Jag har haft ett öga på Josh Gates sen han släppte Talk A Lil Shit (som vi spelade i podden en gång) med Kevin Gates under slutet av 2011. Det var en av de första Kevin Gates-sångerna från efter att han kommit ut ur finkan några månader tidigare som var en faktisk ny sång, och inte bara en nyinspelning av hits från 2008-2009. Så jag var peppad på den, försöker jag säga. Tyvärr tycker jag inte att Josh Gates nånsin blev bättre än på det beatet och min efterfrågan på nya Louisiana-rappare på Baton Rouge-låtande beats har täcks rätt väl sedan dess.

Trots att jag inte förväntar mig guld av Josh Gates har jag haft denna sång Trap Bounce under uppsyns sen den kom för några veckor sedan. Med under uppsyn menar jag att jag favoritade DJ Ya Boy Earls tweet till OTG (Open The Gates) nya tape (presenterat av Earl) men ej lyssnat ännu. Nu lyssnade jag och det är jag glad för.

Sånt mysigt vanlit Baton Rouge-beat med starka influenser av Atlanta. Lil Lody hade kunnat gjort denna typ. Helt rimlig bruksrap och jag börjar långsamt röra mig med musiken, och lagom till att Josh Gates börjar rappar typ halvvägs är jag helt med på detta. När de börjar frusta över beatet frustar jag med. Är detta sån bruksrap du snackade om att du gillar just nu Sanna (i avsnitt 61 av vår pod som kom idag). 

Detta är på inget sätt fantastiskt, men asså jag älskar det just nu denna minut och i eftermiddag kommer jag leta upp tapet i livemixtpaes-appen pga detta. Även att Kevin Gates är med på några sånger. Ni kan ju streama det direkt är istället om ni så vill:
 

Av: Hugo

Shoo!

Ny vecka nytt avsnitt från Radio Skanstull. Denna gång har vi för första gången någonsin med vår vän Rinaldo Valencia från Grand Smack som gäst. Precis som förra veckan inleder vi med att fokusera på ett nytt album som vi lyssnat massa på på sistonde. Denna gång är det VBDFR-favoriten Kevin Gates nya album/mixtapes By Any Means. Ledtråd: skivan har sina guldkorn.

I andra halvan av avsnittet delar Rinaldo med sig av lite om sina tankar och reflektioner kring hur svensk rap har utvecklats, med fokus den nuvarande succén med grammys-vinster och sånt. Vad finns det för likheter och skillnader jämfört med framgångsåren under slutet av 90-talet? Hela gänget diskuterar och samtalet glider in till att handla om kvinnornas framfart i svensk rap och slutligen spådomar och förhoppningar om framtiden.

Det var ett skitroligt avsnitt att spela in, och Rinaldo har en skitbra radioröst så tryck på play :)

Whatever?!? XOXO

Klicka här för att lyssna på Soundcloud.
Klicka här för att lyssna i iTunes.
Klicka här för att nå RSS-feeden.
Klicka här för att komma åt vår Spotify-lista med alla sånger (som finns på Spotify) från alla våra avsnitt.

Avsnittet är precis som de två senaste inspelat på Radio Skanstull och vi kommer spela in där igen nästa måndag (31/3, 19-20). Alla lyssnare är hemskt välkomna att komma dit och lyssna live och ta sig nåt att dricka och äta, det är mycket trevligt och gott, kolla på radioskanstull.fm.

Sånger från avsnittet:

1. Kevin Gates – Stop Lyin
2. Kevin Gates – Movie
Läs Frankie The Lucky Dogs BRILJANTA recension av sången (som alltså handlar om Kevin Gates barns födsel, han rappar om kejsarsnitt t ex):

3. Kevin Gates – Amnesia (ft Doe B)
4. Feven – Tio Budorden

All Kevin Gates finns här. Nästan all musik finns strömbar på youtube.com!

Kontaktinfo till oss osv finns i högermenyn. Rinaldo hittar ni på GrandSmack.se. Podden finns sökbar på alla podställen. Vi har snygga tröjor och sånt här: vbdfr.tictail.com och de ser ut så här:

Det har varit tyst på bloggen några dagar tror jag? Det har inte varit tyst i våra hörlurar i alla fall. Jag lyckades hitta lite tid tisdags morse till att köpa/ladda ner Kevin Gates nya skiva By Any Means från iTunes / Datpiff. Alltså jag kan inte hantera hur bra den är.

Jag antar att poddens andra Kevin Gates-superfan Sanna också gillar den. Jag vet inte helt, vi ska prata om det i nästa avsnitt (som spelas in på måndag 19-20 och sänds live i radioskanstull.fm). Så därför vill jag inte säga för mycket nu mer än att LYSSNA PÅ DEN HÄR SKIVAN.

Videon till Amnesia med den framlidne Doe B kom idag på MTV. Så tung sång och så emotional att se Doe B i vdeon. Hoppas inbäddningen fungerar ovan, annars kan ni kolla på den här. Skivan finns ju som nämnt både för gratis nedladdning på Datpiff och som köpes på iTunes. Lyssna på spår sju Movie och försök känna efter om ni ändå inte vill skicka Kevins barn till college (genom iTunes-köp). Lyssna på hela skivan helt enkelt.

