Gåshudens gåshud. Så fin och tung video av Thomas Bimai.

Den här bilden är surrealistisk. Jag fick den i ett mail av Amnesty som arrangerar en manifestation för att visa solidaritet med civilbefolkningen i Aleppo under parollen ”Stoppa våldet i Aleppo”. #standwithaleppo

Är du i Stockholm på Söndag är det bara gå till myttorget.

Här är lite info från deras event som du hittar på facebook.
”Allt för många har tvingats på flykt och allt för många har förlorat sina familjemedlemmar. Våldet måste få ett slut. När världsmakterna inte tar sitt ansvar och omvärlden står handfallen känns vanmakten för stor att bära”. Amnesty arrangerar en fredsmanifestation för att
Ur programmet (uppdateras):
Lena Ag, Kvinna till Kvinna
Stefan Sundström, musiker
Nadia AlHaj, syrisk representant
Anna Lindenfors, Amnesty Sverige
Manpha dance company och Nasreen Aljanabi
Alexandra Pascalidou, journalist och #femdefender
Sara Riedel, musiker
Katrin Kisswani, Läkare utan gränser
Moneybrother, musiker
Elisabeth Dahlin, Rädda Barnen
Fazeela Selberg Zaib, Lighthouse Relief
Lisa Grotherus, musiker

Jag har ett mission i livet just nu och det är att sluta vara rädd för teknik. När jag gick i gymnasiet fick jag panik av våra ensemblelektioner. Det var för mycket snubbar och teknik på en och samma gång för att mitt psyke skulle palla. Det var bara prestationsångest och ”Men åååååh, fattar du inte eller?”-feeling på alltihop. Det var En av alla stunder jag önskade att jag bara kunde sjunka genom golvet och försvinna.

Jag känner fortfarande så till viss del. Fast nu fattar jag att jag kan svara ”Nej, jag fattar inte, för att jag har aldrig haft någon som förklarat för mig utan att dumförklara mig först”. Det är det värsta jag vet! När någon ska berätta hur viktigt det är att man vet något, men först ska se till att man känner sig helt värdelös innan den kommer till poängen. Hur sannolikt är det att man själv får en passion för ämnet då? Och hur ska du lära dig något om du inte kan vara öppen med din okunskap?

Det finns två problem i situationen. Den ena är matchkulturen som verkar funka så att man ska triggas av att känna sig dålig och då läsa på för att bli bättre än den som va dryg mot en från första början.

Den andra är jag låter min rädsla stoppa mig från att närma mig någonting jag tycker är kul att hålla på med istället för att skapa ett eget sammanhang som jag känner mig trygg att lära mig i och sedan, när jag har kommit en bit på vägen, kan jag kasta mig ut bland och ta den platsen jag vill ha.

Så jag har suttit hemma hela veckan och kollat på youtube tutorials av nördiga Australiensare som visar hur syntar och hur Ableton (ett musik program) fungerar. Det har varit jätte kul och super frustrerande för att jag inser hur mycket det är att lära sig. Men jag har inte behövt bevisa något för någon, jag har kunnat spola tillbaka en video 17 gånger om det behövts och jag har lärt mig massor. Och igår kom eldprovet! Jag kastade jag mig ut i verkligheten! Närmare bestämt ett Ableton Jam på en bar, alla tog med sin dator, kopplade ihop dom och  så jamade man tillsammans.

Jag den enda tjejen. Det var bara kukar och teknik så långt ögat kunde se. Fuck!

Men jag hade en pakt med mig själv, min kille var med och vi hade pratat innan så han pushade mig och sen kom Mel, en tjejkompis till mig dit efter ett tag. Och när jammet väl började var det så himla kul! Alla sög (inklusive jag), det var inte alls läskigt, alla var snälla och hjälpsamma, det va så skönt! Dom ville bara ha kul, det var ingen som va dryg och eftersom jag kände att jag hade rätt att vara där kunde jag kräva min plats på ett annat sätt.

Så om det är något du vill göra men inte riktigt vågar, samla lite mod och kunskap, ta med dig någon som förstår dig och backar dig om det blir jobbigt och bara kör! Du kommer växa och du kommer ha kul.

Mel och Ryan jamin’ away!

Mel använde Ableton för första gången och va jätte duktigt! Modigt och fett att hon bara körde.

Har ni några strategier hur ni överkommer era rädslor får att nå era mål? Jag vill jätte gärna höra dom!

Hipp-hej!

Glädjen över att jag hittat detta men paniken att den släpptes i Oktober?! Hur kan jag missat ha det?!?!?! Den här skiten kommer spelas på repeat hos familjen Kronlöf i jul, det kan ni skriva upp! Vem visste att gudfadern av guilty pleasures kunde levla i sin egen guilty pleasureness? Men det har han!

Så om du vill fixa en riktigt obekväm stund framför brasan med din släkt är det bara välja någon av följande 12 låtar, mitt tips är låt nummer 3, Home for Christmas, som börjar med texten: Baby, this christmas my gift to you will be… me.

God jul.

Vi ska göra en till turné med Riksteatern våren 2018. I människoår är det om jätte länge. I teaterår är det typ imorgon. Så vi är i full gång med att samla inspiration och läsa på om allt som gör en förbannad och allt som ger en hopp om att denna bajsmacka vi kallar vårt samhälle ska kunna bli till något vackert en dag.

Våran regissör, Astrid Menasanch Tobieson, gav oss i läxa att se dokumentärserien Human. Alltså, jag vet inte vart jag ska börja?! Det var det sorgligaste, vackraste och vidrigaste jag sett. Det är en så fruktansvärt välgjord dokumentär. Jag vet att den fanns på SVT för längesedan, men jag missade den helt då, så jag rekommenderar alla att se den om ni inte redan gjort det. Det är 3 delar, jag har bara sett första och andra, men det övergripande temat är frågan ”Vad gör en människa?” Är det empati? Är det att vi aldrig ger upp? Är det viljan att vara bättre än någon annan? Är det kärlek?

Jag satt ensam och skrattade och grät  om vart annat i två timmar.

Det är enkelt filmat, bara en person som berättar om sin starkaste upplevelse. Men när man ser att vi alla upplever samma saker oavsett vart du kommer ifrån blir man så ledsen och frigjord samtidigt. Det är så uppenbart men också så bortglömt och jag mådde bra av att få se det, även om det var jobbigt. Jag tror att många i Sverige behöver påminnas om sådant här i dessa tider.