Det är så mycket jag missar när jag tar mina regelbundna skrivpauser. Exempelvis det lilla barnet som gick Chanel Resort 2017-visningen i Kuba härom veckan:

Jag tycker verkligen att det är så himla obehagligt med barn i lyxkläder (speciellt gräsligt fula lyxkläder) det känns så gränslöst. Varför. Varför. Varför måste barn som egentligen inte bryr sig över huvud taget påtvingas ett intresse för kläder som skulle kunna försörja ett helt “vanligt” hushåll. Det är så vidrigt. Vidrigt. Vidrigt när föräldrar använder sina barn som små dockor att klä på i syfte att agera accessoarer och statussymboler. Mår illa.

Sen missade jag även några allmänt anskrämliga herrlooks:

Och givetvis även resten av kollektionen:

…som jag inte har några direkta åsikter om, mer än att det (som oftast gällande Chanel) var väldigt spretigt. Det är en hel del fint, absolut, men det är ju också många looks som får en att vilja hoppa framför ett tåg.

Confession: jag köpte en Kenzo T-shirt till min lillebror när han fyllde 10… Men det var en one time thing och den var inte så dyr och den var SÅ fin och det kommer aldrig hända igen.

Hade tänkt att jag skulle börja bevaka “röda mattan”. Det verkar liksom vara det folk främst är intresserade av att läsa om. Seriöst, det kan diskuteras om vad “kändisar” har på sig under ett evenemang i ungefär två veckor efter tillfället. Sen tänker jag att det skulle underlätta för mig och mitt skrivande (dvs skapa mycket chanser för inlägg) då jag själv befinner mig där alkoholen är gratis och folk terroriseras av mingelfotografer mycket ofta.

Jag tänkte införa det här lilla konceptet redan nu. Exakt nu. Då jag i onsdags var på en spelning på Obaren, för att se käraste bandet Tella Viv som släppt en ny låt- Sworn, där det togs bilder på besökarna när de anlände vid en vägg på en röd matta.

OBS: kommer inte bedöma outfitsen denna gång, är rädd för att jag hamnar i blåsväder då. Pga många är vänner till mig. Så det får ni roa er med själva.

Här kommer Röda mattan-bilderna:

Foto: Vincent Sjögren.

Sidenote: Obaren, vilka hänger där? Exempelvis en “vanlig” fredag?

Sidenote 2: “tänker” måste vara mitt mest använda ord sedan bloggstarten 2013.

//A Man Da Mann

Hope PS17. Foto: Märta Thisner.

Under tisdagskvällen förra veckan var jag på Hopes PS17-presentation och har sedan dess funderat en hel del över hela grejen med pre-kollektioner.

Funderandet ledde till en insikt, jag ogillar pre-kollektioner. Blir så stressad av det. Det är tillräckligt jobbigt att glo på en SS16-kollektion strax efter sommaren 2015 och påtvingas vetskapen om att 2016 snart är här.

Det är något med att tiden går för fort. Jag hatar känslan av att inte hänga med. Att en vecka, en månad, ett halvår, ett eller två eller tre år helt plötsligt har passerat. Så, att kolla på något kallat Pre Spring 2017 redan under våren 2016 väcker liksom obeskrivligt mycket snart-är-ålderdomen-här-känslor. Panik.

Ja, jag vet att hela modesystemet är uppbyggt kring “det nya”. Det ska gå snabbt. Trender kommer och går. Blablabla. Men ibland önskar en ju att det stannade av lite, att tempot kunde sakta ner lite lite lite grann. Och inte bara öka.

Trots att jag begränsande ofta avskyr livet avskyr jag mer att det kommer ta slut.

Kan fortfarande inte ta in att han har gått bort. Att han inte finns mer. Men nu är det så, det är sant, och fyfan för att det är sant. Fyfan för det. Har tillbringat hela morgonen med att bläddra bland bilder på banbrytaren, geniet, stjärnan, ikonen, och i min modefärgade värld – stilikonen.

Nedan följer en liten sammanställning av, jag vill kalla det en hyllning till, Prince och hans stil i form av hans starkaste modemoments från tidigt 80-tal till sent 2000-tal.

Den här looken är allt.

Vila i frid <3

Den sorg som infann sig då det uppdagades att Cheap Monday inte skulle visa under Stockholms modevecka första dagarna i februari var OFANTLIG. Eftersom att Cheap Mondays visningar oftast är det roligaste modeveckan har att erbjuda. Så, det var så väldigt synd om alla oss modeveckanbevakare, där under de första dagarna i februari.

Igår fick en dock ett litet tröstpris. Cheap Monday hade pressvisning och själva kollektionen fanns till ens förfogande. En jättefin A/W16-kollektion. Verkligen. Men. Det är ju något som inte känns tillräckligt. Den där magiken ligger liksom i visningarna. Det är där hela den där tonårsfantasin är i sitt esse. Det är under visningarna som alla kollektionskonsumenter verkligen tillåts bli nostalgiska, berörda och vilja vara en sån där tonårskaraktär i Cheap Monday-världen.

Jag hoppas så väldigt innerligt att de står med på visningsschemat nästa gång, för det är sannerligen under deras visningar jag upplevt några av mina starkaste modemoments. På riktigt.

Jaja, såhär ser delar av kollektionen ut, som absolut håller CM-standard: