Hej! Vi som aldrig skrev prosa vill tipsa om en ny bra podd!

Den heter En blekt blondins podcast om det gamla Stockholm och görs av de kända poeterna Anna Axfors och Elis Burrau. Eller är de ens poeter längre? Går rykten om att de gett upp den karriären likt Jakob Hellman gjorde med sin musik back in the good old gamla Stockholm och ingen vet vad de håller på med men de har tydligen släppt denna poddd – som är sååå bra!! :’D Vi som aldrig skrev prosa grät när vi lyssnade! Av ångest över att vi inte är kompis med dessa personer så vi kan bli proppfulla med fakta om det gamla Stockholm! Just när Melodifestivalen hålls i Stockholm och allt! Väldigt aktuellt! Man får bland annat veta att Ted Gärdestad inte dog ung? Vem visste?!?! Vidare diskuteras det om Slussen är en hamn och vad bron vid Riksdagen heter!! SÅ SPÄNNANDE!

Lyssna och njut <33333

Jag har ingen samhällsanalys kring Kent som fenomen, bara mina känslor och minnen kring ett band som känns som en del av min kropp.

I Kents avskedsvideo som de släppte på Facebook igår har deras omslagsmotiv fått kött och blod och marcherar sida vid sida. Idag släpper de en singel, Egoist. Joakim Berg sjunger ”vi ska aldrig bli som ni” och en sliten, naiv fras blir det sannaste jag hört på länge.

Kents texter bevisar att en klyscha blir en klyscha för att den är sann, och att de därför ska användas igen och igen. Om inte Kent funnits, hade jag varit den poet jag är? Jag har aldrig medvetet tänkt att jag ska skriva som dem, men jag tror att jag ärvt deras bildspråk så som man ärver ett beteende från sin mamma. Omedvetet men genomgående och ju äldre man blir desto mer märks det, tendenserna framträder tydligare och starkare för att man inte orkar göra motstånd. Vid närmare eftertanke; hade jag varit poet överhuvudtaget om inte Kent funnits? Jag upptäckte dem samtidigt som jag började skriva, i samband med att skivan Vapen & Ammunition kom ut. Då var jag tolv år. Livet blev en kamp för att få gå på Kentkonsert (som Stadionspelningen den 6 juni 2003 där alla skulle ha vita kläder och redan då spekulerades det i om det skulle bli deras sista spelning) och spara ihop pengar så jag kunde köpa albumen. Jag mådde dåligt för att alla på Kentforumet sa att man var en tönt om man upptäckte Kent genom Vapen & Ammunition. Jag lyssnade igenom alla föregående album, Isola, Hagnesta Hill och de där, låtsades att jag alltid älskat Kent men visste samtidigt att hur skulle jag kunna upptäckt dem när jag bara var ett barn? Det var inte rättvist. Kent slog igenom brett med Vapen & Ammunition, Dom andra spelades på radio hela tiden sommaren 2002: “priset vi betalat för att klassas som elit var att vi blev som dom andra, vi blev som dom andra, vi blev som dom andra”. Egentligen är det konstigt att en sådan låt kan bli en hit. Den liknar ju inget. Det finns ingenting man kan jämföra Kent med, medan artister som Håkan Hellström och Veronica Maggio har föjts av hundra epigoner så har Kent influerat musiksverige på ett annat sätt, kanske mer i grunden, för inget band har varit i närheten av att låta som Kent – kanske för att det inte går?

