Vi som aldrig skrev prosa är närvarande på Bokmässan. Det är väl kul men också lite: ska det va såhär resten av livet?? Smama människor som förra året, samma festen, var är utmaningarna. Det enda positiva är att man blir mer och mer känd. Men det är också jobbigt för då har folk så mycket förväntvingar på en. Vi vill bara sitta i vår lägenhet som vi har hyrt med våra uppstoppade hjortar och rådjur och prata gamla minnen och framtidsplaner. Man borde leva med i nuet egentligen! Men varför är nuet så tråkigt? Om nuet var roligare så skulle vi vara närvarande där!!! Vi önskar att Greta Thurfjell var här, nöjesguidens förra webbredaktör som nu jobbar på DN.  Hon är den enda roliga i Sverige

Kram!

Hej!!!

Jag har varit på något kulturellt och vill såklart dela med mig.

Det var releasefest för Leif Holmstrands nya bok Sista dagen, och jag gick dit för att få billigt vin och för att Leif Holmstrand är cool. Det var faktiskt lite Stockholms-känsla över detta event, dvs jag trodde jag skulle på en vanlig Malmögrej och att man skulle känna lite folk men så kom man dit och ingen man kände var där men det var ganska kändistätt? Vinet var gratis!!! Jakob hade en teori om att det var för att Bonniers var involverade som vinet var gratis, annars brukar det kosta typ 20 kr. Jag drack tre glas sen var det slut.

Mitt tips om man vill få kontakter i den finkulturella världen är helt klart att gå på en sån här grej, bli lite salongsberusad och sen prata med folk (det behöver inte vara någon som du vet är en bra kontakt utan prata med vem som helt så leder säkert den kontakten till en bättre kontakt så småningom). Ingen kommer undra varför du är där. Var inte rädd för att göra bort dig för det är nästan omöjligt att inte göra bort sig i finkulturella sammanhang + det är alltid bra att bli ihågkommen. Det kan kännas tryggt att ha ett paket cigg att röka/bjuda andra med, det skapar naturlig kontakt mellan människor och ger en festlig aura.

Jag har redan massa kulturella kontakter så jag orkade inte prata med så många.

Jag har tyvärr inte läst Den sista dagen men jag tror den är bra. Mitt hetaste tips är annars Sjuttioåtta uppslag till sf-romaner hämtade ur Linus Andersens anteckningsbok av Leif Holmstrand och Pär Thörn, utgiven av Chateaux.

C u later aligator //Anna

Hej älsklingar!

Jag sitter här med massa ansiktskrämer i ansiktet och njuter. Jag brukar oftast vara full när jag bloggar men nu ska jag prova mina vingar nykter.

Det är så roligt att så många läser mina recensioner trots att de kommer så sporadiskt <3 jag får dock motta en del HAT och HOT. T.ex:

(ang. förra inlägget)

Jag ba åh herregud, nån ser in i min själ, vad ska jag göra. Men min farmor ba: ”chilla, det måste varit SD som skrivit den”.

Nåååååååväl, detta är sommarpratarna jag lyssnat på den här gången, hoppas jag gjort ett rättvist urval och att ingen känner sig kränkt över att inte få bli recenserad här på Vi som aldrig skrev prosa – Sveriges bästa blogg.

Först ut: Emil Jensen !!!

Hej Emil. Alla jag vet som heter Emil ser ut sådär. Emil, vilket konstigt namn förresten, när/om man säger det högt? 

Först vill jag bara säga en sak. När jag var ca 17 år så var Emil Jensen min Gud!!! Jag ba herregud kan det finnas så bra män, så feministiska och miljömedvetna!! Haha, känns som ingen bryr sig om miljömedvetenhet längre? Identitetspolitiken har slagit ut djurens rätt och skönt är väl det. Jag menar vem håller på med det längre. Till och med de mest vänster personerna jag känner slukar en köttbulle då och då och om man äter sushi är det ingen som kollar snett för att man äter en jätteräka. Förresten hörde jag att jätteräkor inte längre är utrotningshotade? Eller vad det nu var de var. Har vi förlikat oss med att jorden kommer att gå under? Sorgligt i så fall. Vi måste fortsätta kämpa!!

