Manolo Blahnik och Rihanna
Alla skodyrkares dag är kommen. Rihanna ska göra en “six piece”-kollektion med Manolo Blahnik. Det är sant. Jag lovar. Skorna kommer att finnas i Manolo Blahnik-butiker från och med den 5:e maj. Vilket verkligen är skitkul för dem som har 895-3995 dollar att punga ut. Grattis. Alla vi andra, vi kan ju i varje fall onlinekonsumera dem, alltid något. Titta och njut(eller bli frustrerad):
Idag är det dag tre på Paris modevecka, vilket betyder att New York, London- och Milanos modevecka passerat och att Modebevakningen har a lot of catching up to do. Jag tänkte att jag skulle skriva något om H&M:s visning nu (pga en ganska stor grej ur svensk kontext) och sedan göra någon slags matig recap av det hela när det hela är över.
H&M (som vi alla vet) är ju ett så kallat fast-fashion företag, även kallat modemassproducerarnas modemassproducerare, vilket innebär (ur ett trendperspektiv) att de följer de trender som de icke-massproducerande High Fashion-modehusen initierar. Jag tror att jag skrev något om det här efter H&M:s förra visning, men ändå, jag tycker fortfarande att det är intressant. Den där paradoxen. Att de som efterapar trender samtidigt är de som startar dem. Det utmanar liksom HELA modesystemet. Lite som om Simon (vem det nu är) skulle leka Simon Säger med sig själv.
Om jag går vidare till själva modet nu, så kan jag inte säga annat än WOW SÅ FINT JAG DÖR. Det känns exakt så som en vill att en High Fashion H&M-kollektion ska göra. Genomsyrad av Sverige med bland annat folkdräktsinspirerade detaljer, folkdräktsinspirerade mönster och Lodjursmönstrade(?) plagg, men inte alls typiskt svenskt. Inte alls sådär minimalistiskt och inspirationslöst som så mycket svenskt mode är. Skitfint. Bara skitfint. Bugar, bockar, niger, tiger och klappar mina händer skithårt.
Här kommer en bildbomb:
Ps. mellan 40 och 50 pieces som H&M visade i Paris igår kommer att finnas i butk i September(!).
…tills att AbFab-filmen dyker upp. Speciellt eftersom att en trailer tydligen finns till ens förfogande nu.
Iris Apfel
Jag gick in i en depression efter modeveckan, helt ärligt, jag kraschade. Fick panikångest och blev helt jävla lamslagen. Sedan dess har jag klarat av ca två saker, 1: att kliva upp ur sängen och 2: att dricka Cava. Sunt.
Men, bestämde mig i fredags för att det fan är slut på den här deppen nu. Så, jag köpte en vintagejacka från Lacroix (kan tänkas att den tillägnas ett eget blogginlägg) samt tog mig i kragen och tittade äntligen på dokumentären om Iris Apfel.
Dokumentären är regisserad av den “legendariska” dokumentärfilms-regissören Albert Maysles (som b.la. regisserat Grey Gardens plus Gimme Shelter) och porträtterar den 94-åriga modeikonen Iris Apfel.
Tack vare min goda vän Olle och Netflix behövde jag inte vara olaglig och ladda ner den.
Som ett litet sidospår vill jag i denna stund passa på att erkänna och be om ursäkt till honom för att jag använder hans Netflix (herrn glömde logga ut när vi tittade på Gossip Girl). Förlåt. Ska pröjsa för en egen nu.
Hur som haver. Tillbaka till Iris. En inspirerande tantaluring. Med en helt makalös samling accessoarer, tyger och kläder.
Jag tänker inte “recensera” dokumentären, då inget slår Grey Gardens, utan bara tipsa den som inte har sett den. Ett superbra antidepressivt medel, kanske främst för den modeintresserade, men alltså- den som läser MODEBEVAKNINGEN kanske är modeintresserad.
JAJA. Irrelevant babbel. SE IRIS.
