Det finns en sorts remix som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, och det är när en RnB-artist remixar en raplåt. Därför blir jag extra glad av att höra en av 2015 års mest intressanta röster remixa en av 2015 års bästa låtar. Leslie Tay har tagit sig an Mwuanas Natural Born Killers. Resultatet är ljuvligt.

Jag är så exalterad över att vi faktiskt har en begynnande RnB-scen i Sverige, den må va liten, men den finns, och fyller ett tomrum som funnits sen vad… sen typ Fre? Det som slagit mig med både Leslies musik och Cherrie är att det verkligen är _RIKTIG_ RnB, att det hörs från första lilla ton att det här är musik gjord av människor som genuint kan och förstår RnB-genren.

Jag hoppas verkligen Leslie känner sig tvungen att göra fler remixer med lite mera kör i. Det är RnB, och det är svinbra.

/Sanna

I somras hörde jag Leslies Tays låt Sofie för första gången och blev extremt tagen. Det avskalade enkla, melodierna, Leslies skånska och en kluven kärlekslåt till ett område man kanske lämnat, men ändå inte.

R&B är den vackraste musikgenre jag vet. Det handlar mycket om texterna, om hur texter som vid första anblick kan se enkla ut lyckas förmedla så mycket känsla, så mycket djup. R&B för mig är ärlighet, man säger rakt ut vafan man menar och skiter att bullshitta fram massa omskrivningar.

Och när jag lyssnar igenom Leslies EP 12 år fastnar jag för texterna, som liksom rör sig mellan berättande, bekännelse, dagbok, och ett typ… neutralt utifrånperspektiv. Det är inte så dömande liksom, och perspektiven ändras hela tiden. På titelspåret blandas tillbakablickandet med 12-åringens tankar, och just där och då tar Leslie den där raka enkeltheten jag älskar i R&B och gör något riktigt riktigt stort av den. Jag har aldrig hört R&B med den här typen av texter. Har jag hört någon musik med den här typen av texter? Nä, va?

Asså, för att vara en person som ”skriver om musik” så är jag chockartat dålig på att prata om hur musik låter. Musik för mig är känslor och jag minns handen på hjärtat inte senast jag lyssnade på något som gav mig så mycket emotions som 12 År.* Jag tänker på 3D Na’Tees Dear Old Me, och på hur jag kommer bära med mig hennes sista lines på den låten för evigt. Jag tror 12 År är första gången jag haft en liknande känsla inför någon svensk musik… OCH inför musik gjord av en kille**.

12 År får mig att vilja typ… make some calls. Jag vill ringa min mamma. Jag vill prata med mig själv som barn, jag vill gå till pappas grav.

Det är ett bättre betyg än någon siffra skulle kunna uttrycka.

Lyssna på 12 År på Spotify.

*Kollade kalendern, jag har uteslutit PMS som bakomliggande faktor till denna känslostorm.

**Okej, bortsett från Kevin Gates, men jag och Kevin har en paus just nu, jag vill inte prata om det.

UPPDATERING: Här är videon!

På Nöjesguidens dagsfest under Way Out West fick jag stifta bekantskap med Leslie Tay, och sedan dess har vi längtat efter ett släpp från honom. Vems fel är en mjuk och luftig R&B-låt, som berättar om en tillvaro präglad av våld och förlorade möjligheter. Istället för att komma med enkla förklaringar eller peka finger frågar Leslie rakt och öppet vem som bär skulden. Vi är överlyckliga att få höra R&B på svenska, och vi är överlyckliga att få höra Leslie dela sina erfarenheter på perfekt Malmö-dialekt.

Leslie, som tidigare rappat och redan har haft huvudrollen i en dokumentärfilm, ingjuter mycket framtidshopp för svensk R&B. Precis som vännen och kollegan Cherrie har han en oslagbar R&B-känsla i rösten, en känsla vi nästan aldrig tidigare hört på svenska. Jag är euforisk. Det är modern och fräsch R&B på svenska skånska och jag vill bara höra mer!!

Vems fel hade smygpremiär på Musikguiden i P3 redan i måndags. Vi är väldigt stolta över att få premiära debutsingeln idag när den släpps på Spotify. Lyssna på Leslie Tays Vems fel:

Låten finns på Spotify och video kommer inom kort!

/S

(Ursäkta bilden, jag tog alltså ca 0 respektabla bilder under årets WOW, och kände inte för att inleda detta med ett filmklipp där jag shottar Fireball….)

Hej! VBDFR har dragit ner på aktiviteten under sommaren pga jobb, föräldraskap och semester. Som ensam representant från VBDFR begav jag mig dock till Way Out West, och eftersom jag nu traditionsenligt sitter hemma med en post-WOW förkylning och tappad röst (asså jag får inte fram ett ord….) tänkte jag recappa festivalen lite.

Övergripande spaning: Jag blir mindre och mindre intresserad av att se konserter för varje år som går. Nästa år kan vi väl ba skita i spelningar och så är hela festivalen en enda lång dagsfest istället? *dryg stockholmare*

Mapei va asbra, dog av dansarna.

Future har jag recenserat här. För att sammanfatta: det är fel att hata på Future för att han kör playback, däremot är det fritt fram att hata på att ljudet va kass, att hans mick typ inte va på eller att han bitvis kändes lite oengagerad. Det finns olika typer av rapkonserter och alla ska inte bedömas lika. Puss och kram. PS. Anledning nummer ett att hata Future är för övrigt att han kanske är otrogen mot CiCi.

Outkast va SÅÅÅÅÅ BRAAAAA. Tydligen pågår ”Outkastdebatten” med anledning av att det projicerades bilder på avklädda kvinnor under delar av konserten. Jag tycker dessa visuals va ganska nice, störde mig inte mer på de än jag störde mig på säg… strippklubbsscenen i Beyoncés No Angel-video, men självklart får alla göra sin egen bedömning av hur mycket sexism man kan leva med och när. Jag har lyssnat på Outkast sen jag var barn och blev väl knappast förvånad, dom har ju haft nakna tjejer på sina skivor forever? Däremot tyckte jag att Andrés solodel var lite väl seg och jag hade mycket hellre hört lite av hans gästverser än Hey Ya för den jävla låten HATAR JAG ÖVER ALLT ANNAT. Alltid hatat den, kommer alltid hata den. Annars känns det som att jag kan gå vidare från Outkast-konserten som en mer fulländad människa, som att erfarenheten av att ha sett Outkast live för evigt kommer skänka mig liiiiite mer livsglädje.

Pusha T va också SÅÅÅÅ BRAAA. Jag höll på att dö när han spelade Trust You och blev så hype att stackars tjejen bredvid mig fick knuffa bort mig. Förlåt.

MEN!!!!!!! Det som gjorde störst intryck på mig var Cherrie och Leslie Tay live på Nöjesguidens dagsfest på lördagen. Ord kan ej beskriva hur mycket jag längtat efter att få höra riktig jävla r&b på svenska, och jag orkar knappt tro att detta verkigen händer. Att bägge dessa talanger dessutom gjorde sina första spelningar? Jag är fortfarande i chocktillstånd och vill bara höra mer mer mer mer mer mer.

Nu ska jag återgå till att ta en hård te med jävla massa honung, men vi hörs snart igen!