Hur som helst, i ett helt annat decennium kändes det väldigt viktigt att tänka på djuren och miljön. Jag hade till och med en pojkvän som gav mig herpes, och när jag sa det till honom så sa han att det var ju synd för du kan inte äta den medicinen för det är i gelatinkapslar. Man ba, okej, då har jag herpes 4ever då. Ibland fick han panikångest och man ba vad tänker du på han ba djurens rätt :(:(:(:( Men i den här lilla världen var Emil Jensen en sån man såg upp till! Typ ville ha honom som pojkvän istället. För han gjorde nämligen en turné på cykel för miljöns skull. Jag gör en enkel googling för att se om mitt minne matchar verkligheten och mycket riktigt: ”Sommaren 2007 genomförde jag hela min sommarsoloturné per cykel som en personlig och symbolisk men också stenhård, global och konkret aktion för hållbar utveckling och miljön.” Alltså hur kunde detta vara sååå på tapeten för tio år sen och nu ba: miljön, ja det är väl den där saken man fångar pokémon i (eller nåt, mogen fyrtioårsaktig samtidsreferens).

Jag visste att poetry slam nån gång skulle komma till nytta och det gör det i Sommar i P1 för det är så skönt med nån som pratar fort, tänker jag, tills jag inser att det inte kommer göra sommarpratet kortare :) Men det är förvånansvärt skönt med nån som… vet hur man pratar rytmiskt. Jag kan inte hjälpa det men när nån pratar rytmiskt och rimmar på skånska så får jag liksom rysningar genom hela kroppen (av obehag). Men Emil Jensen är helt OK! Jag minns varför jag älskade honom när jag var sjutton, han är ju fyndig liksom! Let’s make fyndighet sexy again.

Men seriously, sluta håll på och ba: jag vill hylla den vanliga människan!! ”Inte kändisarna som skriver odödliga verk utan de som bara vill njuta av ännu en dag i sommarstugan.” ”Det som aldrig får några medaljer”, nej och varför får de inte det? Kanske för att ingen bryr sig ett skit. Han tar som exempel, hör och häpna, en GYMNASIELÄRARE som älskar sitt ämne, hen startar inga revolutioner men är älskvärd ändå, man ba jahapp, jo ja några älskar honom säkert men vem bryr sig. Även Bingo Rimér står väl och steker nån jävla flintastek till sina barn en tisdag eller vad det kan vara, är han älskvärd för det?

Förresten varför blir skåningar aldrig kända på riktigt utan bara lite halvkända, fast i Skåne blir de såklart en älskad kulturpersonlighet men de slår aldrig igenom riktigt brett?? Jag tycker det är oroväckande och fel!

P.s. Emil Jensens sommarprat är riktat mot hans döda syster men det gör inget för han pratar inte så mycket om själva döden. Även om det är oroväckande att hon hade hypokondri innan hon blev sjuk för det betyder att det inte hjälper mot riktig sjukdom att ha hypokondri, man kan så att säga inte minska chansen för cancer genom att tänka massa på cancer och det är synd tycker jag. Det var samma sak i Annika Lantz sommarprat, hon hade varit rädd för cancer hela livet och sen fick hon det.

Och vem har vi här om inte Emilia Lind?

Emilia Lind, lyssnarnas sommarvärd. Kan inte låta bli att tänka på den där låten om lilla söta fröken Cecilia Lind.