Om man lyssnar på Kent innan de var Kent, det vill säga projekten Havsänglar och Jones & Giftet som de hade åren kring 1990, så slås man av hur de redan då var helt unika. Som i låten Ögon, “älskade dig då men inte längre / försök att förstå mig om det går / nu har jag sagt vad jag tycker / det här är sista delen / sista stycket”, eller Vintervila (som de senare släppte på nytt): “hon sjunger kärlekssånger för min hud / hennes tunga skriver mjuka melodier / på ett ungt bröst där håret börjat växa / först nu”. Att tänka på att några killar i tjugoårsåldern skrev dessa låtar gör mig retroaktivt kär i dem. De gör i sina texter anspråk som vilken annan tjugoåring som helst skulle skygga för av rädsla för att vara pretentiös. Ibland, eller ofta, har de gränsat till någon slags fjortisestetik, som i Järnspöken: “någon ligger i gräset / med frostiga kläder / så stilla och vit / och blåljusen blinkar / tänk vad man kan göra med en liten kniv” eller Svart snö: “när verkligheten skakar och det flyter svart snö i ditt blod”.

Men de visste att det var bra, och det var det. Kent har aldrig brytt sig om vad folk ska tycka, fast att folk har tyckt så extremt mycket. De har inte kompromissat med något. De har gått igenom hundra olika musikaliska faser men det har inte funnits någon uppåtgående utvecklingskurva utan de har alltid varit bra, alltid varit geniala och därför tidlösa. Därför har de gamla fansen också hängt med samtidigt som nya har tillkommit, ingen har någonsin slutat lyssna på Kent. Samtidigt som de i texter har använt sig av svåra referenser som gått över huvudet på folk så har de nått ut med klassisk lyrik som går rätt in i hjärtat på alla. Och denna kombination, tillsammans med själva musiken såklart, har i slutändan gjort dem till (som det alltid stått på Kent.nu) Sveriges största rockband.

I år, samma år som de blev invalda i Swedish Music Hall of Fame, lägger de ner och det känns på något sätt logiskt. Precis som jag tror att deras samarbete med Sony Ericsson inte bara var ett ekonomiskt val utan även ett konstnärligt (de vill krossa förväntningarna, se hur mycket deras fans tål, visa att man aldrig ska kunna veta exakt var Kent står), så är avskedet nu ett konstnärligt val. För allting har ett slut, och istället för att vänta in ett oundvikligt slut kan man skapa ett storslaget. Deras sista album kommer bli storslaget. Det är så härligt att kunna lita på det, att de alltid är storslagna. Turnén kommer bli storslagen. Biljetterna släpps på lördag och jag känner samma ångest som när jag var tretton och skulle ha biljetter till Stadionspelningen. Tänk om jag inte får någon. Då är mitt liv förstört. Verkligen förstört. Jag fick inga biljetter till Stadionspelningen, de sålde slut på tre minuter och dessutom hade jag inga pengar och fick inte åka för mina föräldrar. Några veckor senare när mina föräldrar förstod att jag menade allvar med att mitt liv var förstört så fixade min pappa biljetter på Blocket eller vad det kan ha varit då. De måste varit skitdyra. Tack pappa.

Och tack Kent för att ni funnits och finns. Jag lyssnar på 747, låten som Kent under många år avslutade sina konserter med. Sedan lyssnar jag på Mannen i den vita hatten (16 år senare) som kom på albumet Du & jag döden 2005 och som de då började avsluta sina konserter med. Det är elva år sedan. Jag kan inte greppa det. Jag associerar fortfarande varje mening i låten med sådant som hände i mitt liv då. Det sitter så djupt och jag kan inte ändra det, vill det inte heller för jag vill ibland gå tillbaks till att vara i gränslandet mellan barn och vuxen. Minns du vår blodsed, våran lag? Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad? Jag minns allt som naglarna mot glas. Men mitt femtonåriga jag som gick till Åhléns och köpte den skivan är borta och det är elva år senare (trodde först det var sexton år senare och kände mig väldigt fyndig tills någon påpekade att jag räknat fel. Känns bra ändå att det bara gått elva år även om det inte var lika passande). Kent betyder samma nu som då. Det är bara livet som förändras och det är ju skönt. Tolv album och en EP räcker egentligen inte men det får räcka. Det är helt okej att ni slutar nu, Kent. Allt ni gjort har varit vackert. Tack än en gång!

