Mitten av december handlar alltid om att lyssna ikapp mig på de album och mixtapes som legat på min telefon helt orörda från sommaren framåt typ. Oftast handlar det om den musik som inte är så tidsberoende. Tidsberoendet beror dels på artisternas ambition med musiken, men det beror nästan främst på hur engagerad min omgivning är i musiken. Det hade varit helt sjukt för mig att vänta tills andra advent med att lyssna på Abidaz-albumet t ex, alla pratade ju om det när det kom. All Baton Rouge eller Dallas-rap jag lyssnar på är lite tvärtom, det spelar ingen som helst roll när under hösten jag lyssnar på Spitta eller Yung Nation. Kevin Gates och Beatking är nog undantagen som bekräftar… 

Nu när jag betar igenom olika album upptäckte jag hursomhelst att jag nästan glömt bort Starlito och Don Trips Step Brothers 2, trots att den enda låt jag hört från skivan förändrade hela mitt humör första gången jag hörde den. Jag tittade på videon till Leash On Life så fort jag såg att den fanns när jag såg att Kevin Gates gästade. För även om jag gillar Nashvilles Starlito så har jag inte varit besatt av honom i snart fyra år, såsom jag har med Kevin Gates. Sanna och Petter har tjatat om Starlito så länge jag känt dom känns det som, för mig är han artisten som slår rekord i nedladdade-sen-slängda-innan-lyssnade-på-mixtapes. Jag har laddat ner alla Tenn-a-Keyan-tapes och sen slängt dem, jag vet inte hur det blev så men jag gav honom aldrig chansen.

Nu älskar jag honom så klart. Stepbrothers 2 har fått blandad kritik, framförallt i jämförelse med ettan. Jag älskar skivan. Starlito har exakt det där vemodiga och melankoliska inslaget som jag älskar, det där som en del södern-rappare har. En förmåga att vara ledsen på ett sätt som fungerar så sällan, samma egenskap som gör att jag och hela världen älskar Kevin Gates. Så jag är ju inte jätteledsen över ryktena om att Starlito och Kevin Gates kommer att spela in en skiva tillsammans. Det finns fler bevis än videon ovan på att de gör fantastisk musik tillsammans, här t ex.

I videon längst upp får vi höra Starlito och Memphis-rapparen Don Trip rappa om ett jävla skitliv, Kevin Gates sjunger en fantastisk refräng. Det är skådespelarinsatserna i videon som gör den extra gripande, vi får följa en ung killes helvetesvardag och vi får se hur han hanterar det.

Av: Hugo

Baton Rouge i Lousiana har för mig länge varit den musikscen som är bäst på att blanda ratchet-party-rap med vemodig gangster-rap. Två genrer jag har mina 10.000 timmars träning inom, jag borde va expert på något vid det här laget. Jag har en ambition att på den här bloggen försöka förklara vad som är så speciellt med just den scenen, jag har behövt ge utlopp för det rätt länge. Ett tydligt tecken på det är till exempel att jag inte kunde hålla mig från att skriva om Baton Rouge-rap några gånger ens på min gamla blogg fast än att Bayonnaise uttalat enbart skulle handla om rap från San Francisco-bukten och dess omnejd. Till exempel skrev jag för nåt år sen om hur mycket jag hoppades på att Kevin Gates skulle nå lite framgång efter sitt fängelsebesök (det har ju gått rätt bra!), och precis ett kort tag innan vi började blogga på NG så skrev jag om min relation till BR-rap och om BRs ungdomsscen.

Jag har alltså tänkt skriva mer om det här, men idag börjar vi med två relativt nya smakprov. Ovan hör ni min favoritproducent Mouse On The Track med Thug Brothers med den Mr Watson. Precis som alla hits av okändare grupper är låten de pushar som en hit (Mr Watson) egentligen några år gammal, men den officiella videon ni ser ovan är från i somras. Det här låter exakt som Baton Rouge-rap framvuxen ur jiggin-rappen som dominerade BR typ 2002-2008. Jiggin handlade enbart om att festa hög på ecstasy (ecstasy är en äldre form av molly, jag säger det igen så alla hänger med i referenserna: ecstasy är för pillertrillarvärlden vad mjöd är för ölvärlden). Skillnaden mot äldre jiggin är att det låter rätt uppdaterat, som om att Mouse använder bättre datorer typ. För att höra mer av genren kan ni t ex följa 3WayStreetRadio på Soundcloud. Jiggin är ju även en dans så klart, jag har inte fattat exakt hur den går till men det är nån blandning av detta:

Det andra smakprovet hör ni nedan. Det är den unge Spitta som rappar rakt och rått om livet, typ inga metaforer och knappt några glädjeämnen. Låten kommer från hans september-mixtape Fresh Out of Jail. Skivan består av klassik helt rimlig bruksrap, allt i samma dystra stämning. Allt påminner om Kevin Gates, allt påminner om Lil Boosie. Det låter väldigt mycket Baton Rouge. Lyssna på Trust Dat: 

Av: Hugo