Först och främst: är det helt sjukt att recensera detta sommarprat, lite som att skriva om ett uppträdande i Småstjärnorna eller såga en bok som är utgiven på eget förlag? Eftersom hon inte är nån offentlig person utan blivit framröstad. (Man spelar in 15 min hur man vill att ens sommarprat ska vara på Sveriges Radios telefonsvarare sen får lyssnarna rösta, vet dock ej hur det går till för jag är lyssnare men ingen har sagt till mig hur man röstar??? Kränkt). Jag ska försöka vara respektfull. Läs hela följande stycke helt gravallvarligt. Oj oj oj vad det här var sorgligt. Det handlar om att Emilias mamma dog när hon var 16 år (Emilia var det alltså). Hon var en vanlig 16åring som ville bli fotbollsproffs, hittade till och med på en egen fotbollslåt som gick ”Fotboll fotboll fotboll i mitt hjärta”. Det framgår inte hur gammal hon är nu men hon verkar ha sånt perspektiv på sitt liv, blir lite avundsjuk på det, typ veta att man är en ”envis ung tjej”, bara veta det om sig själv, vilken ynnest. Tyckte dock det var så märkligt när hon åkte på fotbollsläger och fick veta att hennes mamma dött, för då sa kompisens mamma: Emilia kom! och så gick de till stranden. Där stod tränaren och tittade ut över havet, och helt plötsligt dök det upp en präst. Alltså jag har aldrig fått ett dödsbesked (peppar peppar ta i trä!!), men är det såhär iscensatt att nån tar en till en vacker plats och där står nån med ryggen emot och stirrar i fjärran och sen kommer en präst gåendes?

Thank God så har Emilia blivit en bra person trots detta tragiska. Det hon vill med sitt sommarprat är inte att få medlidande utan visa att det går att lyckas. Pga sin styrka så fick hon så pass bra betyg att hon kunde komma in på socionomprogrammet. Där studerar hon nu, i Umeå, eller Ume som de säger där uppe. Och fotbollskarriären? Nej den blev det ingenting med, men vad gör väl det när man bor i Umeå och studerar på socionomprogrammet.

Aja, värdig Lyssnarnas Sommarvärd tycker jag faktiskt! Men jag måste komma ihåg att rösta nästa år i denna viktiga tävling! Note to self.

Sist men inte minst: Sakine Madon

Som Mona Lisa har sitt leende, så döljer också du en hemlighet! Eller?

Sakine Madons sommarprat handlar ungefär om att hon flydde från Turkiet som femåring och att hon är uppväxt i en vänsterfamilj, och att hon trots detta inte vänster utan värsta liberal, typ lite busigt. Hon tycker att Lars Vilks är modig och gillar inte identitetspolitik. Hon berättar när hon sökte jobb och nån sa ”du är som ett kinderägg – invandrare, ung och tjej”, liksom inte så kul att reduceras till det fast samtidigt bra för henne att hon fick jobb.

Bonuspoäng får Sakine Madon för att hennes sommarprat varken är snyft- eller framgångshistoria, utan mest bara jag tycker såhär och såhär, här har ni en låt, här har ni en till låt, här är en åsikt till, sen slut. Behagligt att inte få en persons största trauman levererade och behöva förhålla sig till hela tiden.

Nej nu får ni sluta sitta vid internet och gå ut i sommaren istället, den försvinner fort!! Snart är hösten här. Gud vad jag skulle vilja skriva ett sånt somrigt nyhetsbrev nån gång, eller hålla ett skolavslutningstal och ba: nu har ni varit duktiga hela terminen och nu står sommaren för dörren bla bla bla, det vore kul tycker jag.

//Anna

Hej älsklingar!!!!!!

Välkomna till denna ljuva sommarkväll. Balkongdörren är öppen, man sitter med ett glas vin, sommarvindar kommer in, ur högtalarna strömmar Marie Fredriksson – Ännu doftar kärlek… semestermood!!! Ett vanligt tillstånd om man hade varit en 40-åring man som jobbar som lärare kanske. Men istället är jag 25, snart 26, år och påväg att göra succè??? Jag borde verkligen flytta till Sthlm och knyta lite kontakter och skaffa ett riktigt jobb inom media. Jag tror jag skulle vara jättebra på PR. Jag kan koka soppa på e spik, t.ex om ett majskolvsbolag skulle säga: vi vill att majskolvar ska bli hipstrigt, så skulle jag fixa det. Och bli rik. Men nej istället sitter jag vid Malmös rivieran och bara häär ska jag alltid bo, kollar hus på HemNet och googlar hundraser. Jag orkar helt enkelt inte vara ung?? Känner att jag redan lidit mig igenom ca 15 år av att vara det. Jag fick mens när jag var 12 och man blir ju en kvinna då… :) eller kanske var jag 13? Förlåt om jag skriver mycket om mens, kanske inte främst här men på Twitter.. men det är inte som ett statement eller för att det är politiskt att ”vara äcklig” utan det bara kommer, tycker det är så symboliskt med mens, det symboliserar att man är kvinna och så har ju mensen samma cykel som månen!

Ännu ett tecken på att jag slutat vara ung: jag har börjat störa mig massa på folk som har ”radikala” åsikter.. vad är det man säger, först tänker man med hjärtat och sen med hjärnan eller nåt sånt? Nej är faktiskt fortfarande vänster men orkar liksom inte typ skriva på instagram att våldtäkter är fel. Eller ta bilder där jag inte ser normativ ut och typ ”acceptera denna kropp eller dö!!!!!” Jag har lidit så mycket i mitt liv av att vara feminist. Alltså misstolka mig rätt!! Jag är feminist men t.ex. när man var tonåring så var det ett fängelse. Då ville man göra allting ”rätt” och t.ex. inte raka sig under armarna eller absolut inte ”göra sig till” för en kille men det resulterade ju bara i att man kände sig konstig och kanske killen tyckte man var för dominant och så fick man ingen kille alls. Det är ju ganska skönt att den nya feministtrenden är att uppvärdera och bejaka sin kvinnlighet, typ köpa doftljus och smörja in sig med bodylotion. T.ex. om jag är ensam i två dagar och bara tänker på poltergeists och världsläget så tar jag på mig en sidengrej, äter lite kvarg, smörjer in mig och fokuserar på min kvinnlighet. Då känns det bättre. Medan jag förut kanske hade blivit full, lyssnat på nostalgisk musik och skrivit självutlämnande dikter. Förresten, hur ska jag bli av med det här epitetet poet som jag dragit på mig? Till och med denna blogg har inriktningen poesi men jag är så ointresserad av poesi, det är därför det bara är Elis som skriver om böcker och så, för jag orkar inte slösa min tid på det. Jag ser mig lite som en idrottsstjärna, t.ex. Zlatan (jämför mig alltid med honom när jag känner mig lite nere och dåligt självförtroende), han är bra på fotboll men han har ingen ”fotbollsexpert”. Alltså han skiter väl i vad alla andra fotbollstöntar gör, bara han gör mål. Vad är det för fel på den inställningen? Vi lever trots allt i en marknadsekonomi. Också att bara för man är poet så tror andra poeter att man vill vara kompis med dem. Inget ont om dem men alltså jag vill nästan inte bli kompis med någon i samhället. Alltså verkligen inte. Men åter till den nya feminismen. Lyssnade på Kakan Hermanssons hudvårdspod och hon ba: det är feministiskt med hudvård. Alltså där går ändå gränsen, som att det skulle vara feministiskt att få folk att tro att man måste lägga 100034584309534 kr i månaden på sin HUD i ANSIKTET. Herregud det är bara hud i ansiktet, inte mer än så. Hmm vad är mer trendigt, jo att ta selfies. Och hela feministsverige bara ”det är feministiskt för man uppvärderar sig själv och sitt ansikte”. Aja orka bry sig, fattar ju att det är för att innan var det fult att göra det. Men vad jag menar är att jag orkar inte vara med på sådana motreaktioner längre, för man fattar ju att det bara är en motreaktion och typ inte har nåt reellt värde. Jag har alltid tagit selfies och tänker inte hylla folk som började göra det igår. Att folk inte skäms mer över sig själva? T.ex. sådana som aldrig skulle lyssnat på r’n’b för några år sen eller åtminstone inte skryta om det, nu ba: Beyoncé är vår tids Leonardo DaVinci! Alltså tänk själv 1 gång i livet och ha 1 åsikt som inte ALLA har så vore det bra. Likadant så hatar jag folk som ska tycka tvärtom hela tiden men skitsamma!

