Igår invigdes Stockholm Literature på Moderna Museet, men jag var inte där för jag ordnade en läsning med tillhörande fest på Konstfack tillsammans med Hanna Rajs Lundström. Det kändes nästan som att vår grej var den officiella invigningen av Stockholm Literature. Nej, jag skoja bara, så kändes det inte alls. Det kändes bättre. Eller. Hur känns en officiell invigning? Rent materiellt? Vi hade i alla fall bjudit in poeten och konstnären Bunny Rogers och vi var jättenervösa men hon dök upp och läste framför massa folk och det var väldigt fint.

Här är lite mingelbilder:

Här är jag och Hanna innan. Hanna bär en docka som är ett konstverk. Visst ser jag lite busig ut i keps? Jag ska börja ha det mer. Det är väldigt funktionellt just nu också, eftersom jag är så ful i ”mellanlängdsfrisyren” (tar gärna emot tips på bra produkter mot frissigt hår).

Vi försökte skapa lite solsemesterkänsla i rummet där läsningen skulle vara. Det här är en tre timmar lång film på en strand, mycket lugnande för själen!

Bunny Rogers! Hon läste dikter från My Apologies Accepted och några nya som också var väldigt bra. Det blev lite rundgång med mikrofonen, men tror det mest skapade stämning.

Kolla vad mycket folk som ville titta på poesi en fredagkväll!

Såhär läste inte Hanna, men det hade sett rätt skojigt ut om hon gjort det. Det är en imitation av hur författaren Lyra Ekström Lindbäck brukar läsa. Haha. Vi tramsade lite innan för att få bort lite nervositet. På tal om Lyra, hennes nya roman I tiden kommer i mars på Modernista! Och den har ett jättefint omslag! Så fett!

Hannas konst. Kallar den här bilden ”after a long nights reading”. Det gick hem hos lite danska unga poeter på Instagram. Väntat!

Ni vet när man råkar matcha färg och det är både lite pinsamt och kul!? Till vänster stjärnan Amanda Liljegren. Hon är bland annat DJ, en av Stockholms bästa!

Dessa fina herrar skulle göra ett perfomance, vet inte om nån fattade det, men det var ändå ett kul inslag. 

Den här bilden kallar jag: äter utgången keso i en nedspydd tunnelbanevagn och lyssnar på Magnus Ugglas Balladen om 70-talets största rockband (fick en fin playlist av Martin Luuk) – ännu en dag i den ideella poesins tjänst.

Nu i skrivande stund sitter jag däremot på Moderna Museet och försöker andas. När jag vaknade kändes det omöjligt att ta sig till Skeppsholmen, det kändes som en extremt perifer plats, och jag var bakfull och väldigt mottaglig för reklam när jag satt i tunnelbanan och typ tänkte att den här Green Day-musikalen American Idiot kanske ”blir en helt okej grej, alltså bättre än man tror”. När jag kom fram var det en lång kö till ett samtal mellan Marie NDiaye och Jonas Hassen Khemiri. Eller samtal var det väl inte riktigt, Khemiri hann ställa några artiga frågor och NDiaye var cool, krass och kylig och hade bra svar, men halva tiden försvann på grund av tolkningen mellan franska och svenska. Synd att inte alla i rummet kunde franska. Här är några saker NDiaye sa: det var hennes öde att bli författare, det visste hon när hon var mycket liten, ja, kanske redan innan hon föddes, och hon ville inte studera efter gymnasiet, det hade varit ett förräderi mot författarödet. Khemiri frågade hur hunden dök upp i hennes skalle när hon skrev Ladivine, hon svarade att hon är intresserad av sagor. Hon dissade litteraturpriser vilket var roligt (de är slumpmässiga, säger ingenting om kvalité). Hon pratade om slappa kritiker som läser in vad de vill se, om det medvetna valet att göra en karaktär vag, att hon har läst Montecore och tänkt mycket på en stark sida där en beskrivning av en karaktär framträder i form av en förolämpning, utifrån, i förbigående. Khemiri sa att Ladivine rör sig kring kategoriseringar och namn, att göra nya namn, fly från sig själv, bli en annan. NDiaye pratade om förnamn, de går inte att komma undan, vi har inte valt dem själva, man måste likna sitt förnamn, man kommer att likna det. Att inte göra det blir smärtsamt. Det finns en frihet i tanken att namn är föränderliga, sa Khemiri. Även klass gestaltas genom namn när modern i Ladivine blir ”städerskan”. Tjänarinnan. Tjänarinna är man alltid även när man inte är i arbete, sa NDiaye. De återkom till hunden. Samma hund kan bli olika hundar beroende på vilken människas ögon vi lånar. Hunden är en ställföreträdande mor. NDiaye sa att hon slogs av bilden. Hon sa att katten har för många konnotationer. En hund är inte mycket värd, men att bli ingenting kan fungera som flykt och frihet. Det är ett sätt att vara galen, att tro sig att vara stark. Att fly in i demensen. Sa NDiaye.

