Om ni tänker er att killen man gillar är laxen på sushin, så är man själv typ det klibbiga riset runtom som vägrar att släppa taget eftersom man vet att man hör ihop och att man aldrig skulle klara sig själv. Det är ju så. Vad vore riset på sushin utan laxen till? Bara torrt och äckligt och blekt. Eller så är killar typ som wasabi. De ligger där på tallriken som man kallar livet och man vet att man inte borde äta den, men man gör det ändå och så ångrar man sig efteråt. Så himla typiskt. Hatar det.