Nu övergår vi till det viktiga: Recensioner av Årets Sommarpratare!!

Först och främst vill jag tacka er som swischat, Jens och Elisabeth och allt vad ni nu hette! <3 <3 Blev genuint såå lycklig för jag hade INGA pengar vid tidpunkten. Hoppas inte jag behöver redovisa vad jag köpte för pengarna men det var typ en tågbiljett och vegokorv. Också fint att veta att det finns människor där ute som bryr sig om mig och tycker att jag är värd pengar?

Jag kommer nog inte recensera alla sommarprat eftersom jag ligger på mycket efter (det är sååå tråkigt att lyssna på dem?) men fortsätter litegrann för ers skull! Sen tänkte jag att jag ska recensera andra saker, ge gärna tips på vad! Det kan vara en film eller ett nytt bröd i affären eller vad som helst!

Vi börjar med Malou von Sivers hyllade sommarprat.

Men Malou, varför sitter du där ensam på soffan, ska du inte komma och vara med oss på Vi som aldrig skrev prosa?

En sak som är störigt med det här sommarpratet är att hon bygger upp det i början så att man tror att det ska handla om att hon i princip varit dotter till Fritzl, ba ”bakom lyckta dörrar”. Spelar massa sorgliga låtar i väntan på avslöjandet om vad som hände. Sen avslöjas det: pappa slog oss barn. Alltså MISSFÖRSTÅ MIG RÄTT det är ju jättehemskt att bli slagen men när är Malou uppvuxen, 50-talet? Det kanske inte var jätteunikt att bli slagen? Men det är ju temat för Sommar i P1, ta nåt i ditt liv och få det att låta som att du varit med om Estoniakatastrofen. Sen är ju vissa saker oerthört hemska och så även detta. Så vad ska man säga. Stackars dig. Starkt att du berättar! Nu förstår jag hur du kan ha så mycket inlevelse när du intervjuar

Gud vad jag nu blev sugen på att ha en TV och kolla på Malou efter tio varje förmiddag, det får bli nästa grej på Bucketlisten efter hund och hus. Varje gång jag kollar på sådana här klipp så fastnar jag och bara klickar och klickar på nästa. Det är så intressant när människor förlorat sina ben eller har nån helt unik sjukdom, och man är så glad att man själv inte är den personen.

Man får lite känslan av att varje gång Malou intervjuat någon så har hon tänkt på sig själv och låtsas att det var hon som satt där för att kunna leva sig in, ba ”detta verkar jättesvårt” och ”det måste ha varit jättetufft” *tänker på sin egen uppväxt*. Trots sin uppväxt så är Malou ändå stark. Som hon själv säger så hade hon likaväl kunnat bli kriminell men pga sin styrka så blev hon programledare. Ja, eller? Detta är en anledningen till att det blivit tråkigt att recensera sommarpraten: alla har samma dramaturgi!! Ungefär: jag föddes med de sämsta förutsättningarna men ändå blev det såhär bra, vad tokigt! Sen så hyllar hon rappare och deras texter om livet i förorten. Hon säger att 50 cent sagt att det var hans mormor som hjälpte honom att vara stark men för Malou var det hennes mamma. Alltså att jämföra sig med rappare och livet i förorten känns som det töntigaste man kan göra om ens namn är Malou von Sivers men skitsamma.

Men en sak som är bra med detta sommarprat är att hon spelar min favoritlåt Wake me up med Avicii!! Alltid när jag hör den tänker jag på när jag hånglade med en kille till den på en klubb för jurister, vi hade jätteroligt och köpte jättedyra drinkar som vi hällde ut på varandra kändes som i en film! Fast det såg säkert jätte B ut i verkligheten. Jag väckte hans rätta jag, han ba: egentligen har jag alltid velat bli spela i ett rockband och du verkar så kreativ, eller nåt sånt. Sen ringde hans tjej och då slängde han sin mobil i en fontän. Nästa dag skrev hans tjej på Instagram: min tokiga kille har tappat bort sin mobil men jag tror han hade kul! eller nåt sånt. Detta vet jag för jag är så bra på att stalka men vem är inte det. Jaja det vilda singellivet är i alla fall nåt att tänka tillbaka på nu när man sitter på en balkong i Slottstaden och lyssnar på Marie Fredriksson och kanske är den där Instagramtjejen herself?? Man får hitta kickarna inom förhållandet istället, t.ex. laga en maträtt som man aldrig lagat förut :) Ska leta lite recept på recept.nu.