/Anna

Det här inläggets rubrik har inget med dess innehåll att göra, och vad är väl mer poetiskt än det? Vad är väl mer poetiskt än att inte leva upp till sina löften? Inläggets rubrik har med en dikt att göra, eftersom det är titeln på en dikt, men den dikten är lite känslig och hemlig för tillfället (kryptiskt/krystat sätt att säga att den inte är färdig/inte är bra på). Jag kanske läser den när jag och Anna gör vårt framträdande på Stockholms nya litteraturmässa 16 april, eller så gör jag inte det, Anna kanske tycker att den är skitdålig trots dess personligt känsliga karaktär. Vissa dikter blir bra av att skrivas i affekt, andra inte, se förra veckans matnyttiga rapport från en hörsal i Uppsala.

Hursomhelst. Bloggen lever och / bloggen är död och / länge leve bloggen och / bloggen äter bröd. Här är en kort uppdateringar eller uppmaning från ena halvan av Vi som aldrig skrev prosa, följt av ett litet löfte, följt av ett litet meddelande:

1. Läs Greta Weibulls masteressä Riskera att melodin är din metod. Det är veckans bästa diktbok, hon läste upp hela texten högt från en stol på Index i onsdags, det var fantastiskt. Det är en kritisk, vasst poetisk, och vilt krampaktig inblick i en konstinstitution (Kungliga konsthögskolan), bland annat. En uppbruten essä med flera röster.
2.  Jag kommer snart lägga upp en text om Gaby Bess ljuvliga Alone With Other People (”livets bok”) som jag eventuellt läst genom Roland Barthes kärleksfigur om de mörka glasögonen. Den texten kommer förbli lika aktuell som daterad (så tidlös som en liten stökig poesihyllning kan bli) så det spelar ingen roll om jag lägger upp den om nån vecka eller två. Ibland ska man arbeta långsamt, bra att påminnas sig själv om i den digitala tidsåldern! Hörni! Men här är en liten spaning jag kan bjuda på redan nu: sjukt jobbigt för amerikanska författare och journalister att behöver skriva alla, eller nästan alla (?), Ord I en Titel Med Stor Bokstav Först. Det Ser ju Helt Stört Ut och Jättetöntigt Ut, Sluta med Det?
3. Burcu Sahin är Sveriges i särklass bästa samtalsledare/moderator när det kommer till att diskutera poesi med poeter framför publik. Senast bevisat i Aspuddens bokhandel nu i måndags där Khashayar Naderehvandi fick sina fiskar varma, eller det fick han väl inte, men det var ett jättefint samtal om hans nya diktsamling Allting glittrar och ingenting tar slut.
4.  Till alla mina tjeckiska fans: väntan är snart är över. Min enmansturné ”karismasamhället” kommer till Prag 31 mars. Ett översättningsarbete är påbörjat. En twitterdikt-tävling är utlyst. En kulturpolitisk hashtag är etablerad (#ReadNordic). Såhär ser min poesi ut på tjeckiska: neměli bychom říkat „já umřu“, když se zoufale řehtáme něčemu děsně legračnímu, měli bychom „já umřu“ říkat pořád Vilket ska betyda: man borde inte bara säga ”jag dör” när man skrattar jättemycket åt något väldigt roligt, man borde säga ”jag dör” hela tiden. Men blir såhär i Google translate: Vi ska inte säga ”jag dör”, han desperat řehtáme något hemskt roligt, jag ska, ”jag ska dö” fortfarande säga. Google translate är verkligen sämst! Haha. ”Jag ska dö”! Alla lyriköversättare kan vara trygga, ingen robot kommer ta er minimala inkomst ifrån er! Robotar fattar inte språkets mest komplexa uttryck also known as the poetry. Försök tänka er en liten gullig Google-robot från Silicon Valley ta sig an Theis Ørntofts Dikter 2014 med lika stadiga händer som Victor Malm… skulle inte tro det va, Google.

