Modeikonen och journalisten Peaches Geldof hittades igår död i sitt hem. Polisen beskrev döden som plötslig och utan förklaring. Hon var endast 25 år gammal. Verkligen tragiskt. RIP Peaches.

Till det senaste numret av ELLE Man fotades allas våran Zlatan Ibrahimović för omslaget. ELLE Man ges ut av modevärldens kanske största diva Karl Lagerfeld. Och jag är helt såld. Jag känner mig rätt töntig och lite chockad som blir helt varm i hjärtat av Zlatan, och vem kunde tänka sig att Karl Lagerfeld skulle vara den att tacka för det? HUR söta är inte bilderna på Zlatan? Jag älskar vinden i håret och att han ser helt lugn, mjuk och snäll ut. En hade kanske väntat sig ett supermacho resultat av en Zlatan-plåtning. Det känns så bra att en fotbollsspelare får framställas på det här sättet.

Okej, är inte alls i chock- en annan gång mitt hjärta blev varmt av Zlatan:

Så såg alltså Vogue Italias nummer April 2014 ut. På Vogues hemsida förklaras tankarna bakom det på följande vis:

”Saying NO to violence against women enables us to be, in our own way, useful. And to convey, as our civic duty, a message against barbarism. It doesn’t matter if we run the risk of causing a general uproar with the media or arousing criticism; or if we are accused of exploiting pressing issues just to push our way in newsstands. What is important for us is that at least one of the dozens of women suffering violence every day can feel our nearness. And that those who follow us may feel stimulated to take action, condemn, and support women in trouble. And that they all see that all of us at “Vogue Italia” are on their side: by utterly and radically condemning all types of violence. This awareness urges us to make some noise. In our own way. Until we become, why not?,  a true manifesto.” Carlo Ducci, excerpt from Vogue Italia, April 2014, n. 764, p.244

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här, jag blir äcklad och lite illamående. Det känns liksom lagom skevt att göra mode av våldsutsatta kvinnor, för det är ju BARA det som görs- vi ser ett snyggt reportage och en artsy estetiskt tilltalande film. Skulle alltså de kvinnor som är utsatta för våld känna av ”nearness” och stöd från samhällets minst utsatta(svinrika Franca Sozzani & Steven Meisel) genom ett modeuppslag med en lite snyggt placerad mördad kvinna på ett golv med en liten stöttande text under som informerar en vad det är hon har på sig? Det är ju liksom ingen uttalad pengainsamling som pågår- knappast att en genom att införskaffa de där Pradabrallorna är med och skänker pengar till våldsutsatta kvinnor. Heja Vogue Italia? Nej lägg av nu.

Nu skulle GQ kunna göra ett nytt James Franco dedikerat nummer även det fotograferat av Terry Richardson under rubriken Everyone’s a Creep. Eller göra ett nytt, det kanske inte behövs. Behåll det gamla och bara uppdatera rubriken lite, fick ändå rätt mycket rysningar av de befintliga bilderna.

Alltså den här videon… Obehaglig.

Jag tänkte lite på det här med skor. Ovanstående bild är på ett hemskt litet missöde som skedde idag. Jag kände att det var dags att ta upp det här med min (och många andras) kärlek till obekväma skor. Sånt här händer mig jätteofta. Verkligen jätteofta. Vad gäller skor, främst högklackade, måste det här vara bland det skämmigaste som kan hända en. Att en börjar blöda av de skor som en sätter på sig för att se lite fin och uppstyrd ut. Min spontana reaktion var inte: “aj”, utan: “nej vad pinsamt tänk om någon ser”. Jag kanske hänger ut mig själv nu eller framstår som osoft men jag tror att det är fler än jag som tänker likadant i en sådan situation. Vilket är problematiskt. Varför är det SÅ himla pinsamt? Jag tänkte lite generellt på det här med högklackade skor och hur laddat det är. Det pinsamma med den här blodiga-tår-incidenten är väl att jag lämnade spår efter mig som visar att det är obekvämt? Att jag då framstår som sjukt fåfäng och brudig som var så dum som tog på mig ett par mördarklackar och klev ut genom dörren.

Ofta känns det som att en gärna får lida i tystnad, bara en inte blir ertappad. Jag började tänka på när en (vanligtvis en kvinna) sminkar sig på tunnelbanan och hur skämsigt det också är. Alla arga blickar som en får tycks indikera på att det bör göras när ingen annan ser på. Lite som att en bara vaknar upp och ser sådär fräscht retuschad eller spexigt sminkad ut. Jag tänker på flappern på 20-talet som var den första kvinnan som fick sätta på sig läppstift offentligt utan att bli klassad som en sjukt provocerande, lättfotad, möjligt översexuell, fattig och generellt mindre intelligent kvinna.

Hade det varit män som hade haft som vana att strutta omkring i högklackade skor hade ett par blodiga tår kanske varit någonting helt annat? Då kanske den karln hade fått en dunk i ryggen och ett: “fan vad strong du är som orkar gå i de där SJUKT obekväma skorna”. Sen är det klart att jag inte skulle behöva utsätta mig själv för så pass obekväma skor, men jag älskar dem, och jag har fan fått betydligt mer skavsår av ett par nya sneakers (men då syns det inte, och det blir inte pinsamt). Utöver att det inte syns så är en sneaker någonting som även mannen ofta klär sig i (och får skavsår av) och ofta är det som associeras med en kvinna av betydligt lägre status än det som associeras med en man.

Visst jag hade kunnat gå in på varför det är just kvinnor som klär sig i typiskt obekväma saker, manipulerar sitt utseende med kosmetika osv- och att det kanske är problematiskt. Men det känns rätt uppenbart varför det ser ut så, kvinnan har ju alltid haft rollen som objekt. I vår moderna tid då kvinnan har mer kontroll över sitt eget utseende och har möjligheten att göra ett aktivt val blir väl problematiken istället att de som gör valet att hoppa i någonting typiskt kvinnligt ofta blir avfärdade som den där dumma förtryckta bruden.

Jag kanske har spårat ur nu, men detta tänkte jag på idag när jag skamset kikade ner på mina blodiga tår.