Jag hade tänk införa någon slags veckobarometer här på lilla modebloggen. Tanken är att ni varje fredag ska få en liten sammanfattning av veckans bästa och sämsta moderelaterade händelser. Jag måste erkänna att det var lite b av mig att jag fick för mig att dra igång det här just denna vecka, med tanke på att det har känts som långfredag hela jävla veckan. Vad har ens hänt? Inte mycket alltså. En vän till mig skrattade åt att det skulle vara så fruktansvärt töntigt om jag kallade veckobarometern för modeometer, hon skrattade verkligen gott åt det. Så nu tänkte jag fan döpa den till det bara för att jävlas. Så- välkomna till modebevakningens första modeometer.

I lördags spelade Kid Cudi på Coachella och han klev upp på scenen iklädd en MAGTRÖJA. Jag älskar när sånt här händer. Kan det snälla vara så att han har startat en trend nu? Snälla säg att detta får genomslag och att alla snubbar kommer att se ut sådär i sommar. Jag önskar det för att 1: det är hett, 2: det är fantastiskt om män vågar röra vid ett typiskt kvinnligt plagg. Det är så bra när någon sjukt respekterad hetero-karl sätter på sig någonting som oftast anses vara ett kvinnligt plagg, och att karln gör det vid ett tillfälle som ger det stor spridning på en gång. Det kanske är en liten flugskit, och kanske ingen aktiv statement-handling från personen i fråga, men jag tänker att allt som kan bidra till att vi rör oss mot ett mer FAKTISKT könsneutralt mode är värt att uppmärksamma.

Förmodat Wang X H&M-snoozepill.

Victoria’s Secret Fashion Show flyttar till London. Nu är jag inte upprörd över att den ska byta location, är störd på att den ens fortsätter att existera. Här snackar vi premiering av sjuka ideal. Sen är det ju så obehagligt att diverse folk (främst obehagliga män) ska sitta och dregla över ett gäng objektifierade halvnakna kvinnor, det görs tillräckligt ändå.  Jag känner inte att en högst påkostad plattform också behövs för det.

Sen tänkte jag dela med mig av en liten sidenote (och veckans egentliga bästa händelse): Jag har fått igenom ett nytt mingelnamn, heter numera A Man da Man. Tack till Rodeos mingelfotograf som inte viftade bort förslaget.Verkligen tack.

Jag ska VERKLIGEN inte hålla på och blogga om endast en massa visningar hela tiden. Jag lovar. Men jag är helt insöad på Versace, kan inte sluta älska det. Jag kan inte sluta bläddra igenom deras gamla visningar och kampanjer. Titta på den här fantastiska kampanjen från 2002, jag dör modedöden. Det måste kanske vara kampanj-perfektion? En sjukt snygg och bitchig kvinna på en strand iklädd helt fantastiska shakira-tacky-2002-outfits och en massa objektifierade nakna snubbar runt omkring. Perfekt.

Casa Cava – Mode, identitet och bubbel

Nu är Casa Cava äntligen i rullning igen efter ett litet uppehåll. Som ni alla måste ha längtat? I fredags fick jag (efter ca 30 mail fram och tillbaka) besök av en av Stockholms mest välklädda (och upptagna?) snubbar: Al-Wadood Suberu. Han pratade en massa stil och jag lyssnade i vanlig ordning uppslukat, samtidigt som jag skrev med ett glas cava i ena handen. Efter lite korrigering av cavarelaterade stavfel, har ni nu en sprillans ny intervju att avnjuta.

Al-Wadood Suberu

Hur ser du på mode? Vad är mode för dig?

– För mig handlar mode om ett uttryck. Mode är en förlängning av mig själv, jag tycker om att leka med teman och koncept. Eller numera är det ett uttryck, tidigare handlade det för mig om att ha mycket av allt, jag är en gammal sneakerssamlare. Men mer och mer handlar det för mig om ett uttryck, det är det jag tycker är kul. Jag tycker att det är coolt med Lagerfeld som har en outfit och rockar den. Eller en annan snubbe som heter Cornel West som är filosof, aktivist och författare, han är supertung och har en kostym och kör stenhårt på den.

Hur ser du mode som bransch?

– Det finns två sidor. Jag ser den ena sidan som ren konst med det rent kreativa, men andra sidan som en del av kommersen och det är den delen av branschen som är äcklig. Den delen bygger på att procudera något så billigt som möjligt, vilket bygger på att du förtrycker någon annan och att någon har det sämre ställt än du. Det är liksom ingen jämställd business. Modebranschen utnyttjar människor för en billig penning. Men det är en del av hur samhället ser ut i sig självt, att producera produkter så billigt som möjligt.

När uppstod ditt intresse för mode?

– Det väcktes nog ganska tidigt. Jag har kusiner som bor ute i Tumba, Daniel och Steven, som var väldigt medvetna om hur de klädde sig. Jag såg upp till dem och ville också klä mig så. När jag var elva eller tolv var jag väldigt inne i Kris Kross, jag hade en vit hoodie och ett par skitslitna jeans, jag såg säkert ut som katastrof men jag kände mig så jävla snygg i det. Det var en outfit som jag verkligen gillade och jag kommer verkligen ihåg hur jag kände mig när jag hade den på mig, jag mådde bra när jag hade på mig det.

Hur förhåller du dig till stil?

– Stil handlar om ditt uttryck. Det handlar om bekvämlighet, känsla och pondus. Att det du bär är du, det kanske är ett ganska klyschigt sätt att säga det på men det du bär är för dig och du rockar skiten ur det. Det är egentligen det som är stil.

Hur ser du på din egen stil?

– Det är svårt att försöka definiera sin egen stil. Om jag går igenom min garderob finns det säkert en röd tråd. Och om du tittar på mig är det kanske tydligt vart jag får mina influenser och referenser ifrån. Jag fattar om du tänker London och New York om du ser mig på gatan, för det är där jag hittar mina referenser.

Vilket är det bästa plagget du äger?

– Haha. Det bästa plagget jag äger. Det här är svårt. Shit vad svårt. Jag har en keps som har en misfit, som jag älskar och använder till allt. Det är en gammal baseball-keps som är i hundtandsmönster. Sen har jag en svart skjorta som jag älskar, om allting skiter sig så sätter jag på mig den där skjortan. Sen kanske det till och med är den där blå jeansskjortjackan, knapparna håller på att ramla av och jag har använt den skitmycket. Det går i perioder, det har med humör att göra.

Vilket är det sämsta plagget du äger?

– Plagg som man köper, använder en enda gång, och sen tittar man på det och tänker: vad fan köpte jag det där för? Jag har alldeles för många sådana plagg. Jag köpte exempelvis en vit bomberjacka, och jag tror att det är ett dåligt köp, jag tror att den kommer vara nice i sommar men om ett år så är jag högst tveksam till att jag kommer att tycka om den.

Vad har du på dig nu?

– Idag är det knas. Jag har Acneskor, 3sixteenjeans, Our Legacy-mockajacka, Our Legacy-jeansjacka och Our Legacy-skjorta. Men jag tänkte inte så mycket när jag satte på mig det. Jag har känt mig ganska oinspirerad idag. Jag fryser skitmycket så jag satte på mig lager på lager. Mockajackan var utgångspunkten, sen tänkte jag bara: hur fryser jag inte?

Hur ser du på trender?

– Jag gillar inte trender. De är opersonliga och de går för snabbt. Det är för mycket fokus på konsumtion. Trend är raka motsatsen till stil. Jag kan inte anse mig själv som en person som inte påverkas av trender, det gör jag ju men jag gillar inte trender. Jag försöker att så mycket som möjligt distansiera mig från trender men med en förståelse för att jag påverkas av dem.

Vilken är den fulaste trenden ever?

– Den där jävla upprullade hipstermössan, den var katastrof. Fucking katastrof. Eller den där pungen runt halsen, vad hände med en vanlig plånbok i fickan? Hela looken med hipstermössa och pung runt halsen blev rätt uttjatad efter ett tag….

Vem eller vad är din största modeinspiration?

– Snarare vad är min största modeinspiration. Det är människor och min omgivning, jag plockar bits and pieces. Det kan vara en vägg, en färgskala eller en look. Att titta på människor är det bästa jag vet, det absolut roligaste jag vet. Sen konsumerar jag jävligt mycket tumblr, det ska vi inte sticka under stolen med.

Vilket är ditt favoritmodemärke/modeskapare?

– Jag gillar Art Comes First och det de står för. Jag gillar The Brooklyn Circus och det de står för.

Annars kan ni hitta Al-Wadood här.

Jag gick igenom min garderob häromdagen i ett desperat försök att göra lite plats och rensa ut kläder. Insåg då att de flesta vintage-märkesplagg jag äger är från Versace. Jag kände att det var lite oklart. Jag associerar gärna Versace med någonting tacky, hysteriskt pråligt, hysteriskt tight, och lite sådär klyschigt sexigt- vilket inte alls känns som jag. Men tydligen lever det omedvetet en Donatella inom mig, och jag känner att det kanske är ok? Det kanske får lov att vara så? Efter min kortvariga personlighetskris bläddrade jag igenom lite gamla Versacevisningar och kampanjer för att försöka ”embracea” min inre Donatella och jag känner faktiskt att en inte kan göra annat än att älska gamla Versacekollektioner. Speciellt älskar jag verkligen ovanstående Versacekampanj från 2000. Hur mycket känns inte den som en härlig kombination av en sjukt bossig kvinna från 70-talet och Carmella Soprano? Och hur fantastiskt fint är inte det?

Jag har tänkt en del på det här med hudblekningsprodukter efter hela Lupita-Lancôme-Dencia-tjafset. Inte bara hur sjukt det är utan också hur många som kanske inte vet om i hur stor utsträckning det faktiskt finns. Jag förstod verkligen inte hur stort det var innan jag råkade se en Vice-dokumentär som berörde ämnet. Jag började helt maniskt titta igenom alla Fashion Week International-avsnitt en dag och lärde mig faktiskt en hel del.
Det är väldigt intressant att se en helt oglammig version av en modevecka, och upplyftande att slippa se de ätstörda idealen som de största modeveckorna premierar. MEN, en får se en hel del andra sjuka ideal. Det är spännande att titta på hur ideal skiljer sig världen över och olika kulturer emellan. Caribbean Fashion Week- avsnittet som berör ämnet hudblekningsprodukter är asbra och sjukt intressant, men jag önskar att den hade gått in på djupet och problematiserat mer. Ämnet tas upp på ett bra sätt men jag önskar att fler ”varför”-frågor hade ställts. Frågor som skulle öppna upp för en mer djupgående diskussion av problemet, utöver att det är hälsoskadligt att bleka huden.