Åter till Malou. Hon pratar om näthatet och då får jag dåligt samvete, eftersom jag är lite av en näthatare. T.ex genom mina blogginlägg och twitter osv, jag drar mig så att säga inte för att näthata även om det kanske inte är jättegrova grejer jag skriver men ändå får jag dåligt samvete. Jag brukar i alla fall inte näthata anonymt men när jag var liten brukade jag skapa fejkkonton på olika sajter och bygga upp en persona och låtsas att jag bodde i Södertälje. Vet ej varför jag valde Södertälje? Tyckte kanske det lät coolt med förorten haha. Om Södertälje är en förort?

Min största kritik mot Malous sommarprat är det att hon citerar Hjalmar Söderberg, det där ”Människan vill bli älskad i brist därpå beundrad i brist därpå föraktad…” osv. Alltså det citatet tycker jag är i klass med att säga Carpe diem.

Åh herregud jag pratade så mycket om mig själv att jag inte hann recensera fler sommarprat. Tråkigt!! Som sagt säg om ni vill att jag ska recensera nåt annat för dessa sommarprat alltså jag drömmer mardrömmar om dem på nätterna. Men det kommer fler very soon I promise.

Puss och kram syns på stan

Hallå där köp blåbär! (blivit beroende av att säga så här i stugan i Blekinge där jag befinner mig *romantiserar landsbygden*, eller jag säger Hej köp blåbär eftersom det är kul att det inte rimmar, kanske recenserar Blekinge sen, det är ett både charmigt och skrämmande landskap, charmigt för att invånarna nån gång på 1700-talet blev lovade att de skulle bli ”nya Stockholm” och skrämmande för att den patriotismen som inte har nån motsvarighet i verkliga världen resulterar i hat och nazism (OBS till alla Blekingebor: jag SKOJA) (till alla icke-blekingebor: jag skojade inte)).

Har inte hängt med så bra i recenserandet, är lite deprimerad pga pank. Swisha ett bidrag till 0736172419 om ni vill ha fler spännande blogginlägg. Ju större summa desto mer faktaspäckade och matnyttiga inlägg.

Nu börjar vi!

Ahmad Khan Mahmoodzada

Ahmad Khan Mahmoodzada, lammkött.

Gud, detta sommarprat kan jag knappt skriva något om. Jag uppmanar bara alla att lyssna! Ahmad spelade huvudrollen i Hollywoodfilmen Flyga drake 2007 då han bara var tio år men det resulterade i att han var tvungen att fly från Kabul som femtonåring och tillslut kom han till Sverige. Det är verkligen en hemsk resa och man kan inte förstå hur ung han var när detta hände. Och han var så glad över att vara med i den här filmen och så fuckades allting upp. Jag grät när jag lyssnade! Men det kan ju bero på att jag satt på ett tåg och inte hade något annat att göra! Men: lyssna!

Ingvar Carlsson

Hur kan detta inte vara en moderat? Svara mig.