/Elis

PS. Har ni noterat vårt sigill, här på bloggen? Det är verkligen officiellt att Anna Hallberg tycker den här bloggen är ett bra initiativ.

Ludvig plockade upp oss med bilen i Årstaberg och det kändes som en annan tid för alla löpsedlar skrek ut vem som skjutit Palme och Astrid åt en Club Sandwich och solen var fortfarande upp och det var vackert. Vi skulle fylla bilen, åka till en hörsal någonstans i Uppsalas universitetslokaler för att lyssna på Mara Lee och Johan Jönson, de skulle prata, frågas ut av Viola Bao, och vi skulle åka dit, det fanns en kandelaber i baksätet, visst heter det så, en sån där ljusstake, fuskguld, det var en riktig utflykt, jag var barnet som drack öl i baksätet och tjatade om högre volym.

Vi kom 10 minuter sent in i hörsalen, men det var inte särskilt pinsamt, vi smög in diskret, vi hade hunnit perfekt om vi inte blivit stoppade av polisen en bit utanför Solna, vi blev stoppade eftersom dimljusen var på (jag vet inte vad dimljus är) och för att Alicias jacka hängde utanför bildörren, liksom klämd, något hon inte hade märkt. Jag blev oerhört paranoid i baksätet, men det var lugnt, vi blev bara lite sena, vi kom in i hörsalen när Mara Lee läste styckena från När Andra skriver om rummet där man tjänar de riktiga pengarna, kriser som permanentas, om när det blir hemskt, ”på ren svenska”, raden om att Bert Karlsson kanske ägnat all sin lediga tid till att läsa Levinas (jag har lånat ut avhandlingen till Eugene, återkommer kanske med korrekt återgivna citat). Vi tog några platser, lite längre bak. Johan Jönson läste lite ur dit. dit. hään. och sen började samtalet. Jag antecknade mycket på mobilen för att hålla mig vaken (jag behövde inte aktivt hålla mig vaken på grund av att samtalet var ointressant, tvärtom, jag var väldigt trött och sliten, men ville hålla mig vaken, och jag var tvungen att göra det aktivt, eftersom samtalet var så spännande, så jag antecknade mycket på mobilen, det brukar jag göra i det som kallas ”anteckningar”, den funktionen, ett tips för er som vill ”anteckna”).

Jag började skriva ner rader när Mara pratade om Cixous Medusas skratt (”den är en psykos” – detta var ett positivt omdöme, tror jag, men Cixous har en enorm tilltro till skriften, kanske, det kom att handla en del om utopier).

Johan sa: ”Jag är ju sjukligt deprimerad privat.” Att han jobbar med omöjlig negativitet, han ville gärna tro det, att han gör det.

Hur ska man egentligen förhålla sig till språkkritik? Att vara ”resignerad”, jobba, gräva, i det ”utopiska mörkret”? Är det en fegare poetisk praktik man sysslar med än de som försöker åstadkomma en social skillnad?

Johan sa: ”Ska jag hora med de enda rader jag har.” Jag minns inte exakt kontexten, det gick ganska snabbt, det blev ganska tungt. Viola Bao försökte reda ut, det blev slingrigt ändå, det är väl så samtal funkar, det ringlade lite fram och tillbaka, det var oupphörligen intressant.

Mara sa: ”Får jag förklara?” Om Johans poesi, hon kunde gärna svara på frågan som han duckat, hon kunde svara åt honom. ”Johan jobbar med den andra natten, inte extasens”, sen hann jag inte riktigt med i anteckningar…

Mara sa: ”Jag tror jag ägnar mig mer åt vanlig dialektisk negativitet.” Johan sa något om Hegel och Adorno. Något, skrivandet/poesin?, är och förblir omöjligt och måste vara det…

Viola: ”Mystiskt?” Johan sa något om språket som människans första skugga.

