Bild via 730.no.

Fullständigt orimligt detta. Klockan är snart 22.55 på fredag och jag har äntligen tid att titta ikapp på lite videos och lyssna ikapp på lite musik. Jag är alltså hemma och hinner inte detta egentligen för jag ska kolla på senaste avsnittet av Hard Knocks snart. Jag vill se JJ Watt och Vince Wilfork mysa i omklädningsrummet och allt det där men jag måste smälta all denna musik. 

Det var en sån vecka. Den kanske bästa musiksläppsveckan i Sverige sen förr-förra veckan. Det har kommit så bra videos! Vet inte hur jag ska tackla det här. Får typ använda samma princip som sist det här hände mig (förr-förra veckan alltså): berätta om en svensk och en norsk sång från veckan.

Arif har verkligen hittat formen nu. Han var fortfarande rätt ny som artist i rampljuset när han gästade podden för nåt år sen och började typ direkt efter det sin transformation från Phil T Rich till Arif. Unge Ferrari verkar va en lite coolare/hippare Store P typ? Ja den Store P som hade en av förra årets bästa sånger alltså. Är för övrigt söndag nu helt plötsligt, hann inte skriva klart i fredags. Inte att det spelar nån roll. Jag såg för övrigt Hard Knocks och fick se JJ Watt och Wilfork mysa på en grill-restaurang och det var fantastiskt. 

Den svenska sången från veckan som absolut ingen kan ha missat men som ändå förtjänar exakt 100ggr så mycket uppmärksamhet som den fått är så klart Cherries Tabanja:
 

Känns som en miljon år sen jag hörde Cherrie första gången på Abidaz skiva, och som 1000 år sen vi pratade med henne i telefon i podden. Jag älskade hennes röst då men blev ändå helt helt knockad när Sanna spelade Tabanja för mig förra hösten. Den har nåt sorts tangerat rekord med Trap Queen – jag har hört båda typ varje dag i snart ett år, hur kan jag inte ha tröttnat? 

Nån borde forska på det. 

Hörni har ni märkt att helt plötsligt har VBDFR börjat blogga enbart om rap från Sverige och Norge? Det är inte vi som ändrat vårt beteende – det är ju för fan Sverige och Norge som släppt bomber på bomber och blåst loss taken från dörrarna. Kommer det hålla i sig? Vem vet men jag hoppas det. Hade inte allt det här släppts hade jag behövt blogga om att rapparen OHNO visat sig INTE vara backpack-rapparen Oh No, utan en ung kalifornier som vaknat upp och jobbar hårt som än mexare efter som han är en mexare. Nu behöver jag bara nämna det i förbifarten.

Om ni råkar ha missa alla andra släpp så behöver ni genast kolla på Höru Mig Bae-remixen och läsa om Mapeis rap om nr 1 och 2 här, Erik Lundins Araba här och Paaps Vingar av glas här. Har lyssnat på de Dida och Eboi-sångerna sjukt mkt sen Babak lämnade en bunt dunder mp3 när han gästade oss för nån månad sen. Och att Paap är tillbaka med nytt släpp är jävligt fett.

/Hugo

Bild via 730.no.

Fullständigt orimligt detta. Klockan är snart 22.55 på fredag och jag har äntligen tid att titta ikapp på lite videos och lyssna ikapp på lite musik. Jag är alltså hemma och hinner inte detta egentligen för jag ska kolla på senaste avsnittet av Hard Knocks snart. Jag vill se JJ Watt och Vince Wilfork mysa i omklädningsrummet och allt det där men jag måste smälta all denna musik. 

Det var en sån vecka. Den kanske bästa musiksläppsveckan i Sverige sen förr-förra veckan. Det har kommit så bra videos! Vet inte hur jag ska tackla det här. Får typ använda samma princip som sist det här hände mig (förr-förra veckan alltså): berätta om en svensk och en norsk sång från veckan.

Arif har verkligen hittat formen nu. Han var fortfarande rätt ny som artist i rampljuset när han gästade podden för nåt år sen och började typ direkt efter det sin transformation från Phil T Rich till Arif. Unge Ferrari verkar va en lite coolare/hippare Store P typ? Ja den Store P som hade en av förra årets bästa sånger alltså. Är för övrigt söndag nu helt plötsligt, hann inte skriva klart i fredags. Inte att det spelar nån roll. Jag såg för övrigt Hard Knocks och fick se JJ Watt och Wilfork mysa på en grill-restaurang och det var fantastiskt. 

Den svenska sången från veckan som absolut ingen kan ha missat men som ändå förtjänar exakt 100ggr så mycket uppmärksamhet som den fått är så klart Cherries Tabanja:
 

Känns som en miljon år sen jag hörde Cherrie första gången på Abidaz skiva, och som 1000 år sen vi pratade med henne i telefon i podden. Jag älskade hennes röst då men blev ändå helt helt knockad när Sanna spelade Tabanja för mig förra hösten. Den har nåt sorts tangerat rekord med Trap Queen – jag har hört båda typ varje dag i snart ett år, hur kan jag inte ha tröttnat? 

Nån borde forska på det. 

Hörni har ni märkt att helt plötsligt har VBDFR börjat blogga enbart om rap från Sverige och Norge? Det är inte vi som ändrat vårt beteende – det är ju för fan Sverige och Norge som släppt bomber på bomber och blåst loss taken från dörrarna. Kommer det hålla i sig? Vem vet men jag hoppas det. Hade inte allt det här släppts hade jag behövt blogga om att rapparen OHNO visat sig INTE vara backpack-rapparen Oh No, utan en ung kalifornier som vaknat upp och jobbar hårt som än mexare efter som han är en mexare. Nu behöver jag bara nämna det i förbifarten.