Kevin Gates har läckt ännu en sång från sitt kommande tape By Any Means, ute 18 mars. Eventuellt kommer vi prata om denna dänga Arm & Hammer på måndag när vi spelar in pod i Radio Skanstull igen, så då får ni hela VBDFRs intryck. Tills dess vill jag säga dessa få meingar, även en generisk* Kevin Gates-sång är så extremt fet. Detta låter mer som hans gästspel på JT The Bigga Figgas skivor förra året. Ni har inte hört? Det är lugnt, Kevin anande nog det och gav JT helt okay verser och refrängen men kanske inte den där skiten som fått hela världen (jag och kanske Sanna) att känna som att vi faller sönder och flyter iväg i en vindpust av känslor.

Skillnaden till tidigare är att denna sång, likt hans gästspel på JTs skiva, låter lite mer Atlanta än Baton Rouge. Jag hoppas få höra lite mer Baton Rouge på skivan, men så länge hans röst är med så är jag antagligen nöjd.

Av: Hugo

*(säger en ens så på svenska, förlåt för låneord)

18 mars släpper VBDFR-favoriten Kevin Gates sitt nya mixtape By Any Means, och om jag ska vara helt ärlig så har jag varit lite orolig för hur fan det ska låta. Jag gillar inte första släppet Don’t Know och jag tyckte att Amnesia med framlidne Doe B (R.I.P.) var sådär. Jag gillar verkligen inte när Kevin Gates är douchig alltså. Kevin ska vara lite ledsen, lite introspektiv, lite emo, rappa om löv som byter färg och att hans favvobok är The Notebook. Därför gillade jag nya låten Get Up On My Level mycket mer, den är visserligen inte superkänslosam men har det där allvaret som bara Kevin Gates kan få att låta soft. Min enda invänding är att han i början låter lite som French Montana, men jag glömmer det rätt snabbt när låten når andra versen.

(Jag skäms fortfarande ibland över att jag älskar Kevin Gates alltså… vissa av hans emogrejer som han säger hade jag aldrig accepterat om de kom ur tex en kanadensisk före detta barnskådis mun, men hey, sån är jag, I’m just being honest #honest)

Kevin har förresten blivit släppt från fängelset nu (typ väldigt nyss om jag fattat saken rätt?). Så himla skönt. Han åkte in i december för parole violation. Nu ser jag extremt mycket fram emot att min favvokänslokille ska ta över 2014! – Sanna

Allt ovan är skrivet av Sanna. Nu sitter Hugo och skriver. Vill ni se hur jag såg ut när jag läste det Sanna skrivit? Så här:

”ja ja, sanning bror, sanna jag håller med exakt” – sa jag högt till mig själv. 

Fy fan vad fett att Kevin Gates är ute igen. Förra gången han satt inne tog det fan flera år innan jag hörde något nytt om honom. När han släppte sina tre extremt tunga mixtapes 2009 och jag fick upp öronen för honom fanns ingen info på internet. En kommentar (som jag aldrig hittat igen) på artikel på wordofsouth.com sa att han skulle sitta inlåst i 10 år. Jag fick fråga hans manager Dre massa gånger men han hade inga besked.

När jag nyss lyssnade på den nysläppta Get Up On My Level blev jag typ lika glad som jag blev när youtube-videon Kevin Gates 1st Time On Camera Since Being Released From A 2 1/2 Year Sentence dök upp sent 2011. För Get Up On My Level är exakt den typ av sång som gjorde att jag blev kär i Kevin Gates från början. Exakt det som gjorde att jag saknade honom förra gången. Det är exakt den där emo-grejen Sanna pratar om. Känslorna är så jävla greppbara, alltså det låter som att han har ingen spärr mellan det som händer i hjärtat och det som låter när han använder sin röst. Fysiskt greppbara som en mp3, inge jäkla strömmad spökskriven ledsamhetsmusik.

Det som för mig gör Kevin Gates till lite bättre än hela drösen av känslo-rappare är nog hans musikaliska arv. Alltså att han är från Baton Rouge. Det är lite svårt att bevisa det här för någon som inte har lyssnat på väldigt mycket Lil Boosie och väldigt mycket Max Minelli, så ni får lita på mig antar jag. Det verkar inte som att det accepteras i Baton Rouge att en sång inte ska vara en musikaliskt extremt bra sång bara för att ett allvarligt budskap ska fram. Ofta på vår planet produceras musiken till sånger med stark text med just texten i fokus, och det är fett antar jag. I Louisiana känns det som att de har en tradition av att snarare göra sångerna så musikaliskt starka som möjligt, och jag behöver det för att inte tappa fokus. Det gör det enklare för mig att ta del av texten, och att känna texten. Jag pratade lite om detta och Reds uppumpade RIP-sång häromdagen.

Det jag anser att Kevin Gates har en lång historia av att lyckas med är bygga på denna BR-tradition genom att även använda sin rösts tonlägen osv för att förmedla alla dessa känslor. Så emo. Röstläget plus själva orden är guld tillsammans. Och Get Up On My Level är ett typexempel. Andra goa exempel är t ex Find A Way med Max Minelli och Malachi och Looking For A Right. Båda är från den tid då Kevin Gates såg ut så här:

Nu är båda Boosie och Gates fria! Baton Rouge kommer vara så bra i år!

Av: Sanna & Hugo