De pratade om kapitalisering av språk, proletarisering av poesi. Är akten att jobba med poesi politik i sig? Mara: ”Det är en extremt narcissistisk vanföreställning.” En vanföreställning man måste göra upp med.

Johan sa något om att få dialektik (jag har en rad i min diktsamling som lyder vad är ens dialektiken som är helt ärlig eftersom jag inte riktigt vet) mellan avföring och vuxenblöjor och ”den här superteorin om blivande”, i bästa fall blir det en montageteknik där 1 plus 1 blir 3.

I anteckningar har jag skrivit: allt är på en diskursiv nivå, följt av frågetecken. Jag vet inte vem, om någon, som sa det. En annan anteckning: så fort Johan Jönson nämner pengar så skrattar publiken.

Viola: ”Men du säljer mycket?”

Johan: ”Nej.”

Skratt.

Här ändrar jag av någon märklig anledning tempus i anteckningar: De pratar en stund om sammansatta ord, svenskans monsterord, självdödsadministration etc, sånt tycker Johan är roligt, det är roligt att sätta ihop ord, självdödsadministration, det är roligt. Mara letar efter något som hon skrivit om, i huvudet, ett ord, hon famlar efter ett exempel, Johan säger ”sjukhem”, Mara säger ”nej”, hon letar efter ett annat ord… det har med Freuds ”det kusliga” att göra, kanske, det har med det hemska, som Mara skriver om, att göra, kanske, eller kanske med hennes läsning av Kapten Nemos bibliotek… jag försvann lite i tankarna istället för att anteckna på mobilen här, jag ville ha wi-fi för att kunna lägga upp bilden som jag tog när vi blev stoppade av polisen, den där Ludvigs ledsna ögon lyckas avvärja boten, den där Alicias skadeglada blick ser genuint lycklig ut, all eventuellt förvirring här är mitt fel, i det här spretiga referatet, nu, kanske är det ironiskt att jag tänkte på att jag ville få nät så jag kunde lägga upp en helt meningslös bild där vi blev stoppade av polisen utan att riskera någonting, att jag suktade efter att lägga upp ett bevis från när jag befunnit mig i en falskt utsatt position… jag riskerade ju absolut ingenting… när jag försvann i tankar under denna punkt i samtalet var det kanske motsatsen till att göra upp med sin narcissistiska vanföreställning…

Min mentala utsvävning bröts när Johan sa: ”Att tänka är ingen svensk tradition, på gott och ont, vi är praxisinriktade.”

Jag hade velat fråga vad det betydde.

Viola adresserade Mara om skrivandets subversiva potential, om den relativa frihet som en kropp kan få i skrivandet, med hjälp av parodi, mimikry, förvrängning osv. Kan det vara något annat en självterapi? (Är det helt meningslöst?). Mara: ”Jag vill ju gärna tro på det jag skriver.” Mara: ”Det finns ett ständigt, aldrig sinande, behov av folk som håller på med språket på en viss nivå… och om nån hittar en ficka av motstånd…” Sen sa hon, jag tror det var hon, att hon med avhandlingen jobbat affektivt, att den adresserar läsaren med samma performativa kraft som en roman, det har påverkat innehållet, hon hade inte kunnat skriva en glåmig och nihilistisk bok.

Johan sa (om Maras bok): ”På formens nivå gestaltar den också sina egna förutsättningar. Den är svår att översätta till politisk verkan, men oundgänglig.”

Johan sa (om Maras bok): ”Den är ju inte flåshurtig, vilket ingen av Maras böcker skulle kunna anklagas för… den skulle kunna ‘lyckas’ om tillräcklig många människor tar den till sig.”

Viola (till Johan): ”Du själv beskriver läsandet som att vara levande begravd?”

