(Ursäkta bilden, jag tog alltså ca 0 respektabla bilder under årets WOW, och kände inte för att inleda detta med ett filmklipp där jag shottar Fireball….)

Hej! VBDFR har dragit ner på aktiviteten under sommaren pga jobb, föräldraskap och semester. Som ensam representant från VBDFR begav jag mig dock till Way Out West, och eftersom jag nu traditionsenligt sitter hemma med en post-WOW förkylning och tappad röst (asså jag får inte fram ett ord….) tänkte jag recappa festivalen lite.

Övergripande spaning: Jag blir mindre och mindre intresserad av att se konserter för varje år som går. Nästa år kan vi väl ba skita i spelningar och så är hela festivalen en enda lång dagsfest istället? *dryg stockholmare*

Mapei va asbra, dog av dansarna.

Future har jag recenserat här. För att sammanfatta: det är fel att hata på Future för att han kör playback, däremot är det fritt fram att hata på att ljudet va kass, att hans mick typ inte va på eller att han bitvis kändes lite oengagerad. Det finns olika typer av rapkonserter och alla ska inte bedömas lika. Puss och kram. PS. Anledning nummer ett att hata Future är för övrigt att han kanske är otrogen mot CiCi.

Outkast va SÅÅÅÅÅ BRAAAAA. Tydligen pågår ”Outkastdebatten” med anledning av att det projicerades bilder på avklädda kvinnor under delar av konserten. Jag tycker dessa visuals va ganska nice, störde mig inte mer på de än jag störde mig på säg… strippklubbsscenen i Beyoncés No Angel-video, men självklart får alla göra sin egen bedömning av hur mycket sexism man kan leva med och när. Jag har lyssnat på Outkast sen jag var barn och blev väl knappast förvånad, dom har ju haft nakna tjejer på sina skivor forever? Däremot tyckte jag att Andrés solodel var lite väl seg och jag hade mycket hellre hört lite av hans gästverser än Hey Ya för den jävla låten HATAR JAG ÖVER ALLT ANNAT. Alltid hatat den, kommer alltid hata den. Annars känns det som att jag kan gå vidare från Outkast-konserten som en mer fulländad människa, som att erfarenheten av att ha sett Outkast live för evigt kommer skänka mig liiiiite mer livsglädje.

Pusha T va också SÅÅÅÅ BRAAA. Jag höll på att dö när han spelade Trust You och blev så hype att stackars tjejen bredvid mig fick knuffa bort mig. Förlåt.

MEN!!!!!!! Det som gjorde störst intryck på mig var Cherrie och Leslie Tay live på Nöjesguidens dagsfest på lördagen. Ord kan ej beskriva hur mycket jag längtat efter att få höra riktig jävla r&b på svenska, och jag orkar knappt tro att detta verkigen händer. Att bägge dessa talanger dessutom gjorde sina första spelningar? Jag är fortfarande i chocktillstånd och vill bara höra mer mer mer mer mer mer.

Nu ska jag återgå till att ta en hård te med jävla massa honung, men vi hörs snart igen!