Om ni råkar ha missa alla andra släpp så behöver ni genast kolla på Höru Mig Bae-remixen och läsa om Mapeis rap om nr 1 och 2 här, Erik Lundins Araba här och Paaps Vingar av glas här. Har lyssnat på de Dida och Eboi-sångerna sjukt mkt sen Babak lämnade en bunt dunder mp3 när han gästade oss för nån månad sen. Och att Paap är tillbaka med nytt släpp är jävligt fett.

/Hugo

(Ursäkta bilden, jag tog alltså ca 0 respektabla bilder under årets WOW, och kände inte för att inleda detta med ett filmklipp där jag shottar Fireball….)

Hej! VBDFR har dragit ner på aktiviteten under sommaren pga jobb, föräldraskap och semester. Som ensam representant från VBDFR begav jag mig dock till Way Out West, och eftersom jag nu traditionsenligt sitter hemma med en post-WOW förkylning och tappad röst (asså jag får inte fram ett ord….) tänkte jag recappa festivalen lite.

Övergripande spaning: Jag blir mindre och mindre intresserad av att se konserter för varje år som går. Nästa år kan vi väl ba skita i spelningar och så är hela festivalen en enda lång dagsfest istället? *dryg stockholmare*

Mapei va asbra, dog av dansarna.

Future har jag recenserat här. För att sammanfatta: det är fel att hata på Future för att han kör playback, däremot är det fritt fram att hata på att ljudet va kass, att hans mick typ inte va på eller att han bitvis kändes lite oengagerad. Det finns olika typer av rapkonserter och alla ska inte bedömas lika. Puss och kram. PS. Anledning nummer ett att hata Future är för övrigt att han kanske är otrogen mot CiCi.

Outkast va SÅÅÅÅÅ BRAAAAA. Tydligen pågår ”Outkastdebatten” med anledning av att det projicerades bilder på avklädda kvinnor under delar av konserten. Jag tycker dessa visuals va ganska nice, störde mig inte mer på de än jag störde mig på säg… strippklubbsscenen i Beyoncés No Angel-video, men självklart får alla göra sin egen bedömning av hur mycket sexism man kan leva med och när. Jag har lyssnat på Outkast sen jag var barn och blev väl knappast förvånad, dom har ju haft nakna tjejer på sina skivor forever? Däremot tyckte jag att Andrés solodel var lite väl seg och jag hade mycket hellre hört lite av hans gästverser än Hey Ya för den jävla låten HATAR JAG ÖVER ALLT ANNAT. Alltid hatat den, kommer alltid hata den. Annars känns det som att jag kan gå vidare från Outkast-konserten som en mer fulländad människa, som att erfarenheten av att ha sett Outkast live för evigt kommer skänka mig liiiiite mer livsglädje.

Pusha T va också SÅÅÅÅ BRAAA. Jag höll på att dö när han spelade Trust You och blev så hype att stackars tjejen bredvid mig fick knuffa bort mig. Förlåt.

MEN!!!!!!! Det som gjorde störst intryck på mig var Cherrie och Leslie Tay live på Nöjesguidens dagsfest på lördagen. Ord kan ej beskriva hur mycket jag längtat efter att få höra riktig jävla r&b på svenska, och jag orkar knappt tro att detta verkigen händer. Att bägge dessa talanger dessutom gjorde sina första spelningar? Jag är fortfarande i chocktillstånd och vill bara höra mer mer mer mer mer mer.

Nu ska jag återgå till att ta en hård te med jävla massa honung, men vi hörs snart igen!

När vi för första gången hörde Cherrie på Abidaz En Dag blev vi så kära i hennes röst att vi va tvungna att ringa upp henne från studion, trots att vi hade en gäst i avsnittet. Sen dess har vi bland annat hört henne på Adam Kanyamas Jag mot världen, och hört lite rykten om att hon jobbat med Up To No Good. Framförallt har vi väntat otåligt på sologrejer från Cherrie, och vår väntan är nu finally över. Intro är precis vad titeln säger, ett intro, ett välkommen till Cherries musikaliska värld. Låten är nästan olagligt kort, men jag älskar den. Älskar den mjuka produktionen, älskar Cherries röst, älskar hennes sätt att sjunga. Den här är den sortens R&B som jag avgudar när den kommer från USA, men som i princip inte görs i Sverige, och det är en sann glädje för mina öron att få höra svenskspråkig R&B som låter såhär.

Jag blir nästan arg för att låten e så kort, jag vill bara ha mer mer mer av detta och jag hoppas verkligen Cherrie släpper den där EPn snart för jag kan inte tänka mig ett bättre soundtrack till sommaren 2014.

Alltså Mikrofonassasino är en sån banger. Adam Kanyama mördar denna och Samboii går från klarhet till klarhet. En slowed down chorus är typ allt jag kräver. Adam känns som en veteran nästan fast att han är sjukt ung fortfarande. Jag menar det känns som att vi väntat på detta. Idag släppte han sin nya fyrspåriga EP Jag mot världen på Soundcloud (lyssna nedan) och samtidigt videon till förstaspåret Intro. Alltså både Adams rap och Rizbeats beats är så mycket tyngre än vad jag väntat mig. Förutom höjdpunkten Mikorfonassasino är det sjukt fett att höra Cherie (som sjöng på Abidaz En dag t ex) igen på titelspåret .

Kolla på videon till Intro nedan och lyssna på hela EPn längst ner.

Av: Hugo