Välkommen till 1972. Ja det känns som man satt på nåt sommarprat ur arkiven. Ingvar Carlsson nämner inte en enda sak som har med världen att göra efter 1980, eller kanske 1990. Menar inte att han måste typ: ahh, poddar!!! för att visa sig ungdomlig men han kan väl säga nånting som tyder på att han fortfarande lever och inte är ett spöke. Ingvard Carlsson är alltså en f.d. socialdemokratisk stadsminister. Jag blir helt konfunderad för han ser verkligen ut som en moderat?? På Wikipedia läser jag att han tidigare hette Carlsson med K, alltså Ingvar Karlsson. Det hade varit intressant att veta varför han bytte. Men håller med om att Carlsson med C är snyggare. Men om man ändå ska byta kan man väl byta till nåt annat än Carlsson. Typ Von Rosenknopp eller vad vet jag. Jaja. Carlsson är fascinerad över om livets händelser sker av en slump eller om man styr sitt öde. Ja du, kanske en blandning? Nångång säger han nånting med att han går tillbaks i sina anteckningar (tror det är den dagen han mötte sin fru) och ser att han kände sig lite krasslig på morgonen. Så typiskt en 1900-tals man att antecka hur man känner sig dag för dag, typ: tisdag 5 augusti 1967. En aning krassling, hostar slem. Det är bara för dom ska få känna sig som äventyrare, som att deras liv är en expedition och de är hjältar. Också typiskt att säga ”jag hade påbörjat akademiska studier i Lund” för det låter svårt och viktigt och han kan säkert lura någon, men nu för tiden vet de flesta hur enkelt det är att hoppa på en 30poängskurs i internationella relationer eller whatever och att det inte säger nånting om en. Också ordet föreningsliv känns typiskt att säga, vad är det ens? Antar det är när man är med i en förening. Säkert fint inom socialdemokratin. Plötsligt, när Ingvar var 23 år, så ringde Olof Palme och ville att Carlsson skulle vara med i hans regering. En slump? Ja, säkert en slump. Eller inte. Det är typiskt framgångsrika människor när de ska sammanfatta sin historia att få allting att framstå som en slump. Kanske för att få sig själva att framstå som unika och inte sådana som planerat sin framgång. Ingvar pratar om Tage Erlander som jag alltid förväxlar med Tage Danielsson, men sen pratar han om Tage Danielsson också, och Hasse Alfredsson, dessa genier! Nu när Ingvar inte är i politiken längre passar han på att visa sig ”på samma sida” som lite folk som han tidigare var tvungen att hata.. T.ex. Carl Bildt, han har mer gemensamt med än vad många tror, bland annat ett stort intresse för Finalnd. :) *antecknar* Det är så sjukt att dessa 1900-talsmän levt med bara män runt omkring sig, som förebilder och kollegor, och kvinnor har bara varit fruar? Svårt att föreställa sig. Förresten så tycker Ingvar Carlsson att Gotland är en fantastisk ö och han är förvånad över att slumpen spelar så stor roll i livet. Note to Ingvar Carlsson: slumpen har säkert spelat mindre roll än du tror.

Tom Malmquist

Tom Malmquist vid datan. 

Det är så jobbigt att tycka något så fort sjukdom eller död är inblandat, jag menar vad ska man tycka, på nåt sätt måste man ju tycka att det är intressant, för det är ju taskigt att tycka att det är ointressant? Men jag har redan läst Malmqvist bok Vid varje ögonblick är vi fortfarande vid liv och kan redan hela den historien. Hans fru var höggravid med deras dotter, sedan dog hon men dottern kunde räddas. Och detta är i princip en upprepning av boken. Men det kan vara bra att lyssna på för de som inte orkar läsa böcker. Sen är det härligt att höra Malmqvist röst, han låter gladare än man tänker att han borde vara. Vad har han för dialekt? Kollar på Wikipedia, han är från Huddinge? Det ska jag komma ihåg, att Huddingedialekten är fin! Han pratar sådär som om hans röst var skärvor, skärvor av ett liv. Skoja. Men det kan ju vara för att han berättar något väldigt rörande. Det är lite jobbigt att han hela tiden pratar till sin dotter, det blir liksom hela tiden: du du du, din mormor, din farmor, din mamma, man ba: jag är inte din dotter!!!! Ett tips han ger till sin dotter (mig?) är att snarare inspireras än imponeras av människor. Det är faktiskt lite min livsfilosofi också så det ska jag bära med mig (lol, inte ofta man ”bär med sig” saker?). Summa summarum: lyssna på det här sommarpratet om du inte läst Malmquist bok, eller om du läst den och tyckte JÄTTEMYCKET om den, eller om du är väldigt intresserad av döden.

Fortsättning följer.