Bild från al.com

”get yo twelve white folks and take that shit to trial bitch”

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva om det här. I dag nådde nyheten om att The Last Mr Bigg, eller som han egentligen heter Donald Maurice Pears, gått bort. Jag såg det via andra Alabama-rappares sociala medier. AL.com rapporterar att han dog i sömnen natten till onsdag. Efter att 11 år tidigare ha överlevt två skott i huvudet.

Det var 2004 och den gången dog han inte. Han vaknade efter åtta dagar i koma med ena ögat och delar av hjärnan borta. Ögat ersatte han med ett diamantprytt glasöga och hjärnan vet jag inte hur han ersatte. Han lyckades hursomhelst komma tillbaka och nådde kanske sina största framgångar när han samarbetade med grammy-vinnarna 36 Mafia (och ryktades bli en del av gruppen?) under några år i mitten av 00-talet.

Det var ungefär samtidigt som jag upptäckte honom, dock inte via 36 Mafia för precis som de flesta andra missade jag helt att han jobbade i Memphis. Jag och många andra hade precis börjat upptäcka hur mycket otroligt fantastisk musik som släppts i södern som mer eller mindre inte spridits alls. Detta var när UGK för de flesta bara var gruppen som gjort en låt med Jay-Z och Pimp C satt inlåst. T.I. började precis höras. Texas och Houston hade sitt stora år 2005. Vi började kunna höra musik från södern på radio och ZTV osv, men det var samtida musik. Musik som visade tecken och hintade om att det byggde på ett arv vi inte hört, ett arv som inte gick att nå.

Det känns nästan konstigt att skriva idag, men det var inte helt lätt att få tag på all musik för tio år sen. Jag hade hört talas om Lil Boosie och Gucci Mane men det gick inte att hitta nån musik på internet (eller i Sthlms skivbutiker för den delen). Sakta men säkert började DJ Screw-tape efter DJ Screw-tape, UGK-platta efter UGK-platta, Z-Ro-skiva efter Z-Ro-skiva dyka upp på olika obskyra bloggar. Några av oss ville gräva djupare. Det fanns massa olika saker att fastna för. För mig var en av de viktigaste det vemodiga berättande som jag tyckte dök upp lite här och var, det var de guldkornen jag letade efter. Och min poäng med hela den här internet-grejen, den här musiken vi känner så väl idag genom Boosie, alla har hört Z-Ro, alla har kännt i hela kroppen vad Kevin Gates känner när han skriver sina sånger: denna musik från amerikanska södern var inte tillgänglig för 10 år sen. Södern-smärta influerade av Tupac. Vi letade för vi behövde höra det.

Så vi hittade Trial Time.

När jag upptäckte en artist som The Last Mr Bigg behövde jag höra mer. Och det fick jag, över de kommande åren lyckades jag hämta hem fysiska greppbara mp3s till inte mindre än fyra skivor. Jag skrev om en på en av mina 10-20 gamla pinsamma bloggar (vem har haft ensiffrigt antal bloggar? orimligt beteende). Skivorna snurrade typ lika många varv i bilstereon som jag snurrade varv runt bergslagsvägens 100 rondeller. Och hans röst fick mig att känna allt. Hans berättande var rakt och ärligt, han beskrev och han sa vad han sa utan att krångla till det. Han var en av de berättarna som kunde hålla ens intresse uppe utan att behöva vara alltför kreativ i vilken vinkel han ville använda. Han behövde inte säga att hans CD var en tavla eller snap eller fruktstund eller långfilm eller allt vad man hör nu för tiden, för han hade saker att berätta.

Har skrivit mer än nog om hur jag upplevde musiken, ni får gärna hedra The Last Mr Bigg genom att lyssna själva. Och självklart ska ni böra med Trial Time:

Om ni orkar och vill ha den bästa upplevelsen och slippa snäll-varianten i videon ovan: kolla på videon ovan men lyssna till ljudet i denna video. Ljudet i den inbäddade videon startar vid 0.11 och det i länken direkt så ni kan matcha dugligt (om ni är vid en dator alltså).

Som ni hörde är ju Trial Time berättad med vad som skulle kallas en kreativ vinkel, men jag anser att det är själva historien som gör det till en fantastisk sång. 

Efter att ha hört Trial Time har ni hört ungefär lika mycket av The Last Mr Biggs katalog som de flesta andra som någonsin hört hans röst. Det är alltså en sån sång jag har sett och hört folk fortsätta prata om som en kultklassiker i dunkla hörn av internet och västerort i snart tio år. Och alla har ju hört Mr Biggs röst som refräng-sångare på 36 Mafia-dängan Poppin My Collar (och en drös andra 36 Mafia/Project Pat–sånger), vare sig ni visste om det eller inte. Han brukar inte stå med i gästlistan och han syns knappt i videon. 

Som ni förståt gillade jag honom som bäst när han berättade saker för mig. T ex på Traffic King från albumet Only If You Knew. Den är en jävla TV-serie, exakt denna: pilotavsnittet av True Detective. Det är den känslan.

Eller titelspåret från samma skiva.

Förstår ni vad jag menar med rakt berättande utan krångel, hur det griper för historien är där.
 

”ah god i hope i get to see em again
cause they don’t know about the laws i break
the weed i smoke and the pills i take
and they don’t know about the money and keys
about the bustas i shot or the ones that done shot me
they don’t know that they daddy is the man
i wish i could explain but the wont understand”

Jag har även lyssnat väldigt mycket på den mer upplyftande cirkus-dängan/Alabama-anthemet From Alabama.

Läs gärna hans eulogi på AL.com, mer om hans liv i en äldre AL.com artikel. Och se QDIII-filmen han berättar om sitt diamantöga i. Framförallt: lyssna på The Last Mr Biggs musik, finns på iTunes och vem vet kanske på nån strömningstjänst.

