskap med den tämligen hela familjen Garvey verkar de må bättre än någonsin tidigare efter att ha övergivit sitt hem i New York för en stad i Texas. Till en början tycks platsen framstå som ett mirakel då ingen medborgare lämnade idyllen under den oförklarliga händelsen där två procent av jordens befolkning försvann spårlöst. Men som vi får lära oss i detta kryptiska smakprov existerar inga mirakel i Miracle, och sakta men säkert börjar ytan spricka upp.

Den första säsongen av The Leftovers var en tumultartad och emotionell resa perfekt för HBO. Redan från start var Lindelof på det klara med att varför två procent av jordens befolkning försvann inte var seriens narrativ, utan istället hur försvinnandet påverkade de kvarvarande vars liv därefter utvecklades till en existensiellt ångestladdad dagen efter av episka proportioner. Mystiken vilade fortfarande där, men mer som ett mysigt dimtäcke över en skog istället för ett rökmonster rasandes igenom den. Fokuset låg på karaktärer spelade av fantastiska skådespelare som Justin Theroux och teateralumnen Carrie Coon vilket blev till seriens fördel.

Visst var även de första säsongerna av Lost en mänsklig historia, men när flashbacks blev till flashforwards och sedan flashtilljagvetintevar förlorade Lindelof och samarbetspartnern Carlton Cuse greppet. Än så länge är jag dock hoppfull om att Lindelof tillsammans med Tom Perrotta – vars bok serien är baserad på – vet vad han gör med The Leftovers, och ifall kompositören Max Richter än en gång erbjuder sin känslosamt pricksäkra musik kan kanske den andra säsongen även bli detta års bästa uppvisning i melankolisk dramatik.