Johan: ”Ja, jo, nu vaknade jag till liv.” Sen pratade Johan om språkets eget spöke (han gillade den bilden, det lilla spöket, jag tänkte på Snapchat-spöket, eller, det gjorde jag inte alls, det är en efterkonstruktion), spöket som talar i den ofantliga jagproduktionen som pågår. ”Man kan gestalta den där, det har med negativitet att göra.”

Allt har med negativitet att göra!

Det öppnas upp för frågor. Anna Hallberg räcker upp handen, ställer just en fråga, hon undrar, angående hur man permanentar kriser som någon annan instans kapitaliserar på… händer detta med prosa? ”Allt blir poesi medan prosan tenderar att tömmas…” Handlar en litteraturpolitisk strid mer om prosa än poesi? Vad skulle det göra med läsningen om man läste Johans trilogi som roman?

Johan: ”Poesins position är prekär, den räknas inte som litteratur, prosan blir lidande av det, blir en urholkad form som man häller ner journalistiskt innehåll i…”

Ludvig (chauffören, poeten, översättaren, han vars aura är ‘snygg farsa på 90-talet’) på stolen bredvid mig vinkar till sig mikrofonen: ”Mår inte poesin bra? Om man ser bortom ‘bok’ och konsumtionen?” (Han sa spefullt efteråt: ”Jag hade velat ta upp elefanten i rummet: twitterpoesin.”)

Johan: ”Svensk poesi har en guldålder vad gäller mångfald och kvalité.” Johan menade att det prekära är medialt, socialt. Kanske är det tack vare det som estetiken utvecklas? ”Marginalisering och boom.”

Mara: ”Det går att jämföra med humaniorans kris, dess mindre relevans i offentligheten… vi kan inte använda de mätinstrumenten… boken om Zlatan möjliggör fem debutanter varav två är poeter…” Sen tappade jag bort mig. Jag tror hon sa: de materiella förutsättningarna är avgörande.

En till person ställer en fråga, den handlar om kopplingen mellan det omöjliga/negativa och maskuliniteten, som kan påstås handla om att tömmas på känslor. Vad tycker Johan om det? Eftersom frågan handlar om negativitet så är den riktad till Johan Jönson.

Johan: ”Mina böcker är inte tömda på affekter, de är överfulla av dem, en traditionell maskulinitet försvarar den egna biografin, jag vänder mig emot det och snarare känner jag skam över den egna biografin, det är skillnad på att argt tömma ut affekter och i det bli ‘befriad’… det försöker jag undvika i böckerna, jag får ingen befrielse av att bearbeta privata grejer. Som Nietzsche säger: det blir bara värre av att upprepa det. Det blir fatalt, trauma…”

David Zimmerman ber om mikrofonen och ställer en mycket relevant fråga (det ska bli den sista): ”Om man tänker sig poesi som möjlig att affektera läsare, hur ser ni då på ert skrivande i termer av ansvar? Hur förhåller ni er till språkhandlingens konsekvenser och det ansvaret?”

Johan: ”Jag är inte ansvarig för det jag skriver.”

Mara: ”Så tänker inte jag, jag tycker det är en viktig fråga, jag är så lutheransk, jag är verksam där jag gör mest nytta, så är det inte, men en aspekt utav det…skrivandets arbete kan ta affekter och andra nivåer av existensen i anspråk. Kan ha performativ verkan som du säger. Å ena sidan är det livsfarligt att blanda ihop affekter och politik. Affekt har inte med poltik att göra. Men litteraturen har ansvar, man måste definiera ansvarsskyldighet, utifrån de estetiska uttryck där vi är ansvariga… vi kan inte utgöra några lagar men det måste upp till diskussion. Den måste föras. Vi måste uppföra våra egna begränsningar och strukturer.”

Johan: ”Det ansvar du efterfrågar har en dystopisk dimension över sig, den liberala ropar det, en vålnad, det är inte möjligt, jag läste din bok (När Andra skriver) utopiskt. Vore roligt om ett subjekt kunde ta detta ansvar.”