Sen var det slut och folk sprang bokstavligen mot signeringsbordet. De kutade! Som om det brann. Jag gick och fyllde en tandläkarmugg med vatten. Snackade lite med litteraturkritikern Viola Bao. Såg Svante Weyler på avstånd. Den karisman.

Senare i eftermiddag ska jag bevittna Martina Lowden i samtal med Andrei Codrescu och Philip Teir i samtal med Hassan Blasim. Det goda samtalet är verkligen inne (märktes bland annat i nya Kobra). Den är så HD-krispig den här ”festivalen”. Den borde inte få kallas festival. Men det kanske den inte heller gör. Det kanske bara är jag som gör det nu? Dumt av mig i såna fall. Förlåt! Jag kan va en festival. Märkligt ord ändå. Jag saknar Bokmässan litegrann. Pinsamt, men sant! Jag saknar det kommersiella kaosets poesi. Och det känns inte socialt acceptabelt att ta alkohol utan att betala för sig i museets svindyra restaurang.

Ska också börja skriva dikter i den här bloggen, om jag vågar. Läste ni den Anna skrev igår? Så fin.

Hejdå. Nu dör min dator. Lika brutalt varje gång.

//Elis

vi vaknar kl 11

vi gör kaffe

jag har sånna muminmuggar

vi ligger

vi äter havrefras och filmjölk

du säger att jag ser vindögd ut ibland när jag njuter

du säger att det är gulligt

vi gör kaffe igen

det blir kväll

allt är underbart

detta är den bästa dagen i mitt liv

jag kan inte tro att det är jag som lever

du åker hem, det känns bra för jag måste koncentrera mig på att skriva

jag går ut

jag ska till systembolaget på värnhem

(har redan skrivit en dikt om detta men skitsamma)

tar en cigg fast jag slutat

betyder det att man börjat igen

jag går över gatan

de bygger om marken

jag har hörlurar i fast det är farligt (den vita linjen där talet rinner ut)

tänker på en väldigt levande dröm jag hade inatt

den handlade om att min lillebror hade orsakat 11 september genom att kasta en boll på ett flygplan

jag känner mig ful

men att gå till systembolaget är ju inte precis

som att gå på fest

amelie från montmartre-soundtracket kommer

det känns som jag är i frankrike

comptine d’un autre été heter låten

undra vad det betyder

går förbi det lägret på sorgenfri

vill träffa S men hennes pappa är på besök så det går inte

får en tom känsla i magen av det, jag hade tänkt att vi skulle dricka rödvin

vill inte träffa någon annan, nån frågar på fb vad jag gör

jag skriver: ”jag skriver”

det är så mörkt och känns så tomt

det känns inte som fredag

hatar alla hipsters som ser så jävla stolta

ut med mössor när de gräver efter mynt till tiggare

sluta se ut så

sluta vara så idiotiska

är sugen på rödvin för det pratade de om i fredagspodden

inne på köpcentret är allt så varmt och gosigt

jag har glömt min rabattkupong till nya hemköp, fan

annars hade jag köpt nåt

jag älskar inte dig, inte dig o inte dig

älskar bara så mycket bättre niklas strömstedts dag

jag vill inte vara på denna plats i livet

jag önskar jag var 19 år och jobbade på harry’s

sen går jag hem

går förbi lägret

över gatan där de bygger om

med lurarna

jag hoppas jag blir överkörd

jag önskar att jag dog

jag vill att folk ska sakna mig

//Anna

Fredag, 10:33

God morgon. Sitter och äter nån gröt. Önskar jag hade lite bröd, så jag kunde prousta lite mackor. Läser en recension av Katarina Frostensons nya diktsamling, Sånger och formler. Det är en bra titel! Tydligen beskriver hon en smartphonesladd med orden ”den vita linjen där talet rinner ut”. Vackert! Söt och salt lit. Bra sätt att starta dagen. Det är kul att jag och Anna Axfors har den här bloggen nu. Anna är verkligen en bra poet. Eller Nelly Saxfors, som jag brukar kalla henne. Själv är jag nog mest känd för att jag skrev en dikt en gång som hävdade att det var en bra grej att man rev Klarakvarteren i Stockholm. Jag har skrivit en ny dikt om Stockholm nu, den går såhär:

gick förbi ett gäng

slussenvänner precis

de stod vid slussen

de såg inte glada ut

Gillar att man kan använda genomgående små bokstäver när man skriver dikter! Det är ett så kallat skrivtips i den eviga skolan betitlad ”konsten att läsa och skriva”.

