Fullständigt orimligt detta. Klockan är snart 22.55 på fredag och jag har äntligen tid att titta ikapp på lite videos och lyssna ikapp på lite musik. Jag är alltså hemma och hinner inte detta egentligen för jag ska kolla på senaste avsnittet av Hard Knocks snart. Jag vill se JJ Watt och Vince Wilfork mysa i omklädningsrummet och allt det där men jag måste smälta all denna musik.
Det var en sån vecka. Den kanske bästa musiksläppsveckan i Sverige sen förr-förra veckan. Det har kommit så bra videos! Vet inte hur jag ska tackla det här. Får typ använda samma princip som sist det här hände mig (förr-förra veckan alltså): berätta om en svensk och en norsk sång från veckan.
Arif har verkligen hittat formen nu. Han var fortfarande rätt ny som artist i rampljuset när han gästade podden för nåt år sen och började typ direkt efter det sin transformation från Phil T Rich till Arif. Unge Ferrari verkar va en lite coolare/hippare Store P typ? Ja den Store P som hade en av förra årets bästa sånger alltså. Är för övrigt söndag nu helt plötsligt, hann inte skriva klart i fredags. Inte att det spelar nån roll. Jag såg för övrigt Hard Knocks och fick se JJ Watt och Wilfork mysa på en grill-restaurang och det var fantastiskt.
Den svenska sången från veckan som absolut ingen kan ha missat men som ändå förtjänar exakt 100ggr så mycket uppmärksamhet som den fått är så klart Cherries Tabanja:
Känns som en miljon år sen jag hörde Cherrie första gången på Abidaz skiva, och som 1000 år sen vi pratade med henne i telefon i podden. Jag älskade hennes röst då men blev ändå helt helt knockad när Sanna spelade Tabanja för mig förra hösten. Den har nåt sorts tangerat rekord med Trap Queen – jag har hört båda typ varje dag i snart ett år, hur kan jag inte ha tröttnat?
Nån borde forska på det.
Hörni har ni märkt att helt plötsligt har VBDFR börjat blogga enbart om rap från Sverige och Norge? Det är inte vi som ändrat vårt beteende – det är ju för fan Sverige och Norge som släppt bomber på bomber och blåst loss taken från dörrarna. Kommer det hålla i sig? Vem vet men jag hoppas det. Hade inte allt det här släppts hade jag behövt blogga om att rapparen OHNO visat sig INTE vara backpack-rapparen Oh No, utan en ung kalifornier som vaknat upp och jobbar hårt som än mexare efter som han är en mexare. Nu behöver jag bara nämna det i förbifarten.
Om ni råkar ha missa alla andra släpp så behöver ni genast kolla på Höru Mig Bae-remixen och läsa om Mapeis rap om nr 1 och 2 här, Erik Lundins Araba här och Paaps Vingar av glas här. Har lyssnat på de Dida och Eboi-sångerna sjukt mkt sen Babak lämnade en bunt dunder mp3 när han gästade oss för nån månad sen. Och att Paap är tillbaka med nytt släpp är jävligt fett.
/Hugo