Mara: ”Det måste formuleras, det enda vi kan göra är förhandla.”

Johan: ”Affekterna ska hållas bort? De högerextrema och fascisterna begagnar detta, inga andra. Fascisterna har varit verksamma hela tiden. Hur var de vilande? Det är affekter kopplade till staten och begränsningar.”

Mara: ”Vi ska inte mobilisera affekter från ett annat politiskt håll, jag tror på politik som rationell verksamhet, litteratur är en annan sak, sen finns det kontaktytor.”

Sen var det slut. Det fanns lite kaffe. Vi gick till en nation, ett stort gäng. Jag köpte en nachotallrik. Några spelade schack. Vi tog bilen hem till Stockholm, vi tankade och fotade varandra. Poserade med kandelabern.

/Elis

Hej alla glada. Vill bara skriva ett inlägg för att jag är glad! Vad är det för fel med det?? Har en diffus känsla av att jag skriver i ”media” när jag skriver på den här bloggen eftersom att när man länkar det så ser det ut lite som en artikel eftersom det står Nöjesguiden högst upp. Önskar verkligen att jag var på grammisgalan just nu. Inte för att jag gillar musik så mycket men för att jag vill bli full. Jag tror jag ska flytta till Stockholm. Alla tjatar på mig att jag ska det och helt ärligt så känns det som jag missar något. Om någon har ett jobb till mig så säg till. Jag vill gärna jobba med PR, är ganska bra på det fast jag inte pluggat det. Har gjort mig själv känd t.ex. En helt vanlig bondtjej från landet. Eller bondtjej och bondtjej, är inte uppvuxen på bondgård direkt. Och känd och känd, bara känd inom litteratursverige som består av ca 100 personer. Har ofta känslan av att jag befinner mig i sammanhang där min potential inte kommer till sin rätt. När jag kommer till ett nytt spännande sammanhang, som hänt ett par gånger i mitt liv och verkligen fått mig lycklig, exempelvis när jag kom in på Skurup, så känner jag mig tillfreds i ca 1 år men sen börjar jag få en känsla av att jag vill mer. Och den känslan har jag haft nu ganska länge. Jag har en känsla av att jag vill ta över Sverige. Förstår ni vad jag menar? Funderar på att bli knarkare för en sak vet jag med säkerhet och det är att i ”nyktert” tillstånd vet man inte sitt eget bästa – man tror att vad man behöver är långsiktighet, en fast lön och rutiner. Ge mig fester, fattigdom och fakturor!!! Det finns säkert personer i Malmö som jag inte lärt känna men nånting får mig att inte bry mig. Jag älskar Malmö men vi har växt ifrån varandra. Så om nån vet jobb/bostad i Sthlm så hör av er. Jag har jobbat som receptionist i ett och ett halvt år så är bra på sånt okvalificerat jobb också. Bara jag har de basala grejerna fixade så flyttar jag. Jag lovar.

/Anna

P.s. Jag och han som heter Elis läser tillsammans på Litteraturmässan den 16 april. Ja vi tänkte skriva nåt tillsammans, eftersom det var så resan började. Ja det har verkligen varit en resa. Ja nån dag kanske vi publicerar googledokumentet där vi möttes. Varför börjar jag varje mening med ja?

P.s. 2. Ni missar väl inte Elis releasefest?? Han har skrivit en bok som heter och vi fortsatte att göra någonting rörande (CLP Works). Skojar inte när jag säger att detta är det mest intressanta som händer i litteratursverige just nu. Nu kommer jag publicera ett utdrag ur den* som ursprungligen publicerades på Below Beneath.

*Elis anmärkning: dikten skrevs som en del av manuset eller projektet och vi fortsatte att göra någonting rörande, men den föll bort i redigeringsarbetet, och kommer därför inte att vara med i boken, som för övrigt går att beställa redan nu, om man är nyfiken, min pappa gjorde det, till exempel.