I den här bloggen tänkte jag fortsätta förena mingel och poesi. Eftersom det är det jag gör. När jag inte jobbar som publikvärd gör jag mingel och poesi. Sen kommer jag kanske skriva lite om prosa också. Bloggens titel är mest ett skämt. Anna har till exempel skrivit massa prosa. Det är sant! Och vi planerar att kollektivskriva en rörande konceptroman om 9-åriga Niklas Strömstedts dagar på psyket 1967 (tänk typ Alexander Ahndorils Ingmar Bergman-bok, Regissören). Men det är poesin som behöver vår populism. Den är kanske sexig, men den ska bli sexigare.

(Blir störd av min telefon som ligger på laddning… den vita linjen där talet rinner ut!.. jag har lagt upp så mycket bilder från bokmässan på Instagram genom åren så varannan like jag får är från Göteborgs centralstation, och det är så opersonligt! Det stör mig nu när jag ska blogga, man ba: chilla Göteborgs centralstation, jag kommer på onsdag.)

Ikväll kan jag tipsa om en poetry reading på Konstfack i Stockholm. Amerikanska konstnären och poeten Bunny Rogers läser! Hennes diktsamling My Apologies Accepted som kom 2014 är bland det bästa jag läst! Här är en dikt från den:

”Stockholm syndrome dies harder”, så bra.

Hanna Rajs Lundström läser också. Hon är en favoritpoet. Hennes e-bok CRISTINA som kom på Ett av Sveriges största förlag (bra svenskt poesiförlag med ett bra namn) i fjol är ett mästerverk. Du kan läsa den gratis, nu. Och upptäcka Dennis Cooper, på kuppen. Sen kommer jag läsa några dikter också. En som handlar om polisen. Den är jättekort och helt sann. Alla är välkomna och det finns en bar (men tyvärr inga hundar).

Och imorgon ska jag blogga från Stockholm Literature-festivalen. Det blir kul. Vad som helst kan hända där, nej, jag skoja bara, man vet precis vad som kommer hända!

Fint att vi som aldrig skrev prosa är igång. Jag ska försöka slå ut som en bloggblomma minst några gånger i veckan. Dela ut några Burraus debutantpris med tillhörande motivering. Skriva några lunchdikter. Lägga upp massa bildtexter under bilder. Först tyckte jag att bloggen skulle heta DAGENS DIKT, men jag och Anna fegade ur av rädsla för Sveriges radios jurister. Plus att Dagens dikt redan har en så stark närvaro här på internet, med nån stackars praktikant som följer folk på twitter i ett rasande tempo. Hungrigt!

Här är förresten ett till fredagstips, en gratis antologi som är fantastisk. Den heter KARKASS (1) och det är Forlaget Kadaver som sammanställt norska, svenska och danska poeter, 9 stycken… Ska skriva lite mer om den sen. Och nästa vecka händer det massor. Kritiker nummer 37, Drömmar är inte förhandlingsbara, som introducerar sex samtida författarskap från Saudiarabien och Bahrain för första gången på svenska, presenteras på Författarförbundet. Kul att mingla på Författarförbundet! Inte varje dag liksom. Hoppas vi ses där. Hoppas Gunnar Ardelius är där, han är så trevlig.

//Elis Burrau

HEJ ALLA LÄS- OCH SKRIVSUGNA PERSONER!!!!

(skoja)

Jag är sååå glad att denna blogg nu finns, en blogg om konsten att läsa och skriva av mig och den älskade Elis Burrau. Elis jobbar och jag orkar inte komma överens med honom om vad det ska stå så jag bara skriver på.

Egentligen ville jag att bloggen skulle heta ATT SKAPA GUD I INTERNETÅLDERN efter Alexander Bards senaste bok (tror jag kommer recensera den här) men den idén dödade Elis. Så då blev det bara INTERNET men den idén dödade Nöjesguiden pga kunde bli förvirrande, typ att folk kunde tro att detta var en blogg om IT och Data.

Vilket det är??? Vi sitter ju vid datan när vi skriver och använder oss av nätet och sociala medier hela tiden!!! Har ni tänkt på det!!!!!

Bilden i headern som vi ser föreställer Nina Bouraoui för hon är verkligen bra på att skriva samt bor i Frankrike.

Gud, folk kommer och stör mig hela tiden när jag bloggar? Jobbar i reception nämligen så måste svara på folks frågor och hjälpa dom hit och dit.. jag tappar koncentrationen !!!!

Är lite uppspelt nu för är SÅ glad över denna gudagåva som kallas blogg. Nu ska jag presentera mig själv. Mitt namn är Anna och jag är poet. Här kommer ni att få följa livet som poet, dvs jobba i reception typ. Elis är också poet samt jobbar som publikvärd. Kul liv!!!!!! Ganska känd för att va Nöjesguidens litteraturredaktör samt att han snart släpper sin tredje debutdiktsamling – Och vi fortsatte göra någonting rörande. Det borde denna blogg ha hetat? Fast kanske lite konstigt om den hade hetat samma sak som hans bok.

 
Ta hand om er nu där ute i cyberrymden så ses vi här i vårt nya gemensamma vardagsrum

//Anna Axfors