Vila i frid The Last Mr Bigg. Tack för musiken.

Jag började följa Alabama-rapparen GMANE på instagram i somras eftersom jag hade hört att han skulle spendera en dryg sommarmånad i Sverige. Belöningen kom nästan genast i form av extremt mysiga bilder från nån lantmarknad i Skåne, Estrellas lättsaltade potatischips i studion, turning torso vid solnedgången, bild på den där staty-pistolen med knuten pipa och massa liknande. Tyvärr missade jag alla hans spelningar i Skåne och Vårberg men jag kommer ändå att få ta del av det som blev till under hans Sverige-vistelse. 

Gmane spelade nämligen in albumet Eurotrap under sin resa – och vi får höra första bidraget redan nu i form av videon till Wood Wheels Turning som har premiär här nedan! Större delen av skivan spelades in i Alabama-producenterna Block Beattaz studio i Landskrona på Block Beattaz-beats. På Wood Wheels Turning, första smakprovet från skivan, hör vi dock ett Chris Change/Level 8-beat med några klassiskt block beattaz-svävande GMane-verser. Change är eventuellt med i Block Beattaz nu så det kanske räknas som ett Block Beattaz-beat detta också.

Hursom! Det är väldigt kul att Alabama/Sverige-kopplingen fortsätter vara stark. Jag vet att Trappmusiks Aggy och norska Soul Division också kommer ha produktioner på Eurotrap och minst någon av Trappadon, Tuben, Ivory, Larsiveli (Norge) och Sune (Urban Ninjas) kommer gästa som vokalister. Vi i VBDFR känner lite extra för just detta transatlantiska samarbete eftersom vi spelat in avsnitt både med producentstjärnan CP från Block Beattaz, Alabamas största grupp G-Side och med flera av de inblandade svenska artisterna såsom Trappmusik och Ivory.

Videon är inspelad av Irika och klippt av Trappadon. Beatet är Changes och inspelningen är gjord av CP. Tryck genast play för här är välrdspremiären av GMANEs Wood Wheels Turning:

Alabamas TC Gambino släppte ju två mycket behagliga låtar för ett tag sen. Ni minns kanske att jag bloggade om Wanna i april och kring jul kom nån jävligt go remix till Mexicano. Nu är han tillbaka med en nästan lika behaglig sång! När jag fick den på mailen igår hade den 15 views men pga inte orkade blogga då får ni kolla på den strax efter att den passerat 200-views-gränsen.

Detta är alltså riktigt behaglig bruksrap att ha i bakgrunden imdo. Producerat av Bossman från Slow Motion Soundz. Bonus nedan är Mexicano, pga så jävla behaglig.

/hugo

Som ni säkert minns stod VBDFR för en av de sista intervjuerna med G-Side under försommaren 2012 innan de splittrades några månader senare. Där och då anade nog varken jag eller Sanna och Petter att det skulle drjöja nästan två hela år innan vi fick höra nytt från G-Side igen. Under deras Stockholms-vistelse spelade de t ex in musik med både Up To No Good  och Level 8 (om jag inte minns helt fel), framgången låg framför dem. De skulle ta nästa steg och de skulle antagligen bli för stora för Sverige-konserter inom kort.

Nu blev det inte så, Clova lämnade Slow Motions Soundz helt oväntat och han och ST släppte solomaterial under 2013. ST lät som G-Side minus Clovas råa realism och Clova lät väldigt influerad av Future, men det märktes att han inte längre jobbade med riktigt lika enorma producenter som Block Beattaz. 

Nu har Clova och ST blivit sams igen och bara för några dagar sedan släppte de sin efterlängtade comeback-skiva GzIIGodz helt producerad av Block Beataz. 

Allt ovan skrev jag för flera dagar sen, tyvärr hann jag inte skriva klart då pga jobb och småbarnsförälderliv. Men men det viktigaste är med, dvs själva videon och länkarna nedan till deras nya skiva. Jag blir inte riktigt lika överrumplad över hur fett det är som första gången jag spelade Starshipz & Rocketz hösten 2008 men musiken är iändå helt klart värd sin lyssning. Jag är genuint glad över att få höra ST och Clova rappa igen, för båda blir verkligen bättre tillsammans. 

Nya albumet och all annan musik de släppt tillsammans finns på deras nya hemsida g-sidemusic.com.

Om ni gillar Alabama-rap och Block Beataz-produktioner så borde ni ta er till Angelos i Vårberg den 27 juni förresten, klubben Välkommen hem vars premiär VBDFR spelade på 23 maj har bokat Level8 som har bokat SMS-artsiten G-Mane. G-Mane är såklart i Sverige som följeslagare till Block Betaz-producenten CP för att hänga i Slow Motions Soundz Europa-kontor i Landskrona, men som tur är hinner han svänga fröbi Stockholm också.

Av: Hugo

Jag har varit på semester över nyår och upptäckte först i förmiddags att rapparen Doe B mördats. Doe B, signad av T.I.‘s bolag Hustle Gang sköts till döds på en nattklubb i hemstaden Montgomery i Alabama. Han blev 22 år. Ytterligare en ung kvinna dödas och flera skadades. Så fruktansvärt sorgligt. Polisen har gripit en snubbe som enligt uppgift haft någon sorts rivalitet med Doe B sedan länge.

Jag har inte lyssnat jättemycket på Doe B, har inte gått igenom hela hans katalog, men däremot tycker jag att han gjorde en av årets bästa låtar, Let Me Find Out, som jag en period i somras lyssnade på minst 5 gånger om dagen. Älskar den jävla låten.

Må han vila i frid.