Jaha. Här sitter jag ensam och övergiven. Alla jag känner har åkt till Way Out West. På samma sätt som barnfamiljer i Västmanland gasade iväg från skogsbranden så flydde alla mina vänner till Göteborg. Bilarna var fullpackade med alla Acne-plagg de har i sin ägo, och ingen vet vad de kommer komma hem till när det är över. Hela Trädgården är förmodligen en spillra, övergiven och utlämnad till sitt eget öde. Ingen går på fest. 

Kvar är bara tystnaden och alla minnen. Kungen och Annie Lööf har åkt ut till Södermalm för att prata med de drabbade och hjälpa dem igenom denna svåra stund. Enstaka invånare har barrikaderat sig i sina välplanerade ettor med sovloft  och vägrar komma ut och hävdar att de ska dö där.

Regeringen tillsätter en kriskommision, och lovar att italienska plan är på väg så att de kan hälla Brooklyn Lager-öl över hela innerstaden. Ända ut till Telefonplan och Midsommarkransen så märker man av den tryckta stämningen. 

Många av våra grannländer har erbjudit sig att hjälpa till. Busslaster av tyska klubbare från Berlin står redo att rycka ut på Stockholms gator. Regeringen hälsar att de är beredda att släppa på alkohollagarna för att råda bot på situationen då det rör sig om ett undantagstillstånd.

Det kommer ta flera dagar innan allt är som vanligt igen. Vissa pratar till och med om veckor. Vi som är kvar kan bara vänta och se vad som kommer hända härnäst. Det kommer hela tiden in bilder på katastrofområdet från folk i närheten, och Aftonbladet publicerar alltihop och sänder ut dem till omvärlden som oroligt tittar på. Idag är vi alla Södermalms-bor.