Dokumentärens finaste quote: “If you hang around long enough everything comes back”. Trailer här:
En kanske tror att jag inte närvarade under modeveckans sista dag, eftersom att jag skrev noll inlägg igår- så det skulle absolut vara ett rimligt antagande, men jag var där minsann. Bara fullständigt förstörd.
Modeveckan, ja, det är en speciell liten vecka. När den absolut sista visningen har varit känns det lite som att äntligen få åka hem från en klassresa. Supernöjd över att ha fått leka av sig i tre dagar, men totalt jävla utmattad och trött på skiten. Att umgås med exakt samma människor på exakt samma platser i tre hela dagar är… vidrigt. Jag orkade knappt krama två av mina favoritpersoner (även i verkliga livet) hejdå igår när jag skulle stappla hem från Berns.
Nu hade jag tänkt att jag skulle göra en sammanfattning av Stockholm Fashionweek, det kan få kompensera lite för den bristfälliga bevakningen av dag tre. Här kommer den:
Ida Sjöstedt A/W16
Foto: Mathias Nordgren.
Under Idas visningar är det, som tidigare nämnt, alltid så fantastiskt fin stämning. Det känns som att alla verkligen är genuint glada över att få vara där.
Det går inte riktigt att greppa hennes mode, vilket jag älskar, det är så så så fulsnyggt och så så så tacky. Jag förstår inte hur en kan göra plagg som ser ut att komma från en marknad i London samtidigt som att de ser ut att kosta mer än Prada.
Ida Klamborn A/W16
Foto: Mathias Nordgren.
Det var som vanligt en enda stor feministisk maffia på Ida Klamborns visning, bossiga brudar överallt, vart en än tittade. Vilket liksom gör en dödskär i allt som har med visningen att göra innan den ens har dragit igång. Likt föregående visning presenterade Ida denna gång sin A/W16-kollektion på en armé vuxna kvinnor, däribland Carolina Gynning(!). Det är så befriande att kunna relatera till de kroppar som plaggen sitter på, att det är faktiska personer och inte en hord unga modeller som gjorts till en samling anonyma identiska klädhängare.
Kollektionen kändes betydligt mer rå och mindre finpolerad än tidigare kollektioner, lite som ett nytt steg i Idas modeskapande? Ett nytt steg som jag vill se fortgå, det känns helt rätt.
DRKN A/W16
Foto: Mathias Nordgren.
Jag är inte helt såld på själva modet, pga smaksak. Har extremt svårt för när mode anstränger sig för att vara sådär svårt och hårt. Men, det var garanterat den mest underhållande visningen.
Allt detta erbjöds:
Ett: En lasershow(!).
Två: Spännande casting, b.la. Mwuana gick visningen(!).
Tre: Silvana Imam uppträdde(!).
(!!)
Alltså, slår det mesta med hästlängder.
Faggot Apparel på Taverna Brillo? Minns inte de andra.
Här frågar jag vart vinet är. Vi vet alla vart vinet är.
Sebastian Nowacki
Som myntade ett nytt begrepp.
“Jag har så himla hög toleransnivå”
-Agnes Grefberg Braunerhielm klockan 14.30, dag ett.
Anonym
-Kommer ni ihåg att alla hade en sån där Busnelkofta i skolan?
Anonym 2
-Jaaa!!!
Mandy Mann
-Nej
Anonym 1&2
-Va!? Alla hade ju det?
Mandy Mann
-Men ni har väl gått i skolan på Lidingö, eller nåt?
Anonym 1
-Östermalm
Anonym 2
-Djursholm
Mandy Mann
-Jag är från Farsta, ingen hade Busnelkoftor där
Detta inträffade alltså innan Busnel-visningen.
Det känns lite som att detta kan ha varit den sista Stockholm Fashionweek. Visningsschemat blir tunnare och tunnare för varje säsong, de stora svenska märkena letar sig utomlands, de nya unga har inte råd att visa, andra intressanta modeskapare stretar emot det “klassiska” sättet att jobba med mode på. Så, jag kanske ska avsluta med ett R.I.P i förtid.
Puss och Kram
//A Man Da Mann
|
|
